SANTA  CROCE  KYRKAN  I  FLORENS

Heliga Korsets kyrka hörde inte nödvändigtvis till de sevärdheterna, som vi skulle titta på under vårt fyra dagar långa veckoslutsbesök i staden. Som tur var hann vi med det tidsmässigt, ty därigenom kom vi i åtnjutande av en upplevelse, som man verkligen inte borde missa.
Men först konstaterade vi att det återigen bara var fasaden som hade klätts vackert, medan resten av byggnaden hade lämnats in natura. Fem Euro inträde var också över genomsnittet för kyrkor och ännu värre var det, när vi såg att man delvis höll på att restaurera kyrkans inre och då inte minst högaltaret.
Men när vi ett par timmar senare åter kom ut på gatan hade vi glömt allt detta och var uppfyllda av det vi hade sett.
Kyrkan är byggd i T-form, med en mycket liten absid på T:ets tvärbalk, där Cappella Maggiore hittas. Tyvärr är den gömd bakom renoveringsställningar och allt som finns att se är altaret. Polyptyken, som har skapats av flera konstnärer, sattes ihop först under det förra århundradet och används sedan dess som altarbild. Byggnadsställningarna påverkar förstås helhetsintrycket negativt. Kyrkan, som börjades av Arnolfo de Cambio år 1295 och fullbordades 1443, är idag fransiskanordens största kyrka. Med över 100 meter längd och de drygt 70 metrarna i tvärskeppet täcker den en yta, som är lika stor som en fotbollsplan. Om man lägger till de 40 metrarna i höjdled, så är det verkligen en byggnad av imponerande storlek.
Den öppna, trämålade takstolen bidrar också till att få kyrkan att verka ännu högre.
Intressant är den tryckta guidens beskrivning: "Skönheten hos Santa Croces hela anläggning förkroppsligar på ett ädelt sätt budskapet av den fransiskanska fattigdomen. Det majestätiska hos de arkitektoniska måtten tjänar mindra till ögonfägnad än till andens förankring ..."
Nåväl, jag tillstår uppriktigt att det var mig en sann ögonfägnad att betrakta hela anläggningen. Huruvida min ande har förankrats där, kan jag inte bedöma. Å andra sidan har min ande inte tänkt ett enda ögonblick på den fransiskanska fattigdomen heller.
1565 byggdes kyrkan om av Giorgio Vasari, Cosimo I de Medicis hovarkitekt, vilket dock framför allt märks vid korutrymmet. Dessutom upprättade han tolv sidoaltare vid sidoskeppens långsidor. Själva uppbyggnaden av varje altare är mycket enkelt hållet.
De består bara av ett litet bord med ett kors och två ljus. Viktigare är bilderna, som visar Kristi lidande, död och uppståndelse. Altaren inramas av två enkla pelare och avgränsas ovanpå av en skriftyta och ett tympanon, så att helhetsbilden får en att tänka på en portal. Predikstolen är av Seravezzamarmor och tycks vara en enhet med pelaren som den är fäst vid.
Benedetto da Maiano skapade detta verk på 1600-talets andra hälft, ett verk som i sin art är riktningsvisande och gavs i uppdrag av köpmannen Pietro Mellini. De fem tavlorna på predikstolen visar avsnitt ur den helige Franciskus liv.
Golvet är - framför allt i tvärskeppet - mer eller mindre täckt av nedsänkta gravar. En del av dem härstammar från 1300- eller 1400-talet. De ska påminna om viktiga (eller rika) söner av staden. Men detta är långt ifrån allt. Plötsligt står jag framför kenotafen för Dante Alighieri, författaren till Gudomliga komedin.
En kenotaf är ett gravmonument, i vilket det inte finns någon kropp, en hedersgrav, så att säga. Att det finns en här, beror väl på stadens dåliga samvete - man hade ju dömt Dante till döden år 1302. Han hade stått på de vita Guelfernas sida, som visserligen stödde påven, men även förespråkade en kompromiss med kejsaren. Det betydde för Dante en dubbel politisk förlust - först triumferade de svarta, påvetrogna Guelferna och sedan de kejsartrogna Ghibellinerna. Efter dödsdomen gick Dante till Ravenna, där han dog 1321 och där han ännu idag ligger begraven.
Nästa grav är en "äkta" grav, det vill säga här ligger verkligen kvarlevorna av en människa. Och det blir ju ingalunda mindre intressant, om denna människa hette Michelangelo Buonarroti. Giorgio Vasari gjorde utkastet till denna minnesplats och byggde den mellan 1564 och 1575. Fast även många andra konstnärer har byggt delar till den. De tre figurerna av måleriet, bildhuggeriet och arkitekturen, som sitter framför graven, har gjorts av olika bildhuggare, nämligen Giovan Battista Lorenzi, Valerio Cioli och Giovanni Bandini.
Men inte alla gravarna härstammar från kyrkans första århundraden. Här är till exempel kompositören Gioacchino Rossini begraven, som dog 1868. Hans gravvård byggdes av Giuseppe Cassioli. Det finns många stora italienare, som vilar här. Bruni och Marsuppini har varit kansler under tiden av den florentinska republiken, författaren Vittorio Alfieri och inte minst Galileo Galilei är begravda här.
Tvärskeppets hela vägg är genombrutet av tio kapell, som rika familjer lät bygga här. På bilden ser vi ett av dem. Vid högra flygeln finns det dessutom utbyggnader med ännu större kapell. Alla benämns efter sina byggherrar, som på detta sätt har bevarat sina namn. Sålunda finns det ett Cappella Castellani, ett Cappella Rinuccini, ett Cappella Medici och många andra.
Vanni di ser Lotti de Castellani grundade sitt kapell år 1383 och invigde det själv. Detta kostade honom 1000 guldflorentiner. Men för detta fick också han och hans son begravas här.
I Cappella Baroncelli ser vi en altaruppbyggnad av Giotto (på bilden nedanför), som föreställer Marias kröning. Giotto, som bland annat arbetade vid domen av Florens och fick uppdrag av påven i Rom, är också upphovsmannen till flera av freskerna i Santa Croces många kapell.
Fast i detta kapell är det en av hans elever, Taddeo Gaddi, som har gjort freskerna. I hans berättelser, av vilka vi ser en del här till höger, överträffar han till och med sin lärare. Tyvärr har en del av freskerna redan gått sönder.
Det var också Gaddi, som målade korsfästningen i sakristian, som ligger på andra sidan av en gång. De flankerande freskerna har dock målats av andra konstnärer. Skåpen, som finns i detta utrymme, har vackra intarsier, som alla är från 1400-talet; hörnbänken är till och med ett århundrade äldre. I skåpens vitriner kan man beundra gamla mässböcker från 1500-talet.
Under belägringen av Florens, år 1529, gömdes kyrkans gamla skatter i en grav under sakristian.
Plundrande soldater hittade dock gömslet och de flesta värdefulla föremålen rövades bort och släpades iväg åt alla möjliga håll.

Nästa bild är från altarnischen i Cappella Medici. Terrakottabilden av Madonnan med barnet har utförts av Andrea della Robbia, medan den övriga gestaltningen av kapellet uppdrogs åt Michelozzo. Glasfönstret ovanför, av Alesso Baldovinetti, föreställer de heliga Cosmos och Damian, som kapellet är vigt åt.

Nu lämnar vi kyrkan och är redan överväldigade av allt det vi har sett, men det kommer mer ...
Först gör vi en kort utflykt i det förgångna. Vi går bara knappa femtio år tillbaka, men det handlar om en återkommande katastrof, som i alla tider har satt skräck i Florensborna.

Temat aktualiseras av några bilder, som hänger i korridoren till korsgångarna och Cappella Pitti. Den som, liksom vi, ser floden Arno vid lågvatten och sedan tittar på sluttningarna, som vattnet måste stiga uppför, innan det kan bli en översvämning, kan bara oförstående skaka på huvudet. Men det är ett faktum att den senaste stora översvämningen skedde den 4:e november 1966. Den satte mer eller mindre hela staden meterdjupt under vatten. På kyrkplatsen stod vattnet fem meter högt. Dessa förstörande högvattenstånd har uppträtt gång på gång genom århundradena - 1117, 1333, 1557 och 1740 är andra år med hemska översvämningar.
På bilden ser man för övrigt att statyn av Dante förr i tiden stod mitt på torget framför kyrkan, medan den idag - mindre iögonfallande - har bannlysts till vänstra sidan av kyrkofasaden.
Att dessa översvämningar förorsakar massiva skador är självklart. Men det är inte bara vattnet, som förstör. Även efter översvämningen finns det tuffa följder, det ser man på denna bild.

I denna korridor, där vi nu befinner oss, finns det också gravar i golvet och minnesstenar vid väggarna. Men vi går vidare, även förbi gravgalleriet från 1800-talet, där det finns ytterligare 450 människor gravsatta. Vi kommer till första korsgången och efter den skrämmande läsningen om högvattnet njuter vi av lugnet som naturen utstrålar här.

Även andra korsgången inverkar lugnande och arkaderna är helt enkelt vackra. Efter en stunds vilopaus går vi en bit tillbaka och går in i Cappella Pazzi, som inbjuder besökarna med sin pelarförgård.
Det påbörjades år 1443 av Brunelleschi och skulle tjäna munkarna som kapitelsal. Men tre år senare dog arkitekten och byggnationen kom till ett stillestånd. Senare övertog Pazzis det som familjekapell och Andrea de' Pazzi lät bygga vidare.
1478 hände Pazzi-sammansvärjningen. Den hade som mål att störta de båda regenterna i staden - Lorenzo och Giuliano de Medici - naturligtvis för att själv komma till makten. Även Påve Sixtus IV stödde förehavandet, eftersom hans brorson, Girolamo Riario, tillsammans med Francesco de Pazzi skulle överta styret. Den 26:e april genomfördes attentatet under gudstjänsten i domen av Florens. Giuliano stacks till döds, medan Lorenzo kom undan med lättare blessyrer. De sammansvurna dödades meddetsamma av de uppretade florentinarna, till och med ärkebiskopen Salviati hängdes vid dagens Palazzo Vecchio, som på den tiden fortfarande hette Palazzo della Signoria.
Tillbaka till kapellet: Det tog många år innan det blev färdigställt och dess utformning får vi tacka många olika konstnärer för. Först 1461 fick kupolen sin lanterna och 1472 blev dörrens flyglar klara. För träsniderierna på den (rosetter och familjevapen) ansvarade Giuliano da Milano. Evangelisternas medaljonger under kupolen har gjorts av Luca della Robbia, liksom även diverse terrakottaarbeten på blå bakgrund. Marmoraltaret är från skolan kring Donatello och det färgrika glasfönstret ovanför har gjorts av Alesso Baldovinetti. Men det är den harmoniska formen av kapellet, mer än dess utsmyckningar, som fastnar i minnet.
Efter allt det som vi redan har sett kommer vi nu till kyrkans museum. Och - lägger man ihop allt detta - då är de fem Euro inträde, som jag ondgjorde mig över i inledningen, sannerligen bara en liten avgift.
Dock, för att inte göra denna sida för lång, kommer beskrivningen av kyrkomuseet på en egen sida. Var vänlig och följ länken här övan.

Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009


Tillbaka till , eller till av
last update: 19.6.2009 by webmaster@werbeka.com