MUSEET  I  KYRKAN  SANTA  CROCE
När man besöker kyrkan Santa Croce, finns det så mycket att se, att man egentligen redan då har fullt upp med att smälta allt man har sett. När man sedan upptäcker att även ett museum hör till, kan man inte låta bli att dra en lätt suck. Men efter några minuter försvinner varje känsla av fysisk eller psykisk trötthet, för att det åtrerigen finns så många intressanta saker att se.
Bara freskerna, som visas i de fem rummen, är storartade. Hörnfreskot med en ängel tycker jag speciellt mycket om. De flesta av dessa bilder fanns förr i kyrkan under någon tid, men togs av därifrån och ställdes upp här igen. En del av dessa arbeten är mer än ett halvt årtusende gammal - bara detta kräver ärevördighet av besökaren.
Det är inte underligt att man inte känner till upphovsmännen till några av freskerna. Det är hellre förvånande att ursprunget till så många fortfarande är känt.
Så är till exempel "Korsfästningen" med Maria, Johannes och Franciskus ett verk av Andrea di Giusto från 1400-talet och "Den ödmjuka madonnan" är också från den tiden. Den skapades av kretsen kring Lorenzo Monaco.
Tillkomsten av "Madonnan med det lekande barnet" är däremot inte säkrad. Möjligtvis kan den tillskrivas Giovanni di Tano Fei. Bilden befann sig från början vid ett av basilikans altare.

Rummen i dagens museum var ursprungligen en del av klostret. Den största salen användes som refektorium och en av dem i mitten utgjorde förmodligen den äldsta delen av klostret, som uppfördes av Arnolfo de Cambio på 1200-talet.
Fast under tiden däremellan fanns det här olika inrättningar - på 1800-talet till och med en fabrik som tillverkade mattor. Sedan använde man rummen som förvaringsort för diverse fragment, tills man år 1900 beslutade sig för att öppna dem som museum. På femtiotalet genomförde man en stor renovering - 1959 firade man återöppnandet. Fast bara sju år senare förstörde den stora översvämningen hela arbetet. Först 1975 kunde museet öppnas på nytt.

Speciellt illa gick vattnet åt en av museets mest värdefulla föremål, nämligen korset av Cimabue. Konstnären hette med sitt verkliga namn Cenni di Pepo och levde omkring 1240 och 1302. Han vände den stela, ikonartade bysantinska konsten ryggen och försökte att få lite liv i sina målningar. Därmed jämnade han vägen för folk som Giotto och gav inte minst en första antydan om renässansen.
Kvinnorna vid båda ändarna av tvärbalken har målats spegelvända och torde föreställa Maria och Maria Magdalena. Även deras kläder är "spegelvända" - det som är rött till vänster är blått till höger och tvärtom. Det stora korset hade olika platser i kyrkan sedan tillkomsten 1280, innan det hamnade här i museet.
I Arezzo finns detta verk en gång till, det skiljer sig dock ifråga om höftskynket, som i Arezzo är rött.
Det finns även många andra ting att se i museet, som detta tabernakel från 1300-talet. Det föreställer Maria med barnet, mellan Johannes Döparen och den helige Franciskus, samt ovanför Maria bebådelse.
Det polykroma ciborieskrinet här till höger är ett annat exempel, men det finns även byster, teckningar, reliefer och mycket annat, som visas här.
Tino de Camaino har skapat denna gravvård av vit marmor, som innehåller kvarlevorna av Gastone della Torre. Denne man var ärkebiskop av Milano och patriark av Aquileia. Han dog 1318 i Florens.
Familjen Barucci såg senare till att verket ställdes upp i högra sidoskeppet av kyrkan. Mot slutet av 1400-talet tog man isär delarna och placerade ut dem på olika ställen. Därvid gick flera delar förlorade. Efter sista översvämningen fick det sin plats här i museet.
En polyptyk från tidiga 1400-talet av Lorenzo di Niccolo föreställer Marias kröning, medan en bild av Marias himmelfärd är av betydligt senare tillkomst. Målningen av Guiseppe Bezzuoli är ungefär fyrahundra år yngre.
När vi ändå pratar om målningar, vill jag här även presentera "Nedtagningen från korset" av Francesco Salviati (egentligen Francesco de' Rossi), liksom "Kristi nedstigning till limbo" av Agnolo Bronzino (Agnolo di Cosimo di Mariano). Båda konstnärer levde kring mitten av 1500-talet och var manierister - enligt tidens trend.
Den sista bilden från museet, som jag vill visa, är ännu en gång ett fresko. Dock är "Livets träd" av Taddeo Gaddi inget vanligt fresko, inte minst på grund av sin storlek. Det täcker nästan hela bakre väggen i det forna refektoriet. Det är även mer än ett fresko. Det är en illustration av den helige Bonaventuras verk, som kallade det "Livets trä".
Fyra helgon, liksom Maria och de klagande kvinnorna står kring trädet, tillsammans med verkets författare, som sittande skriver ner sin berättelse. Vid ändarna av trädets grenar finns medaljonger som föreställer diverse profeter. Bilderna på sidorna visar situationer ur de fyra avbildade helgonens liv. Längst nere syns den sista kvällsvården. Slutligen torde den lilla, knäböjande gestalten i förgrunden vara Vaggia Manfredi, som hade gett uppdraget till denna väggmålning.


Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009

Tillbaka till , eller till av
last update: 20.6.2009 by webmaster@werbeka.com