UFFIZIERNA I FLORENS

UFFIZIERNA

"Uffizi" i Florens leder från Palazzo Vecchio till Arno och bildar på så sätt en innergård, som omges av byggnaden på tre sidor. Byggherre var den förste Storhertigen av Toskana, Cosimo I de' Medici, som 1559 gav sin hovarkitekt uppdraget att skapa en byggnad, i vilken alla viktiga myndigheter och ministerier skulle få plats. Därav kommer även namnet, ty uffizi (jfr. office) betyder just kontor.
Cosimos son, Francesco I, började att samla konstverk på den översta våningen. Detta var början till ett av de mest kända konstmuseerna i världen.

Om man går utmed arkaderna på gården, ser man att kolonnerna har försetts med nischer, i vilka världsberömda florentinare har avbildats. Det är ju verkligen i det närmaste ett under, att en enda stad bara under några århundraden kunde producera så många stora män. Alla dessa berömdheter är nära förknippade med Florens: Dante Alighieri (1265 - 1321), Giotto di Bondone (1266 - 1337), Francesco Petrarca (1307 - 1374), Filippo Brunelleschi (1377 - 1446), Donatello di Betto Bardi (1386 - 1466),

Sandro Botticelli (1445 - 1510), Amerigo Vespucci (1451 - 1512), Leonardo da Vinci (1452 - 1519), Niccolo Machiavelli (1469 - 1527), Michelangelo Buonarroti (1475 - 1564), Giorgio Vasari (1511 - 1574) och Galileo Galilei (1564 - 1642). Och då har ja säkert glömt några.

Nästa sak, som sticker i ögonen, är de enorma köerna av folk som väntar på inträde. Det kostar ett mentalt ryck att ställa sig i kö, men vi hoppas att det ska gå någorlunda snabbt. Jag inser ju att man inte kan släppa in obegränsat med folk samtidigt, men för den skull blir väntetiden inte heller roligare. Och sen händer det just ingenting. Först efter en halvtimme rör sig köerna framåt, men då en bra bit. Ännu en dryg halvtimme senare kan vi ha lätta förhoppningar om att själva vara med vid nästa insläpp. Vi kommer sedan sannerligen in och har bara behövt vänta i cirka hundra minuter.

Efter en hel del trappor kommer sedan en överraskning, ty vi hälsas välkommen av en landsman till mig. Det är alltså fråga om Peter Leopold von Habsburg-Lothringen, andra son till Franz I och Maria Theresia av Österreich, som senare blev Kejsar Leopold II och som innan dess var Storhertig av Toskana. Hans byst finns ovanför ingångsdörren, tillsammans med en skylt, som säger att han öppnade Museum Mediceum år 1789. Uffizierna ses ju av många konsthistoriker som det första museet överhuvudtaget. Peter Leopold avskaffade även dödsstraffet, så att Toskana var det första landet i världen, som var så framåt.

Uffizierna är uppbyggda så att det på sidan mot innergården finns en U-formad korridor, från vilken alla enskilda utställningssalar kan nås. I själva korridoren finns det inga målningar, utan endast arbeten av skulptörer.

Genast i början av korridoren finns det tre antika statyer ur Medicisamlingen, två sittande kvinnor och Herkules, som slåss mot kentauren Nessos. Denna del och några andra rum kunde rekonstrueras, eftersom Kejsar Franz I, som ju var den förste österrikaren på den toskanska tronen, 1748 hade gett i uppdrag att göra en tecknad inventering av galeriet. Uppdraget gick till dominikanmunken De Greyss, som började arbetet tillsammans med några assistenter, men han avslutade aldrig jobbet.

Tyvärr får man inte fotografera i Uffizierna - inte ens utan blixt, vilket är löjligt och gammalmodigt. Dessutom påverkar det denna sida allvarligt, eftersom jag annars hade tagit många fler bilder. Men med en vakt i så gott som varje rum går det inte så bra. Fast jag blev bara ertappat en enda gång ...

Utställningen börjar kronologiskt med verk av Giotto, Cimabue och andra från 1200-talet. Tonvikten ligger naturligtvis på florentinska målare, respektive sådana från Toskana, även om man inte utesluter andra italienska och internationella konstnärer. Verken före 1400-talet är naturligt nog uteslutande av religiös natur, vilket inte precis är min smak, även om jag måste tillstå att många är verkligen imponerande. Självklart är det också en upplevelse, att "live" kunna se diptykonet av hertigparet från Urbino (av Piero della Francesca), efter att redan ha sett det i många konsthistoriska böcker.
Ännu större blir "live"-upplevelsen naturligtvis, när man ser Botticellis två stora verk, "Våren" och "Venus födelse". En tröst är att man här hur som helst inte hade kunnat ta kort, eftersom det alltid står så många människor framför tavlorna. Däremot är bilden till höger det första säkra verket av Botticelli.

Alessandro di Mariano Filipepi, som han hette egentligen, målade tavlan år 1470. Det är en symbol för tapperheten, ett av sju kvinnliga symboliska bilder. De andra sex är av Piero del Pollaiolo och föreställer bland annat klokheten, rättvisan och eftertänksamheten.
I den åttakantiga Tribuna, där ljuset faller in genom en kupol, står den Mediceiska Venus, som också är ett världsberömt arbete.
Nästa bild är av Il Perugino, eller Pietro Vanucci. Det målades 1495 och visar Kristus i Gethsemanes trädgårdar, där han vistades under natten efter sista kvällsvarden. Apostlarna, som hade kommit med honom, sover i förgrunden, medan i bakgrunden de romerska soldaterna redan är på väg, ledda av Judas.

Eftersom det för tillfället inte syns någon vakt, tar jag ett snabbt foto av Kejsar Tiberius i korridoren, innan vi går in i nästa sal.
Denna sal har tillägnats de nordiska målarna, framför allt Dürer och Cranach finns här. Lukas Cranachs Adam och Eva är från 1528 och finns sedan 1688 i Medici-samlingarna. Jag tycker att Cranachs Eva liknar hans Lucretia rätt mycket. Om han då hade samma modell?
Vi har under tiden nått den korta förbindelsekorridoren och njuter här av utsikten mot Arno och Ponte Vecchio.

Här finns det också en staty av Amor och Psyche, som ursprungligen var ett grekiskt original från slutet av 300-talet f. Kr., men som här är en romersk kopia. Förresten är de allra flesta statyerna kopior av original från hellenistisk tid. Till och med "Varginnan" (som födde upp Romulus och Remus) är en kopia av originalet från 400-talet f. Kr. Varför Psyche har vingar, har jag inte riktigt klart för mig. Hon är en mycket mänsklig kungadotter - och även om hon i slutet av historien blir odödlig, har de antika gudarna i regel inte heller vingar. ...

Första salen i tredje och sista korridoren på denna våning, är liksom de följande tio salarna tillägnad åt Cinquecento. Cinquecento (femhundratalet) motsvarar 1500-talet, men eftersom italienarna tydligen har glömt de första tusen åren, får man lägga till ettan framför, om man vill översätta deras tideräkning.

Så är duocento 1200-talet, quattrocento motsvarar 1400-talet och så vidare.
Men nog om detta - här finns det Tondo Doni, den enda flyttbara målningen av Michelangelo här i Florens. Dessutom finns det i dessa salar bilder av Raffael, Bronzino, Rosso Fiorentino, Tizian (Venus från Urbino), Dosso Dossi och andra.
Här till vänster ser vi Sebastiano del Piombos "Adonis död" från 1511. Om man tittar riktigt noga, ser man bakom Adonis knä även vildsvinet, som har tagit livet av honom.

	Vi ser bilder av fler stora namn: Veronese, Tintoretto, Vasari, El Greco ... visst är det storartad. Till vänster ser vi den helige Sebastian av Andrea Boscoli. På bilden nedan en bild av Carracci, "Venus, satyr och amoretter".

Sen kommer vi in i Niobes sal. Detta rum har skadats svårt år 1993, nämligen vid bombattentatet utanför Uffizierna, vid vilket fem människor förlorade livet.
Under tiden har åtminstone statyerna restaurerats och Niobes barn kan dö igen. På bilden till vänster ligger en av hennes sju söner, redan skjuten till döds av Apollons och Artemis projektiler. I bakgrunden vill den äldsta av Niobes döttrar dra en pil ur sin rygg. Niobes övriga barn är fördelade över resten av salen.
Varför denna massaker? Nå, Niobe var stolt över sina fjorton barn och hånade gudinnan Leto, för att denna bara hade fött två barn, just Apollon och Artemis. Leto blev arg på grund av detta och befallde sina barn att förinta Niobes avkomma. Kung Amphion, barnens far, begick självmord och Niobe själv kunde inte sluta gråta.

Till sist hade gudarna medlidande med henne och förvandlade henne till en sten, som dock fortfarande fällde tårar. Enligt min åsikt överreagerade Leto åtskillligt och även Apollon och Artemis har sjunkit i min aktning ...

Slutligen till det största skrattet vid besöket i Uffzierna: Här till vänster i bild ser vi "Pan och Dafne". Det står inte bara så i katalogen, utan även på plats. Panflöjten härstammar mycket riktigt från denna berättelse, men Dafne var till hundrafemtio procent en kvinna. Nu må huvudet absolut ha kvinnliga former, men knappast resten av kroppen.
Jag förstår inte riktigt, hur ett sådant fel kan uppstå, respektive, varför man inte har någon förklaring till det. Det påverkar ju trots allt trovärdigheten hos hela utställningen.

Tillbaka till

, eller till

last update: 1.7.2009 by webmaster@werbeka.com