Det är lustigt att se, hur saker griper in i varandra, hur den ena aktiviteten leder till nästa. När jag var på länsmuseet för att göra "tidsresan", såg jag att man sålde gamla årgångar av Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift. För en krona styck.... Det fanns tolv olika kvar, och dem köpte jag naturligtvis. I årgången 1940-41 hittade jag en uppsats av Lars-Göran Kindström: Rytterns ödekyrkor genom tiderna. (Alla kunskaper som jag förmedlar här, har jag hämtat ur denna skrift; ett stort tack till Lars-Göran så här ett drygt halvt sekel efteråt.) Och eftersom Pohlman på TV lovade bra och varmt väder för nästa dag, tänkte jag att det nog var sista chansen för en cykeltur i år. Så gav jag mig iväg trots att vi skrev den 30. oktober.
Men att cykla iväg så här sent på året är inte riktigt samma upplevelse som att cykla kring midsommar. Det är nästan 10 grader varmt och snart svettas jag under skjorta, tröja och jacka, medan jag trots allt fryser om benen. Det blåser inte, men det finns ändå en "motfläkt" som gör det segare att trampa. Solen står så lågt att det nästan är besvärande, fast jag startar vid halv två-tiden. Och tro det eller inte, men till och med min trogna och lättåkta cykel gnisslar och gnäller lite.
Jag kliver faktiskt av här vid vägskylten och tar mig en funderare om jag ska vända hem, men sen tänker jag på bilderna som jag ska ta och på att jag inte kommer att cykla någon längre bit förrän till våren igen - och jag fortsätter. Man kan inte få allting serverat på silverfat här i livet.
Trampandes söderut tänker jag på att jag nu åker på gammal sjöbotten och funderar hur det kan ha sett ut på 1100-talet, då man började bygga den första kyrkan i Stora Ryttern. Den var mindre än dess efterföljare, bara lite drygt 100 kvadratmeter "inomhus", men stommen övertogs vid senare tillbyggnader, så att man fortfarande kan se det 800 år gamla murverket.
Väggarna var rätt bastanta, från knappa 1,5 till 2 meter tjocka - de senare tjänade som stöd åt tornet. Man vet inte exakt hur högt tornet var, det lär inte ha varit så mycket högre än taket, men det senare ska ha varit minst 10,5 meter högt. Tornet bör då ändå ha nått en höjd som motsvarar ett modernt fyra- eller till och med femvåningshus.
Kyrkan hade redan från början två ingångar, den stora i den södra långväggen och en smal i väster, i själva tornet. Att dörren i tornet var så smal, berodde nog främst på att man inte vågade ta bort för mycket stöd (se även den avsmalnande formen uppåt, för att fördela trycket). Men det gav ju århundraden senare fortfarande vackra motiv...
Att man överhuvudtaget behövde en ingång där, berodde på att tornrummet användes som dopkapell. Och det i sin tur hängde ihop med den gamla katolska kyrkoordningen, enligt vilken ingen som inte tillhörde kyrkan skulle få komma långt in i densamma.
Denna dörr hade under senare sekel murats igen, men öppningen togs upp igen, när man restaurerade de båda kyrkoruinerna under åren 1937 - 38.
Den södra porten stängdes med en stadig dubbel ekdörr med pålagt järnsmide. Dörrarna från 1200-talet var för ett halvt sekel sen fortfarande i bruk på Svanö gård i Rytterne. Av inventarierna från denna tid finns bara cuppan av dopfunten kvar. Den hade under senare sekel försetts med lock och lås och använts som "fattigbössa" medan den idag tjänar i nuvarande Rytterne kyrka som underlag åt en Mariabild.
Vid restaureringen upptäckte man också två runstenar från mitten av 1000-talet, varav den större hade tjänstgjort som tröskelsten under torningången. I två slingrande rundjur står följande inskrift: "Gudlev satte stav och dessa stenar efter Slagvi, sin son. Han dog österut i gårdarike."
Den andra stenen bar en ristning av ett kors, vilket tyder på att Gudlev och/eller Slagvi förmodligen redan hörde till den kristna skaran. Desto mer förvånar det att Gudlevs sten efter bara hundra år "vanhelgades" på detta sätt, även om man utgår ifrån att man på den tiden inte hade samma kulturella värderingar som vi har idag.
Rätt snabbt insåg man att man hade byggt en för liten kyrka och redan vid 1250 rev man väggen mellan tornrummet och långhuset. Ett 4,5 meter högt spetsbågsvalv öppnades i tornrummets hela bredd och i detta skick användes kyrkan även under större delen av nästa århundrade.
Sedan rivs den raka korväggen i öster och långväggarna förlängs från 13,5 till närmare 25 meter. Där avslutar man den östra väggen på nytt med en rak vägg, även om man har grundat för ett tresidigt kor ännu längre fram. Detta ska så småningom i alla fall komma att byggas, även om det skulle dröja fram till 1700-talet. Och jag ska inte föregripa.
Kort efter den första utvidgningen av Stora Rytterns kyrka, alltså vid mitten av 1200-talet, kommer annexkyrkan i Lilla Ryttern till. Den är av samma typ som moderkyrkan, bortsett från att den hade lägre takhöjd och ett högre torn. Dess murkrön ligger på hela 15,6 meters höjd.
Dessutom har man här bara en enda ingång, i södra väggen. Portalen där har dock redan byggts med tegel, liksom spetsvalvet, som vid 1300 ersätter tornväggen mot långhuset, precis som i Stora Rytterns kyrka något decennium tidigare.

Medan jag fortsätter cykla mot söder, märker jag en tydlig förändring i bebyggelsen utmed vägen. De moderna sommarstugorna har blivit allt färre, ju längre jag har kommit från stan och de har ersatts av genuina lantliga byggnationer av äldre datum. När jag åker förbi "Lyckebo", kan jag inte låta bli att ta ett kort.
Jag har nu kommit förbi avtagsvägen mot Tidö slott och vägen börjar stiga sakteligen. Den har varit helt torr hittills, men plötsligt, jag kan knappt tro mina ögon, ligger det ett tunt isskikt på den.
Nog för att det är på en bit av vägen som inte längre nås av den låga solen under dagen, men jag hade ju själv sett på termometern innan jag gav mig iväg. Fast det är genom att upptäcka som man samlar sina erfarenheter.... För säkerhets och bevisbördans skull kliver jag av cykeln och tar ett kort även här - och nog är det glashalt under sulorna.
Alla dessa vedermödor till trots vet jag att jag nu närmar mig mitt första mål, Lilla Rytterns kyrka. Och visst, det är nästan en känsla av eufori, som jag känner, när jag ser den första skymten av den. Ivrig som jag är, tar jag det första kortet på alltför långt håll och jag skrattar åt mig själv, när jag upptäcker mitt misstag. En del av glädjen kommer dock av att mina farhågor inte besannas.

Jag hade varit rädd för att råka ut för dåliga ljusförhållanden så här sent på hösten, men jag ser att höstsolen, de kala träden och kyrkoruinen faktiskt kompletterar varandra på ett utmärkt sätt, som redan nästa kort visar. Bland Lilla Rytterns inventarier finns en riktig dyrgrip från 1490-talet, nämligen ett altarskåp av Henning von der Heide, som idag står på altaret i den nya kyrkan. Många har förundrats över hur man har lyckats få tag i en sådan raritet och den bästa gissningen är väl att man har utnyttjat sin närhet till Västerås och biskopen där, som vid den tiden var Olavus Laurentii. Under 1400-talet hände det dessutom att man byggde tegelvalv i kyrkorna, två kryssvalv i Lilla och fyra i Stora Rytterns kyrka. I båda kyrkorna skedde också två tillbyggen under detta århundrade, de fick såväl sakristia som vapenhus. Kyrkorna upplevde kanske höjden av uppskattning och glans under 1400-talet, något som tvärt bröts i samband med reformationen, inledd av Gustav Vasa på reformationsriksdagen i Västerås. När man nu hade brutit med papismen, följde en mycket nyktrare men även torftigare tid på det religiösa området. Egentligen är det inte förunderligt, att uppriktigt troende inte längre fann sig tillrätta, när religionen plötsligt blev ställd på undantag. För våra kyrkor innebar 1500-talet ett stillestånd i utvecklingen, ett sekel då det inte hände någonting anmärkningsvärt.

Däremot börjar det finnas skriftliga anteckningar, den första visitationshandlingen är från 1572 och från 1641 framåt finns det kyrkböcker, förda av kyrkoherden. Att detta skedde på eget initiativ, vittnar påskriften på Stora Rytterns första kyrkbok om: "Thenne Book ähr köpt för -10 öhr kopmynt och till Store Rytters Kyrckia förähradt, aff Pastore L. Erico Andreae Biörck Anno 1641." Två yttre händelser är av stor vikt för kyrkorna under detta århundrade.

Dels är det den drivande biskopen Johannes Rudbeckius (1619 - 1646) som ser till att kyrkorna restaureras och förses med bättre inredning (det är också han, som ligger bakom förordningen om att det ska föras kyrkböcker), dels är det sen 1625 byggnationen av Tidö slott, som kommer kyrkorna tillgodo. Genom grannskapet är det ju ytterst lätt att kunna få hjälp av de skickliga hantverksmännen, som anlitades vid detta bygge.
Och visst behövdes de, det var mycket som skulle förbättras och förändras. Golv lades om, nya valv byggdes, fönster förstorades, båda kyrkorna fick nya predikstolar och även läktare för den växande församlingen, liksom många åtgärder i rent underhållssyfte.

Jag kastar en sista blick på Lilla Rytterns kyrka, sen är det åter dags för tramptag i pedalerna en stund. Jag möter tre proffscyklister i färggranna dräkter, som är ute på en träningsrunda och som kastar förvånade blickar åt mitt håll. Tydligen möter de inte så ofta upptäcktsresande på en vanlig treväxlad hoj, med digitalkameran dinglande från halsen. Jag funderar om jag ska vinka till dem, men jag blir fullt upptagen med att hålla cykeln i styr i nedförsbacken. Jag tröstar mig med att jag i alla fall hade minst lika bra fart som de, just när vi möttes...
Mitt upprymda humör får sig dock strax en dämpare, när jag har tagit kort och åkt förbi den nya kyrkan i Rytterne och inte minns vägen. Självsäker som jag är, har jag naturligtvis lämnat kartan hemma. Av de två val, som jag har, väljer jag naturligtvis fel och får några kilometers extra motion. Det är väl inte hela världen i sig, men tiden går och jag bävar för mörkret inte bara för fotograferandets skull, utan även för att jag inte har fungerande ljus på cykeln - och solen sjunker stadigt längre ner mot horisonten.
En kort stund funderar jag på att åka raka vägen hem, men det känns fel att bara ha gjort halva jobbet, därför svänger jag från Eskilstunavägen tillbaka in mot Stora Ryttern. Och medan jag trampar på funderar jag på om det var olyckliga omständigheter eller slarv och lathet, som förde denna kyrka obönhörligen mot sitt slutliga öde...
Redan år 1621 hade kyrkoherden fått böta 9 daler, för att han inte hade anhållit sockenborna till att göra de nödvändiga reparationerna på kyrkan. I Stora Ryttern hade tornets västvägg fått stödpelare, men den östra väggen hade satt sig, vilket förde med sig att man fick ta ner kryssvalvet över koret.
Det blev inte bättre med tiden, varken kyrkans hållbarhet eller församlingens arbetsvilja. 1699 försöker kyrkoherden att få ekonomisk hjälp utifrån med orden: "hurusåsom St. Rytters kyrka någon reparation behöver, i det den östra kyrkogaveln i förlidne höst-tid har synts något sjunka och således är bliven en stor rämnad på själva muren..."
Året efter står det dock att läsa: "Efter sockenmännen ingaledes ville bygga på kyrkan efter som avsagt var i år..." Man klarar sig några år med hjälp av provisorier, men 1726 står det skrivet om: "den märkliga skada, som kyrkan tagit på den östra ändan av den sviksamma grundvalen varav stora sprickor både på gavelmuren och valvet blevne äro, och dagligen förökas, att ock stenar under tiden nederfallit från valvet i koret." I mars 1734 tecknar man så äntligen kontrakt med en murmästare, men med motsträviga bönder, som dels inte ville lägga ner det arbete som behövdes, dels hade olika åsikter sinsemellan, kom något egentligt arbete inte igång förrän 1737. Man byggde nu återigen ut koret, och fick till slut den tresidiga koravslutningen, som hade planerats 500 år tidigare.
Med allt detta som bakgrund kan man inte annat än småle åt ett avundsjukt beslut från sockenstämman 1759. Då tyckte man att man skulle skaffa en "sådan spira, som Lilla Rytters är..... dock något större än Lilla Rytters." Därtill skulle varje gård bidra med pengar, så att kyrkans kassa inte skulle behöva ansträngas..... Lika avundsjukt bevakade man sina platser i kyrkbänkarna, fast sådant beteende är nog inte begränsat till Stora Ryttern och är dessutom ganska tidlöst.
Fast nog var detta kanske ett extremfall, med tanke på att kyrkoherde Fahlsten 1750 begärd hjälp av biskopen att påverka församlingen att göra en genomgripande reparation av kyrkan. Och att Stora Rytterns sockenstämma 1760 beslutar att söka ekonomisk hjälp hos Riksdagen, enär "gudstjänsten icke utan äventyr kan bevistas...."

Men det hände ingenting, och absolut inget genomgripande. 1777 kom en sakkunnig besiktning till stånd, som kom fram till att en reparation skulle kosta 600 daler, medan ett nybygge endast skulle kosta det dubbla. Man började förhandla med Lilla Ryttern om ett gemensamt bygge och man lyckades tydligen övertala dem, eftersom man 1778 hos Kung Gustav III begärde lov om att bygga en kyrka tillsammans. Det gick dock tydligen inte att lura grannarna hur mycket som helst, ty 1781 började bygget att stanna av igen. 1802 nämnde greve Ridderstolpe att Stora Rytterns församling inte hade råd att uppfylla sin del av överenskommelsen. Ändå hade den västra tornmuren i Stora Rytterns kyrka rasat ihop två år innan och man hade varit tvungen att sätta upp ett enkelt brädskydd där istället.

1802 var det också nära att en predikant mitt under gudstjänsten hade blivit träffad av nerfallande järnskrot, som skulle hålla ihop valvet. Gudstjänsterna inställdes tills valvet hade plockats ner, fast sen var kyrkan ändå i bruk i nästan två decennier till. 1816 började man bygga den nya, gemensamma kyrkan på allvar. Man hämtade mycket material från Lilla Ryttern (virke, tegel och inte minst tornspiran!) och därför hölls den sista gudstjänsten där den 16. mars 1817, medan den sista mässan i Stora Ryttern lästes den 31 maj 1818. Redan i juni samma år började man hålla provisoriska gudstjänster i den nya kyrkan (på bilden till vänster), även om den inte blev officiellt invigd förrän ett år senare. De båda kyrkoruinerna lämnades till att förfalla och snart hade naturen gjort sitt för att skyla över människans brister, så att bara Lilla Rytterns torn stack fram över växtligheten, tills man 1937 började med restaureringen av ruinerna.

Bernhard Kauntz, Västerås i november 1997

Tillbaka till , till eller till av