Nordfronten, sedd genom smidesjärnsporten.

Fascinationen, när man besöker ett nytt slott, består inte bara i att betrakta de utställda föremålen, som möbler, statyer och målningar, eller i att beundra arkitekturen. Det är ju inte minst även ett utsökt tillfälle att lära sig något mer om historien. Här förflyttas vi till tiden av Henrik VIII, då denne år 1516 gav bort herresätet i Grimsthorpe till William Willoughby. Det var en bröllopspresent, när William, elfte Baron av Willoughby de Eresby, gifte sig med Maria de Salinas, som var en hovdam till Drottning Katarina av Aragonien.

Det vitt utbredda parkområdet, som kännetecknar engelska ägor, finns även här

Släktet Willoughbys arvsrätt omfattade även kvinnliga efterkommande, vilket redan tio år senare trädde i kraft, när William dog och efterlämnade en blott sjuårig dotter. Denna kallades Katharine och blev alltså i späd ålder tolfte baronesse och ägarinna av slottet. Hon fick därför en förmyndare. Det var en viss Charles Brandon, Hertig av Suffolk, som var gift med kungens syster Mary, änka efter den franske kungen Ludvig XII. Hans plan var att ordna ett giftermål mellan sin skyddsling och sin son, Greven av Lincoln. Men 1533 började denne att mista sin hälsa och Charles maka dog samma år.

Utsikten mot sydväst

Därför gifte sig den fyrtionioårige förmyndaren själv med sin fjortonåriga myndling. När kungen förkunnade att han ville besöka Lincolnshire, lät Charles Brandon bygga ut slottet, så att det skulle kunna ta emot hela kungahovet. På morgonen den åttonde augusti besökte Henrik VIII Grimsthorpe och på återresan stannade han till och med över natten. Katherine gifte sig 1553 med Richard Bertie, efter att hennes make och de två sönerna, som de hade tillsammans, hade dött. Henrik VIII följdes på tronen av sin dotter, Mary Tudor.

Även trädgårdsanläggningarna imponerar

Denna ville återföra landet till katolicismen. Bland andra hölls Katherine fången i Towern, eftersom hon stödde den reformerade kyrkan - men hon och hennes make lyckades fly till Frankrike. 1578 överlät Katherine Grimsthorpe till sin son Peregrine. Nästa kungabesök skedde 1630, när Charles I var på väg mot sin kröning i Glasgow. Den sextonde baronen Willoughby, Robert Bertie, hade genom två bra giftermål fått ihop tillräckligt med pengar för att kunna bygga om slottets nordfront i klassicistisk stil.

Buskarnas trimning visar rätt oväntade figurer

Hans tredje maka, Elisabeth Pope, lät år 1685 utforma trädgårdarna på nytt. Den nya huvudfronten bibehölls dock bara i femtio år, ty redan Robert Berties son, med samma namn som fadern, byggde om den ytterligare en gång. Han var den sjuttonde baronen Willoughby och den förste Hertig av Ancaster och Kesteven. Hörntornen anpassades nu till sitt utssende till det sydöstra tornet, som är den äldsta delen av slottet, som byggdes i början av 1200-talet. Resten av huvudfronten fick samtidigt dagens utseende. Detta skedde omkring kring 1725.

Figurerna återkommer i Willoughby de Eresbys familjevapen

Statyerna ovanför de dubbla pelarna visar till vänster kampen mellan Herakles och Antaeus, respektive på högra sidan hur Persefone blir bortrövad av Hades. I mitten befinner sig den stora vapenskölden, flankerad av en munk och en vild man. Detta motiv finns även över smidesjärnsporten vid ingången, liksom på diverse platser inom huset. Ombyggnadsarkitekt var John Vanbrugh. Tanken var att han skulle bygga om även de tre andra sidorna av slottet, men slutligen fick bara nordfronten ett nytt ansikte. Därför tycks sydfronten vara lite ostrukturerad, eftersom man där kan se de enskilda tillbyggen genom tiderna. I mitten av 1700-talet förändrades slottets innandömen till en del och även trädgårdarna omdanades igen. 1751 anlades dessutom ett grönsaksland. Priscilla Bertie blev den tjugoförsta baronessen Willoughby mot slutet av 1700-talet och ärvde ägorna i Grimsthorpe år 1809.

Slottets södra sida

Nu var dock fasaden av Vanbrugh inte längre modern och man övervägde att ta ner den och bygga nordväggen i nygotisk stil istället, återigen för att komma i bättre överensstämmelse med byggnadens äldsta delar. Istället beslutade baronessan att man skulle restaurera hela slottet, med bara smärre förändringar på östra och västra utsidan. Men genom denna åtgärd förlorade byggnaden mycket av sin karaktär som slott från Tudor-tiden. Priscilla hade gift sig med Peter Burell, Baron Gwydir - därför blev hennes son, Peter Robert Burell, den tjugoandra baronen Willoughby.

Trädgårdslandet

Men baronessan hade i sitt testamente bestämt att husets inredning - förutom familjeporträtten - skulle säljas och intäkterna därav skulle Peter Robert dela med sina systrar. Vid detta tillfälle försvann många viktiga, historiska möbler åt alla håll. Mellan 1870 och 1910 tjänade Grimsthorpe i bästa fall som sommarstuga, tills den tjugosjätte baronen Willoughby, Gilbert Heathcote-Drummond-Willoughby lät modernisera slottet. Han lät bygga in badrum, elektricitet och en central uppvärmning av rummen. På övervåningen inredde han sovrum, så att man skulle kunna ha fester vid veckosluten. Även rosträdgården planterades och trädgårdslandet utvidgades. Under Andra Världskriget beslagtog armén godset - men lyckligtvis uppstod det inga större skador. Ändå var Gilbert James, den tjugosjunde baronen Willoughby och hans maka, Phyllis Astor, tvungna att restaurera egendomen på nytt, när kriget var över.

En av Peregrine Berties stolar

Gilbert James och hans dotter, dagens tjugoåttonde baronesse Willoughby de Eresby, skapade 1978 en vinstbringande stiftelse, för att kunna garantera skötseln av Grimsthorpe även i framtiden. När man beträder slottet märker man att man inte får fotografera. Hur löjlig en sådan bestämmelse är, har jag redan skrivit om på andra ställen. Först kommer man in i en monumental hall, som kallas Vanbrugh-hallen. Den är uppdelad i två våningar höga arkader, som på norra sidan inramar fönstren. På motsatt vägg är det falska arkader, i vilka det har målats statyer av engelska kungar. På bägge sidorna står i den övre raden byster, medan öppningarna på nedervåningen leder till trapphuset. Rummet är i princip tomt, endast vid väggarna står stolar från Peregrine Berties tid (omkring 1700), som ävenså är målade med familjemotivet. Detta storslagna rum användes först som spelsal och senare som huvudsakligt uppehållsrum.

Matbordet i matsalen	Via den östra trappan kommer man till matsalen. Väggarna här smyckas av stora målningar och flamländska gobelänger från 1600-talet. Tronen, som också står här, tillverkades för Kung George III jungfrutal i "House of Lords" (1761).
	Gobelängerna visar mytologiska motiv

En bild av Kung James I

Härnäst kommer man till Kung James-salen. Detta syftar på James I, som har övernattat här i slottet. Visserligen inte i detta rum, eftersom det förr var ett förrum till den följande salen. Rummet har istället sitt namn efter ett helporträtt av kungen, som pryder en av sidoväggarna. Jakob, som han heter på svenska, var en son till Maria Stuart och den förste kungen av England och Skottland. Vidare är han känd för att ha låtit översätta bibeln - King-James-bibeln är ännu idag ett begrepp i Storbritannien. Bortsett från kungaporträttet utmärker sig rummet genom sina pilastrar, som kröns av korintiska kapitäl. En pilaster är en falsk pelare, som är platt och halvt framträder ur väggen. Därefter går det vidare till stora salongen. Av eldstället här påstås det att det är ett av de mest eleganta i hela England. De två fyrkantiga dukarna, som hänger framför kaminen hade en intressant uppgift. Ville man nämligen sitta nära elden för att värma sig, fanns det en risk att det på den tiden vältilltagna sminket skulle rinna av.

Den elegantaste kaminen i hela England?

Stora salongens inredning

Galleriet i södra korridoren

Men genom att hålla tyget mellan ansiktet och elden kunde man ta bort den värsta värmen. Väggarna är fulla med diverse porträtt, bland dem kungarna Charles I och George III. Ytterligare en kuriositet i salongen är utsmyckningarna mellan och kring tavlorna på väggen. De består helt enkelt av papier-maché. Gobelängsalen är det sista rummet i slottets östra del. De handvävda tapeterna härstammar från 1730 och kom till Grimsthorpe 1924, när man samma år rev Normanton Park, en av Earls of Ancasters familjesäten. Södra korridoren är ett galleri, som innehåller familjebilder och som har försetts med några utomordentliga möbelpjäser, av vilka några går tillbaka till 1600-talet. Det finns även några tronstolar, som har ställts upp utmed gången. Dessa har använts av diverse uppsatta personer i House of Lords. Bland andra av George IV och Drottning Victoria. I slutet av gången står ännu en tron - även denna nyttjades av Georg IV.

Kung George IV tron

Sängen i det gotiska sovrummet

Ett annat sovrum i västra korridoren

Den användes av kungen vid kröningsbanketten. (Behövdes den senare inte längre? Hyggligt slöseri i så fall ...) Efter södra korridoren följer den västra, som också tjänar som galleri för familjeporträtten och som delvis är utrustad med antika möbler. Skillnaden är att den västra korridoren även leder till diverse sovrum. På bilden ovan ser vi det gotiska sovrummet. Namnet kommer av sängens baldakin, på vilket det har stickats Kung George IV emblem med silvertråd. Denna baldakin hängde dock förr i tiden över den redan nämde tronen. Överkastet projekterades av Peter Robert, den tjugoandra baronen Willoughby de Eresby. Hans porträtt hänger bredvid sängen, liksom det av hans mor, Priscilla, på andra sidan. Därefter går vi åter ner, nu över den västra trappan, förbi den kinesiska salongen, tills man återfinner sig i hallen av Vanbrugh. En blick in i kapellet är den sista stationen för guidningen. Här är en originaltavla av den trettondelade serien "Jakob och hans söner" det mest framträdande.

Bortsett från förbudet att fotografera har slottet en hög grad av sevärdhet, så att det kan vara värt en avstickare, även om man inte befinner sig i den närmaste omgivningen.

Tillbaka till   eller till   av  

last update: 05.02.2012 by webmaster@werbeka.com