Jag höll på att diska ute i köket, när min nioåriga dotter kom ut och kurade ihop sig på golvet bredvid mig, med ett ansikte som sju dagers regnväder. Naturligtvis frågade jag henne, vad som hade hänt - det hör till uppgifterna, som en ansvarsfull far inte bör negligera.
"Äsch, det är brorsan", anklagade hon min elvaårige avkomma. "Jag höll på att spela Tetris på datorn. Då kom han och ville också spela. Jag sa att han fick det, men nu sitter han där och vill skriva en berättelse. Det dröjer ju timmar innan han är klar."
Aha. Vad jag avundades Kung Salomo hans vishet i det ögonblicket! Ty även om jag inte kunde godkänna min sons metoder, så föredrog jag ju utan en sekunds tvivel, att något av mina barn höll på med literär verksamhet framför datorn, än att man bara använde den som leksak. Det är inte så att jag har något emot spelandet i sig, eller mot Tetris i synnerhet, tvärtom, jag är med ibland och har även några resultat på highscorelistan; något som i allmänhet ger mig större beundran än mina solomoniska beslut.
Alltså försökte jag att uppnå en förlikning, som - det är jag helt säker på - vilken som helst av mina tre grabbar hade accepterat utan en blinkning.
"Nåväl", sa jag med len röst, "men igår, när din bror satt framför TV:n, då hade ju du flera timmar på dig att spela på datorn. Är det då inte rättvist att han får mera tid på sig idag?"
Jag andades redan ut, säker på att jag inte utan elegans hade klarat problemet, när jag märkte, hur min dotters blick blev mörkare och hennes ansikte om möjligt fick ett ännu surare drag.
"Vaddå", svarade hon upprörd. "Igår tittade han ju på sporten hela dagen!"

Ser Du, ärade läsare, sådant är man maktlös emot, inte bara som far, utan även sedan urminnes tider som karl.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, 1997

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com