Busslinje 12 för oss ut till Bjurhovda, i östra utkanten av Västerås. Därifrån är det en promenad på en dryg kilometer till Tibble, där fornminnesstigen börjar. Vi beslutar oss för att först gå till labyrinten och sen följa stigen norrut. Den leder längs Badelundaåsen, som har tillkommit under istiden, då isen låg 3000 meter tjockt (!) över landet. När isen började smälta bildade isvattnet en flod under islagret, som drog med sig stora stenar och senare löst grus, som bildade avlagringar, som i sin tur gav upphov till åsen, som är bortåt 400 km lång. Badelunda ligger ungefär mitt i dess sträckning.

I teorin är allt detta lätt att första, men när man ser åsens höjd och bredd i verkligheten, då först förstår man denna flods storlek och kraft, som har kunnat åstadkomma så stora förändringar i landskapet.

Vi följer vägvisarna och kommer snart till den forntida labyrinten. En sned och ranglig trätrappa, som även den ser ut att härstamma från forntiden, leder oss uppför en stenbrant och sen ser vi denna mystiska skapelse.

Den som förväntar sig mörka labyrintgångar med höga väggar, liksom de som Theseus besegrade Minotaurus i, har helt fel. Här finns det enbart med små stenar markerade gångar, som visserligen går runt några varv, men som till slut alltid leder till målet. Det är heller inte säkert när labyrinten kom till, eller vad den användes till. Den officiella versionen säger dock att den är från tidig järnålder, så långt tillbaka som 500-talet före Kristus. Den skulle dessutom ha använts till något slags fruktbarhetsriter, då man satte en flicka i mitten, varifrån en pojke skulle "befria" henne.

Man erkänner också från officiellt håll att det finns många sådana labyrinter i Sverige, de flesta dock av mycket yngre ursprung och belägna vid kusterna. I inlandet däremot är de ytterst sällsynta. Det förvånar mig att man i det sammanhanget glömmer bort att Mälaren ännu på Vikingatiden sträckte sig fram till Anundshög och att labyrinten alltså ännu för 1000 år sedan befann sig vid kusten...

Hur det än må vara, gammal är den och visst borde man känna mer vördnad än att man sparkar bort stenar ur labyrinten, som har legat där i minst ett årtusende.

Från labyrinten ger vi oss sedan iväg mot Anundshög. På vägen hitter vi ett grovt timmerbord med tillhörande bänkar, som lockar till att förtära den medhavda lunchen. Och visst smakar det gott med en enkel macka ute i det fria. Det är ju inte bara historiens vingslag som man förnimmer vid en sådan utflykt, utan man befinner sig även mitt i naturen. En nyfiken hackspett och en del fjärilar väcker vår uppmärksamhet, samt inte minst en ovanlig insekt. Den är stor som en tändsticka, huvudet och bakkroppen påminner svagt om en getings, men den har fyra ganska långa, skira vingar, som en trollslända ungefär. (Om någon vet vad det kan vara, är jag tacksam för upplysningar.)

	Men inte bara djurlivet ger upplevelser. Ett torkat träd står där, trots detta vackrare än många av dagens konstverk - eller är det kanske naturens eget "memento mori", liksom konstens dödskallar på gångna sekels målningar? När vi vandrar vidare, kommer vi förbi en del mindre gravhögar, de flesta med en grop på ovansidan, som vittnar om gamla gravplundrares utgrävningsförsök. Efter att ha tittat på runstenen, bestigit Anundshögen och beundrat de enorma skeppssättningarna uppifrån, blir det betydligt svårare att följa fornminnesstigen, eftersom vägvisarna lyser med sin frånvaro.
	Vi lyckas till slut att komma rätt och ser många gravstenar, resta som minne över forntidens hjältar. De ser inte ut mycket för världen, men de har överlevt ett millennium - det är mycket mer än man kan säga om våra "civiliserade" gravar på kyrkogårdarna.
Knappt en människa syns till. Den ende som vi träffar mellan Anundshög och Badelunda kyrka är en skogsarbetare, som tar hand om ett träd, som har fällts i senaste stormen.

På grund av den dåliga skyltningen hamnar vi i alla fall fel och befinner oss i slutet av en hålväg, med ett elstängsel framför oss. Strömmen är dock inte påslagen, så vi forcerar hindret för att kunna ta del av informationstavlan, som bara kan läsas från "framsidan". Dessa tavlor, på fyra språk, ska ha beröm - de gav fina upplysningar, även om en och annan var "förskönad" med påsprayad grafitti ...

Den sista av de sevärdheter, som vi ska ta oss till, är Jungfrukällan. Men den ack så bristfälliga skyltningen gör ännu en gång att vi går åt fel håll och så småningom hamnar i Badelunda by. Efter vänliga upplysningar av ortsbefolkningen gör vi helt om, går hela vägen tillbaka och kommer så småningom rätt.

Jungfrukällan lär ha sitt namn efter en utländsk dam, som badade där och därigenom återfick sin hälsa. Av tacksamhet ska hon ha skänkt den stora klockan till Badelunda kyrka. Sorgligt nog fattas det en informationsskylt just där - och den sörja, som idag finns i hålet i marken vid angiven plats, inbjuder sannerligen inte till något dopp.

Trots allt känner vi oss mycket nöjda med vår halvdagsutflykt, när vi traskar tillbaka mot bussen. Vi gör det nu på landsvägen, för att korta av sträckan.

Beklagligt är att man inte gör mer av ett sådant tillfälle för att få turister att besöka platsen. Visst finns det tidiga boplatser även på andra ställen i Europa, men knappast med traditionen att upprätta jordhögar, skeppssättningar och resta stenar. Dessutom har man här tillgång till en enorm naturresurs helt gratis.

Det skulle inte kosta mycket att fräscha upp fornminnesstigen - och skulle man dessutom ordna med ett rastställe, där man kan få en kopp kaffe eller en öl, skulle nog åtskilligt fler söka sig till en så given turistattraktion.

© Bernhard Kauntz, Västerås 2005

Tillägg: Två år senare öppnade här Café Anund, några hundra meter "bakom" högen, som har öppet dagligen under sommermånaderna. Tillägg 2: Fyra år senare fick jag ett mail från Badelunda Hembygdsförening, om att man äntligen av kommunen hade lyckats utverka nya trappor med ledstänger till labyrinten, liksom upp till Anundshög.

Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop