När man vill beskriva ett så stort slott som Fontainebleau, så är det som om man skulle sammanfatta ett århundradets historia på ett enda papper. När jag var där tog batterierna till kameran slut. Jag laddade reservbatterierna - men innan jag hade tagit alla kort som jag ville ha, var även dessa slut. Hur ska man kunna återge denna mångfald på ett fullständigt sätt? Det är helt enkelt omöjligt - denna sida består därför bara av några intryck, det är ändå mer än nog ... Man beträder slottet genom Vita Hästens gård. Här fanns ett kloster förr i tiden, som hade grundats av Ludwig IX, den Helige. Gårdens namn kommer från en gipshäst, som Katharina av Medici lät uppföra här. Det var en efterbildning av en ryttarstaty med Marcus Aurelius, vars original fanns i Rom.

Man tar säkert inte fel, om man antar att Katharina ville komma över sin hemlängtan med hjälp av hästen. Den avlägsnades dock igen redan under 1600-talet. Den böjda trappan initierades av Henrik II och uppfördes av Philibert Delorme, men förstördes raskt och måste bytas ut mot dagens trappa på 1600-talet. Nu var Jean Androuet Du Cerceau byggmästare. Från början hade slottet två likadana flyglar som inramade gården, som den på bilden till vänster. Den andra flygeln ersattes dock av Ludwig XV med en byggnad som är en våning högre.

Vi beslutar att först skaffa en överblick över ytterområdena och genom en port når vi Fontänens gård. Mycket riktigt står det en fontän här, men den är långt ifrån imponerande, även om den ska föreställa Odysseus. En diskuskastare står på en sockel ovanför fyra lejonhuvuden som spyr ut vatten. Då imponerar den bredvid liggande fiskdammen mycket mer med sin paviljong som står ute i vattnet - och byggnaderna runt om imponerar än mer. Mittemot dammen och i rät vinkel mot huvudbyggnaden är galleriet av Kung Frans I (i bildens bakgrund).

Till höger om det står den Vackra Kaminens flygel med de två sidotrapporna. Mittemot, det som samtidigt är huvudfassadens baksida, finns Drottningmoderns flygel. Denna avsluts med en paviljong, som år 1750 genom Ludwig XV försorg har ersatt en från 1500-talet. Där är idag det kinesiska museet inhyst. Föremålen där samlades av Kejsarinna Eugénie, maka till Napoleon III. Allt med kinesisk eller japansk bakgrund var under en del av 1800-talet mycket trendigt. Även på gården ser man detta inflytande genom detta kinesiska lejon. Man diskuterar för övrigt, varifrån slottets (och ortens) namn kommer. Fontaine är ju logiskt, men det är mycket tveksamt om den andra delen verkligen betyder "blå" (a:et i "bleau" är för mycket). En annan teori säger att det skulle vara en sammandragning av "belle eau" - alltså "vackert vatten". Då skulle det vara "det vackra (goda, rena) vattnets källa".

Frans I galleri, som påbörjades bygga år 1528, leder till byggnaderna runt nästa gård, kallad den Ovala gården, där man hittar slottets äldsta delar. Det fyrkantiga tornet härstammar från 1100-talet och byggnaderna kring det har samtliga getts i uppdrag av Frans I och hans son Henrik II. Även Dauphine-porten bör nämnas, som har fått sitt namn efter tronföljaren (=dauphine), Ludwig XIII, som döptes här den 14:e september 1606. Genom denna port når man den sista gården, Henrik IV eller Officium-gården. Henrik IV var Ludwig XIII far, liksom upphovsman till byggnaderna, som omger denna gård. Här fanns köken och officerarnas bostäder. Dessutom måste droskorna stanna här, innan man fick tillträde till Ovala gården. Innan vi går in i själva slottet, ett par ord om trädgårdarna, som omger slottet. De har visserligen upplevt en hel del förändringar genom historien, men är icke desto mindre sevärda även idag.

Till höger om ingången, bakom Ludwig XV flygel och runt fiskdammen befinner sig den engelska trädgården. Till vänster bakom Fontänens gård och Ovala gården ansluter Dianas trädgård. Namnet härrör från jaktgudinnans staty, som står där, ovanpå en brunn. Stora Parterren slutligen (här intill på bilden) skapades under Solkonungen, Ludwig XIV. Den byggdes av André Le Nôtre och är den största i sitt slag i Europa. Bakom finns det ytterligare en park, som Hennrik IV lät skapa - den skulle tjäna till jakt. Träden planterades här i rader, förmodligen för att lättare kunna skjuta villebrådet.

Det som genast faller i ögonen i slottets innandöme är de många målningarna, som i överflöd bekläder väggarna och även taken. Medan Du, ärade läsare, delekterar Dig med bilderna på sidan, låt mig under tiden berätta litet om slottets historia. Första gången en borg omnämns i Fontainebleau är på 1100-talet - från denna tid är ju även det fyrkantiga tornet på Ovala gården. 1169 vigdes slottskapellet åt den Helige Saturninus - och det av en annan historiskt känd personlighet. Det var ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Becket, som fullgjorde denna ritual, eftersom han befann sig i exil i Frankrike. Nästan ett århundrade senare, 1259, grundade Ludvig IX ett trefaldighetskloster här, som även hade ett lasarett integrerat. Kung Philipp IV, den Vackre, föddes på slott Fontainebleau (1268) och dog även här (1314).

1528 var året för nästa stora ingrepp i slottets historia. Kung Frans I påbörjade en stor ombyggnad. Det var då, som alla byggnader runt Ovala gården kom till, förutom det gamla tornet. Dessutom byggdes galleriet, som binder ihop Ovala gården med byggnaderna som ligger kring Vita Hästens gård, som likaså gavs i uppdrag av Frans. Byggnaderna kring Fontänens gård härstammar från hans son och efterträdare, Henrik II, samt dess maka Katharina av Medici. Frans I lät konstnärer från Italien uppföra slottet, som t.ex. Rosso från Florens och Primaticcio från Bologna, för att föra renässansens idéer till Frankrike. Dessa män bildade den först Fontainebleau-skolan. Salieran av guldsmeden Cellini, saltfatet, som i början av vårt århundrade stals från Kunsthistorisches Museum i Wien - under tiden dock återfunnen - blev ursprungligen tillverkat för den franske kungen. Karl IX gav det sedan som present till Habsburgaren Ferdinand II - på så sätt kom Salieran till Wien. Frans I var dessutom en stor samlare av målningar, skulpturer, ädelstenar och väggtapeter, etc. Därför blev Fontainebleau till en kulturell medelpunkt vid denna tid. År 1539 kom även Kejsar Karl V av Habsburg på besök, som visade sig vara imponerad.

Fem år senare föddes en ny kung här - barnbarnet med samma namn, som sedan skulle bli Frans II. Ytterligare sju år senare såg även hans bror, den senare Henrik III här världens ljus för första gången. Tyvärr var regeringstiderna av Frans I avkomma inte precis lyckliga - religionskrigen överskuggade allt - och slottet blev så småningom till och med övergivet. Under Henrik IV vände det uppåt igen. Hans omfattande renoveringsarbeten ledde till den andra Fontainebleau-skolan med konstnärer som Ambroise Dubois från Antwerpen och Antoine Caron från Paris. 1601 föddes Ludwig XIII här. Denne kung undertecknade senare, år 1629, fredsfördraget med England i Fontainebleau. Nästa händelse, en skandal, förorsakades 1657 av en svenska, Drottningen Kristina.

Hon hade avsagt sig den svenska kronan, eftersom hon konverterade till katolicism i det protestantiska Sverige. Hennes stallmästare, Monaldeschi, hade länge varit hennes älskare. Men när hon började föredra chefen för gardet, skrev Monaldeschi dels avslöjande, dels skandalomsusade brev i hans namn och sände dem till härskarna i Europa. Kristina gick däremot inte på denna fint, utan lät mörda stallmästaren, när hon befann sig på Fontainebleau. Det är naturligtvis inte det bästa sättet att uppföra sig på, när man är på besök. Undra på att påven sedan inte ville träffa henne mer ... I slutet av 1600-talet kom Ludvig XIV varje höst hit för att jaga. 1685 upphävde han Ediktet från Nantes, vilket åter ledde till religiösa oroligheter och massflykt av protestanter. Solkungen accepterade här år 1700 även den spanska kronan - för sitt barnbarn Philipp av Anjou, som sedan kom att regera i Spanien som Philipp V. Samtidigt utlöstes därmed det Spanska tronföljdskriget.

Viktiga händelser i slottet under de tre senaste århundraden: Tsar Peter den Store kom på besök (1717). Ludvig XV gifte sig med Maria Leczinska, dotter till den polske kungen (1725). En pjäs av Jean-Jacques Rousseau hade premiär här år 1752: Le Devin du Village. Början av 1800-talet präglades sedan helt av Napoleon. 1803 organiserade han militärhögskolan här, som dock bara fem år senare flyttades igen. Påven Pius VII kom till Napoleons kröning år 1804 - och 1812 en gång till, fast då blev han kvarhållen av Napoleon i nitton månader. Sen undertecknade påven Konkordatet i Fontainebleau, som han dock återkallade så fort han blev fri igen. 1814 skickades Napoleon till Elba och tog adjö av sitt garde på den Vita Hästens gård. Sedan dess kallas gården även för Avskedets gård. 1837 gifte sig Ferdinand-Philippe, Hertig av Orleans, med Helene von Mecklenburg-Schwerin. Napoleon III tog här emot sändebudet av Siams kung (1861). Under 1900-talet var slottet huvudsakligen en ort för konferenser, bortsett från tiden 1949 - 1966, då överbefälhavaren för NATO hade installerats här. Men nu nog med historia - låt oss titta på några av de intressanta salarna:

Ganska i början av rundvandringen kommer man till tallriksgalleriet. Här ser man den historiska servicen av Fontainebleau. Visserligen användes den aldrig, utan Kung Louis-Philippe lät de 128 tallrikarna monteras in i träpanelen. De visar motiv från Fontainebleau, samt andra kungliga slott och andra ställen, som kungen hade besökt. Men inte bara denna idé är originell och därför beundransvärd, utan det finns mer eller mindre något i varje rum, som får en att dra efter andan. Det spelar ingen roll, om detta är en vacker vas, en lyckad återgivning av Frans I eller om det handlar om en utsökt bearbetad och välplacerad möbel - det finns så mycket att se, att man bara inte kan ta in allt. Därtill kommer väggdekoren och takmålningarna ...

Naturligtvis får man inte glömma de sociala nackdelarna av ett sådant överflöd - det är självklart oansvarigt att frodas bland sina rikedomar, medan undersåtarna svälter och sliter ut sig. Å andra sidan skulle vi knappast kunna ta del av ett sådant kulturarv, om denna hierarki inte hade funnits - och faktiskt fortfarande finns. När Napoleon efter revolutionen kom till Fontainebleau, fann han i princip ett tomt och sönderslaget slott. Tyvärr är kulturlösheten en syster till friheten, jämlikheten och broderskapet ...

Även om många möbler och tillbehör är autentiska, måste man med detta ord underförstå "från och med 1800-talet". Golv, tak och bilder är dock ofta äldre. Denna grupp av figurer har skapats av Primaticcio mellan 1541 och 1544, i ett rum, som har som tema Alexander den Store och Roxane. I de avlånga kroppsåtergivningarna kan man lätt återfinna manierismens idéer. Gruppen befinner sig ovanför dörren till den kungliga trappan. Rummet blev dock till trappa först under Ludwig XV. Från början var det Madame d'Etampes sovrum, älskarinna till Frans I.

I dessa rum höll Napoleon påven som fånge, det var alltså inte precis en mörk källare ... Innan dess var detta Anna av Österrikes sovrum, hon som egentligen var spanjorska. Hon bar bara titeln "Ärkehertiginna av Österrike". Huset Habsburg hade ju cirka hundra år tidigare delat upp sig i en österrikisk och en spansk del. Men hon kallas också Anna Maria av Spanien. Fast - hur än man kallar henne, så var hon Solkungen, Ludwig XIV mor, som hon födde efter 23 års äktenskap och i en ålder av 37 år. Hon var en kulturell kvinna, som hade bara lite gemensamt med sin make, Ludwig XIII. Däremot stod hon sin son mycket nära. Det kan förklara varför Solkungen senare främjade kulturen i Frankrike, något som ledde till en blomstringstid. Men tillbaka till Anna: När Richelieu år 1635 förklarade krig mot Spanien, var hon naturligtvis djupt chockad. Men när hennes make dog 1643 övertog hon regentskapet för sin underåriga son.

Hon överraskade alla genom att hon fortsatte att föra kriget mot Spanien istället för att sluta fred med sin bror Philipp. På bilden till vänster ser vi hennes "antechambre", där hon hade låtit installera taket från Henrik II sovrum. Bilden till höger visar ett avsnitt av detta. Träarbetena består av nio delar, av vilka sju symbolerar planeterna. På bilden ser vi längst fram Venus, som tittar sig i spegeln.

Nu skulle jag vilja presentera två mäktiga salar. Först Frans I galleri, som är inte mindre än 60 meter lång och i vilket man skulle kunna stanna en hel dag utan att ha tråkigt, genom att titta på detaljerna. På panelerna av valnötsträ finns omväxlande Kungens "F", monogrammet, och hans vapendjur, salamandern. Ovanför panelen finns fresker och andra stuckaturer, som ofta orienterar sig vid händelserna i antiken.

Men inte minst ska de också vara ett förhärligande av kungen. I mitt tycke är det helt riktigt, för att Frans är förmodligen den renässanskung, som visade det största kulturintresset, även om de andra inte var obetydande.

Härnäst vill jag visa balsalen, som visserligen bara är hälften så lång som galleriet, men den har många vackra nischer. Från tio stora glasfönster i nischerna kan man se ut på Ovala gården mot norr, mot söder däremot på den Stora Parterren.

Originalbronserna av satyrerna i den enorma kaminen, som tillverkades av Primaticcio smältes ner under revolutionen och återskapades först 1966.

Det ursprungliga Saint-Saturnin-kapellet från 1169 lät Frans I ävenså bygga upp efter originalritningarna. Här är en blick upp mot kupolen, som tycks vara magiskt belyst genom det inkommande ljuset från övre planet. På bilden nere till vänster ser vi salongen av Frans I, som dock bara kallades så av hans efterkommande, för på Frans tid var detta sovrummet av Kungens andra hustru, Eleonore av Österrike. 1565 degraderades det till förhall, medan det senare blev till ett matrum. Dagens möbler i Louis XIV stil härstammar från andra kejsartiden.

Uppe till höger ser vi "Vita salen", där det förr fanns en kabinett för Maria av Medici, maka till Henrik IV. Väggpanelen härstammar från Ludwig XV tid och rummets möblemang från tiden kring 1800.

Här befinner vi oss nu i Diana-galleriet, som skapades av Henrik IV för sin maka och som visar myterna om Diana (den grekiska Artemis). Galleriet här är hela åttio meter långt och sju meter brett. Napoleon III gjorde 1858 ett bibliotek av denna sal. Här finns det 1600 volymer från Napoleon I bibliotek. Kejsarinnans gemak (härmed avses Eugénie, men alla härskarinnor har sovit här sedan 1500-talet) ser idag ut så som det inreddes vid Kejsarinna Joséphines tid. Rummets dekor gör att man minns flera damer.

En del av taket härstammar från 1600-talet och påminner om Anna av Österrike (gemål av Ludwig XIII). Kaminen och spegeln däröver, liksom den nedre panelen är verk som tillkom på uppdrag av Maria Leczinska (Ludwig XV), dörrar och dörrovanstycken av Marie-Antoinette (Ludwig XVI), medan tapeterna och inredningen är Joséphines (Napoleon I) val. Väggtapeten av siden vävdes mellan 1968 till 1986 efter ett originalmönster från 1790. Sängen var från början avsedd för Marie-Antoinette, som dock aldrig använde den.

Låt oss avsluta rundvandringen med kejsarens, alltså Napoleon I salar. Här ser vi hans privata rum, till vänster det officiella sovrummet, till höger lilla sovrummet, som i verkligheten var hans arbetsrum. Hit kunde han dra sig tillbaka, bort från hovets stoj och glam. Här fanns även hans skrivbord, som man kunde stänga genom att helt enkelt skjuta in en utdragsskiva.

Till sist ser vi kejsarens tron, som befinner sig i Ludwig XIV tidigare sovrum. Vi ser att fransmännen har lyckats med att i efterhand sätta en gloria på Napoleon. I mina ögon var han dock en lika storhetsvansinnig fältherre, som till exempel Alexander den Store eller Adolf Hitler. Hur många människor har inte Napoleon på sitt samvete? Ändå glorifieras han nästintill. Varför? När kommer världen att inse att varje uppfinnare eller vetenskapsman - och må han vara än så obetydande - är mer värd att minnas, ifall han lyckades föra mänskligheten en liten bit framåt. Men det har ingenting med Fontainebleau att göra - slottet är, trots dess regenter, en bit av mänsklighetens kulturhistoria. Det var ju till syvende och sist inte härskarna, som har skapat allt detta med sina egna händer.

Tillbaka till   eller till   av  

last update: 15.8.2008 by webmaster@werbeka.com