PALAZZO VECCHIO I FLORENS

PALAZZO VECCHIO

Palazzo Vecchio är ju inte vacker, åtminstone inte i mina ögon. Det fyrkantiga blocket liknar en fästning och tornet däruppe ser ut som en främmande utväxt. Men å andra sidan, om man tänker på att man började bygget redan 1299, så blir det fästningsaktiga lättare att förstå. Redan på den tiden tjänade byggnaden stadsförvaltningen och idag är den fortfarande sätet för Florens borgmästare.
Förmodligen byggdes det ursprungliga palatset av Arnolfo di Cambio, som vid början av 1300-talet var den ledande florentinska arkitekten. Byggnadstiden för den första versionen var inte längre än tre år, men den byggdes om och förstorades ett flertal gånger sedan dess. Redan i början av 1300-talet var dock även tornet färdigt. Sedan 1344 hänger en stadsklocka där.
1433 bannlystes Cosimo dei Medici (den gamle) från staden, men redan året därpå återvände han. I och med detta kom huset Medici till makten.

De goda relationerna till påvedömet och familjen Medicis egna bank hjälpte till att skapa ett imperium, som räckte långt utöver Florens gränser. Leo X var sedan den förste ur familjen, som själv blev påve. År 1532 gjorde Kejsare Karl V Alessandro dei Medici till hertig. Därmed var republikens tid i Florens ett minne blott. Alessandro mördades 1537 och den bara 17-årige Cosimo I blev hans efterträdare. Fast ynglingen visade från början mycket pondus och valde snart att bosätta sig i Palazzo Vecchio. I och med detta uttryckte han att han som enskild person hade tagit över styret av staden. 1550, tio år senare, när hans position hade stabiliserats tillräckligt, flyttade han till Palazzo Pitti och Palazzo Vecchio (det gamla) fick sitt namn på så sätt. Fram till dess hade byggnaden kallats Palazzo della Signoria (= stadsförvaltningen). Under Cosimo I skedde många ombyggnationer, först genom arkitekten Tasso, men från 1555 genom Giorgio Vasari, som hade stort inflytande på gestaltningen.

1737 kom storhertigdömet Toskana till huset Habsburg. Kejsar Karl VI "övertalade" sin senare svärson Franz Stephan von Lothringen att avstå från Lothringen (annars hade han aldrig fått gifta sig med Maria Theresia) och förlänade honom istället Toskana. Med ett kort avbräck under den napoleonska tiden förblev Florens sedan under habsburgskt välde, tills Italien 1859 blev en nationalstat. Från 1865 till 1871 var Florens till och med sätet för det italienska parlamentet.

Nu, när vi så att säga har sett historien utifrån, ska vi gå in i palatset. Strax efter ingången hamnar man på en innergård, som Michelozzo år 1453 hade omvandlat till en renässansgård och där Vasari 1557 hade byggt en brunn i profyr. På toppen av brunnen står (en kopia av) Verrocchios "Putto med delfin". Originalet hittas i palatsets inre.

Runtomkring på väggarna finns - tyvärr inte alltför väl bevarade - målningar av fjorton städer i det habsburgska riket, här nedan i bild ses Wien. Men även takets utsmyckning är imponerande.

Efter ett besök i bokshopen går det uppför den klassiskt enkelt hållna monumentaltrappan av Vasari. En trappa upp kommer man först i "De femhundras sal". Denna sal skapades av dominkanermunken Savonarola mot slutet av 1400-talet. Det var kommunalförvaltningens plenariesal, i moderna termer. Ett halvt århundrade senare byggdes stället helt om av Cosimo I och Vasari, som skapade denna pråliga sal, som vi kan se idag. Bilden har tagits från en trappa högre, från galeriet.

De stora freskerna, som finns på båda längssidorna, visar historiska bataljer, som har vunnits av florentinarna, främst från krigen mot Pisa och Siena. Kasetterna i taket skulpterades av Batisti Botticelli (ska inte att blandas ihop med Sandro!) och bemålades av Vasari och hans medhjälpare. I mitten befinner sig en rund bild med apoteosen (= förhärligande) av Cosimo I.

Vinzento de' Rossi är upphovsmannen till statyerna med Herkules arbeten, som har placerats utmed väggarna. Även "Segern" av Michelangelo och "Det över Pisa segrande Florens" av den flamländske bildhuggaren Giambologna står här.
Ett speciellt blickfång är naturligtvis podiet, som Cosimo I lät uppföra, för att garantera ett ärevördigt uppträdande, när han visade sig offentligt. Påve Leo X lyfter välsignande handen i mittnischen, omgiven av andra potentater av familjen Medici. I nischen till höger om podiet krönar Påve Clemens VII Kejsar Karl V.

Den senare statyn är inte oviktig, eftersom den visar hur kejsaren måste böja huvudet inför en medlem av familjen.

Första våningen består dessutom av salarna tillägnade påvarna Leo X och Clemens VII. De levde dock aldrig där, eftersom utrymmena byggdes först under Cosimo I under 1500-talets andra hälft. Leo X, med borgerligt namn Giovanni de' Medici, var ju, som sagt, familjens första medlem, som kröntes till påve. Leo i sin tur hade utnämnt sin kusin Clemens till kardinal och denne följde på den Heliga stolen enbart två år efter Leos död.
Inredningen här i Clemens VII rum härrör från den tiden då borgmästaren hade sitt kontor här.

Även idag används rummet av och till för representationsändamål. Största delen av första våningen tas för övrigt i anspråk av Florens stadsförvaltning och är inte tillgänglig för turister.

Det lönar sig alltid att gång på gång lyfta blicken, eftersom man kan upptäcka de mest fascinerande målningarna, vare sig de finns i taket eller i de vackert formade spandrillerna.

Och sen möter vi en gammal bekant, som vi senast har sett i Frankrike, som vi dock genast känner igen. Det är Francois I av Frankrike, som har avbildats tillsammans med Påve Clemens VII.
Francois hade verkligen varit i Italien, för att för sin sons skull, den senare Henri II, anhålla om handen av påvens brorsdotter. Den stackars, fjortonåriga Katharina de Medici blev på så sätt en storpolitikens leksaksboll, maka till en härskare, som under hela sitt liv stod under inflytandet av sin älskarinna, Diana av Poitiers.

Bandet mellan den franske kungen och påvens systerdotter skulle hjälpa till att förbättra de franska ställningarna, eftersom man vid denna tid (utan framgång) konkurrerade med Karl V von Habsburg om ledarskapet i Europa.

Via en trappa, som också byggdes av Vasari, når man andra våningen i palatset. Rummen där har målats ut så att de korresponderar med dem som ligger rakt under. Medan de "jordiska gudarna" av familjen Medici förhärligas på första våningen, så är det antikens mytologiska gudar på den andra.

Först kommer man dock i Elementens sal, i vilken var sin vägg är tillordnad ett av elementen eld, jord, luft och vatten. På målningen för jorden jämförs till exempel Cosimo I med Saturnus, som mottar jordens frukter. Som hänvisningar till detta tjänar bland annat en stenbock (Cosimos stjärntecken och även ascendent), liksom hans personliga vapendjur, en sköldpadda med segel.
Här finns även den enda bevarade kaminen från denna tid - naturligtvis vid eldens vägg.

Fast Cosimo I jämförs inte bara med Saturnus (härskaren över tiden, den tidlöse?), utan även med Jupiter, respektive Zeus, Gudafadern. Vasari förde notiser över sina verk, vilka ännu idag finns kvar och de är självklart en stor hjälp vid tydandet av symbolerna. I Jupiters sal visas dygder som tillskrivs Jupiter, såsom storsinthet, ära och förhärligande, som naturligtvis även skulle vara giltiga för Hertig Cosimo.
Liksom i alla museer är det tyvärr endast en bråkdel av all denna symboliska information, som man verkligen kan uppfatta vid ett besök. Endast i Palazzo Vecchio skulle man utan vidare kunna tillbringa ett antal dagar, för att se på alla detaljer och dessutom begripa dem.
Lite lättare att begripa är hertigens förevigande i golvplattorna i Ops rum, Saturnus maka, som hos grekerna betecknades som Rhea.

Demeters, eller Ceres rum syftar på en analogi med Cosimo den Gamle, hertigens anfader. Liksom Ceres, som fertilitetens gudinna lät växa allt, så var Cosimo den Gamle redan på 1400-talet ansvarig för utsädet, ur vilket Medicis storhet skulle växa fram.
Fast Cosimo I kunde inte låta bli att föreviga sig själv även här och lät måla dit sina segelsköldpaddor runt bilden.

I Kalliopes skrivkammare, som anslutar, finns det enda bevarade glasmåleriet i fönstret.

Från Saturnus terrass har man en vacker utsikt över stadens tak och de kringliggande kullarna. Även Herkules har fått en egen sal tillägnat, i vilka naturligtvis hans storverk är avbildade.

Cosimo I maka, Eleonora av Toledo, hade inrett några privata rum på andra våningen, som hennes skrivrum, det Gröna rummet och hennes privatkapell.
Inredningsföremålen idag är inga original från palatset, även om många av dem är från tiden.

Många av de andra rummen på denna våning har också kvinnliga hjältar som tema. Så visar Sabinierskornas sal hur kvinnorna försöker stifta fred mellan sina romerska män och sina släktingar. Esthers sal visar hur nämnda Esther ber den persiske konungen om nåd för sin familj. Penelopes sal visar hjältinnan vid spinnrocken och även i övrigt några händelser ur Odysséen. Gualdrada är en florentinsk hjältinna, som man också har tillägnat ett rum. Hon försmådde till och med en kyss av kejsaren.

Titthål-salen har ett gömt titthål, genom vilket man kan se ner i De femhundras sal.
Skråföreståndarnas kapell har mycket gamla anor. Det byggdes redan 1522 och vigdes åt den helige Bernhard. Fast det finns belägg om att det fanns ett kapell redan på 1300-talet.

Innan vi avslutar vår rundgång, några ord om audienssalen och liljesalen. Den senare har utsmyckats med gyllene liljor på blå grund och är det enda rummet som fortfarande ser ut som det gjorde på 1400-talet. Här står också Donatellos staty över Judith och Holofernes, som ursprungligen stod i Medicis trädgård och sedan placerades ett tag framför Palazzo Vecchio. Liljesalen kunde nås via en yttertrappa och var från början förenad med audienssalen, tills man år 1470 beslutade att bygga en skiljevägg.
Audienssalen har sitt namn av att skråföreståndarna i signorian, som bodde strax intill, här tog emot medborgarna. Salen kännetecknas idag genom Justitias portal i skiljeväggen, liksom genom dess praktfulla utsmyckning.

Dock praktfull - det finns knappt ett rum i detta palats, som inte borde betecknas som praktfullt. Hela byggnaden är ett storartat exempel på högrangig kultur från gångna tider, som inte desto mindre även idag verkar aktuell och levande.

Tillbaka till

, eller till

last update: 12.6.2009 by webmaster@werbeka.com