M/S Eskil hämtar folk från Västerås fem dagar i veckan, för att föra dem till Birka. Resan kostar ungefär lika mycket som en tågresa till Stockhom - men den positiva överraskningen kommer senare. I priset ingår nämligen inträdet på museet på Birka, liksom alla guidade turer där.

Det tar knappa två och en halv timmar att ta sig dit, men tiden går fort. En första upplevelse får man när M/S Eskil drar på gasen, så fort vi har lämnat hamnområdet. Det går fort! Det är härligt att sitta på soldäck i det varma vädret och känna fartvinden blåsa förbi. Att dessutom åka förbi alla dessa öar i Mälaren, landets tredje största sjö, gör resan ytterligare omväxlingsrikt.

Jag funderar på landhöjningen, som fortfarande pågår i liten utsträckning sen senaste istiden, då ismassorna låg kilometertjocka över Sverige, så att landmassorna trycktes ner i jordmanteln. Hela fem meter skillnad ska det vara sedan Birka blomstrade för drygt tusen år sedan. Då var Mälaren fortfarande en havsvik, som ledde in från Östersjön - och Birka låg strategiskt vid infarten till denna vik. På så sätt kunde man ha uppsikt över vilka som ville ta sig in, lägga tull på godset eller lasta om varorna, för att senare sälja dem med profit till inlandet. Även järnet från Bergslagen var en viktig handelsvara, fast åt andra hållet förstås. Man vet ju inte varför Birka övergavs så småningom, men en av teorierna är just denna landhöjning, som gjorde att infarten blev för grund och trång.

Vid ettiden är vi framme vid Björkön. Nu har vi tre timmar på oss, innan båten går tillbaka. Jag tycker att det är lång tid, men jag märker sedan att den knappt räcker till.

Medan jag promenerar förbi restaurangen, mot museet, kommer jag att tänka på den språkliga kopplingen mellan Björkö och Birka. Birke på tyska betyder just björk. Finns det här något samband?

Museet är prydligt och självinstruerande med hjälp av förklaringsskyltar på svenska och engelska. Det finns dock relativt få föremål, som man har hittat på Björkön. Visst, en eller annan kam, eller något enskilt smycke finns där, men tyngdpunkten ligger på modeller. Här finns ett av vikingarnas långhus och till och med av en hel by, tillsammans med förklaringar kring vikingarnas färder genom Europa, samt hur de levde i sina samhällen i Norden.

Just när jag har sett allt jag vill se i museet, är det dags för guidade turer runt ön. Eftersom det är långt mindre folk i den engelska gruppen, väljer jag den - och guidningen blir till en stor behållning. Först tas vi ur några villfarelser. Det är ingalunda så att hela samhället bestod av kämpande, svärande och rövande vikingar. Även på den tiden var det så att kungen, som för övrigt bodde på en grannö, Adelsön mittemot, var beroende av ett bondesamhälle, som kunde försörja honom. Vidare behövdes det hantverkare, handelsmän, och så vidare, som kunde förse samhället med övriga förnödenheter. Antalet "vikingar", som åkte ut och "spred skräck" torde inte ha varit större än kanske två procent av befolkningen. Dessutom hade vikingarna definitivt inga horn opå hjälmarna.

Detta kastar också ett nytt ljus över inskrifterna på många runstenar, som t.ex. den vid Anundshög, som är tillägnade åt någons "bror". Antagligen fick den förstfödde ta över gården eller makten, medan de yngre bröderna åkte ut för att försöka skaffa sig ära på slagfältet.

Vår guide, som är klädd i dåtidens dräkt, har ytterligare en synpunkt, som jag hittills inte hade tänkt på:

"Det som vi kan läsa om vikingarna idag", säger hon, "det har skrivits av deras fiender, alltså ofta av kristna eller till och med arabiska källor. De hade ingen anledning till att skönmåla motståndarna, utan de gav naturligt nog en ganska vild och grym beskrivning av dem."

Det är tänkvärda tankar i en värld, där vi från amerikanskt håll får höra de vildaste beskyllningarna av det fiendeland, som man ska "befria" härnäst.

När Ansgar, den förste kristne missionären i Sverige, dök upp på Björkön år 830, hade han inga större framgångar med sin missionsverksamhet. Man kan ju tänka sig, vilken åsikt han måste ha förmedlat om dessa hedniska vildar, som direkt kom till Valhall, om de föll i strid. Liknelsen med muslimska självmordsbombare idag, som lovas att direkt komma till paradiset, är slående...

Men tillbaka till Birka: Vi går inåt land, upp mot höjden och stannar i en ganska kullig omgivning. Vi står nu mitt på kyrkogården, eftersom varje kulle är en grav. Det finns många. Guiden berättar att man idag kan se ungefär 3000 gravar, vilket är alldeles för många med tanke på det dåtida befolkningsunderlaget. Därför tror man att det var förbundet med en viss status att begravas på Björkön och att det därför också var folk från kringliggande öar, som försökte få sin sista viloplats där. Det finns dessutom säkert många gravar, som man inte har hittat ännu. Man uppskattar att man hittills bara har hunnit gräva ut omkring tre procent av fornlämningarna.

Sen får vi ytterligare en intressant upplysning: Allt "nytt", såsom museet eller restaurangen, finns nära vattnet. Det har byggts där med avsikt, eftersom allting ligger högst fem meter över vattenytan, dvs. den höjden som vattnet gick upp till för ett millennium sedan. På så sätt riskerade man inte att bygga över och förstöra några fornlämningar.

På väg uppför berget funderar jag åter på den relativt korta blomstringstiden, som Sveriges första stad fick uppleva. I knappa 200 år fanns Birka, efter att ha grundats år 790. Sigtuna grundades 970 av Erik Segersäll och blev det första kristna centret i landet. Guiden berättar att man vet att det fanns hantverkare som flyttade direkt från Birka till Sigtuna. Var det kanske så att kristendomen till sist, 150 år efter Ansgar, ändå var en dragande kraft, som till en del var anledningen till Birkas undergång? Redan år 1060 säger nämligen Adelbrad: "Av Birka kan jag inte se någonting."

Vid vår nästa halt ser vi några får som betar. Guiden gör en svepande rörelse och förklarar att Birka låg där, i sluttningen, formad som en solfjäder. Man har slagit gräset som markering för den gamla stadsmurens belägenhet, men i övrigt får man använda fantasin till att föreställa sig en stad där. Jag är lite besviken över att man inte ser minsta spår av någon utgrävning, som på Eriksborg i Västerås. Men här finns inte ett enda stolphål efter en byggnad, som man kan titta på och känna historiens vingslag. Fast jag förstår samtidigt att man inte kan ha hundratals turister trampande omkring på ett känsligt utgrävningsområde.

	Sista stationen på vår rundtur blir uppe vid borgen, där Kungsporten vetter mot Adelsö och kungens tillhåll. Högst uppe finns Ansgarkorset, som dock är en modern skapelse från förra århundradet och därför ganska ointressant.
	Betydligt viktigare är att höra, att garnisonen hus fanns där, som bildade en del av stadens försvarsanläggning, där denna var som svagast. Ty även från havets håll var staden skyddad mot angrepp.

Där fanns en rad stolpar ute i vattnet, som inte tillät eventuella fiendeskepp att strandhugga direkt vid stadsområdet.

Jag tar mig tillbaka nedför kullen och går mot "byn". Det finns även dramatiserade föreställningar om Birkas historia på både svenska och engelska, vilket inte minst är mera intressant för barnen, än att följa med en faktaspäckad guidning. Men jag hinner inte titta på någon av dem.

I byn finns hantverkare av olika slag, som syr ihop tältdukar, bygger båtar eller tillverkar keramik. Även turisterna får delta i somliga aktiviteter, man får pröva att skjuta pilbåge, ro kanot eller tillverka ett eget tennsmycke. Jag tittar på tenngjutningen ett tag och lär mig återigen något nytt. Man hittar inga tennföremål på Birka, fastän befolkningen kände till tekniken. Det beror istället på att tenn upplöses, om det ligger i jorden. Efter så där 300 år finns det ingenting kvar.

Jag hinner inte titta på allt så ingående, som jag skulle vilja, eftersom jag även vill se filmen om Birka, som man visar i museet varje halvtimme. Den är på svenska, men textat på engelska och upplyser om Birkas historia, men även om utgrävningarna, som man har gjort.
Jag får till slut i alla fall se en del tusen år gamla skärvor, om så bara på bild.

Strax efter filmen är det tid att ge sig iväg till båten, för återresan mot Västerås. Jag är helnöjd. Det har inte bara varit en underbar sommardag, utan jag har framför allt fått en del nya kunskaper och synvinklar. Vad mer kan man begära?

Till Riksantikvarieämbetes sida om Birka

Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop