Innan protestskriken blir lika höga som själva Bisamberg, låt mig slå fast att en stor del av det 359 m höga berget ligger i Niederösterreich.(1) Ändå befinner sig delar av det i Wiens 21:a distrikt. Eftersom min vandring börjar i Strebersdorf(2), som helt säkert hör till Wien, har jag helt enkelt annekterat hela berget för staden. Det är i alla fall mest folk därifrån som bestiger det.

Geologiskt sett hör Bisamberg till bergen av Wienerwald(3). Det kann man se på uppbyggnaden av stenlagren. Varför Donau föredrog att skära av berget, istället för att rinna runt det, beror kanske främst på att det så kallade Wiener Becken, alltså den grytan, som Wien är byggt i, sjunker. (Ja, ännu idag, med 1-2 mm per år. Om detta i sin tur betyder att Wien är dömd till undergång, vill jag däremot inte uttala mig om. Fast den frågan hör i alla fall inte hit.) Ett ord ytterligare till Bisambergs 359 meter. Så högt är det, räknat från havsytan. Tänker man dock på att det kringliggande området också har en höjd av 170 - 180 meter över havet, är berget plötsligt bara hälften så högt ... Å andra sidan räcker denna halva mer än väl till att bli ordentligt varm, om man vill bestiga det. Och här kommer vi äntligen till ämnet. Jag föredrar alla gånger en trevlig promenad i stan med ett eller annat besök på en krog, men ibland släpas jag ut i "naturen", då hjälper det inte hur mycket jag än spjärnar emot.

Så fort man i området kring Wien kommer ut i naturen, går det uppför ... I början gör det inte så mycket, då finns det stenlagda gator, som är rätt svala under en varm dag och vinkällarna på båda sidorna framkallar dessutom rätt trevliga associationer. Därtill finns det även diverse löften: "När vi når upp dit eller dit, så finns det där även en Heurigen, då kan vi sätta oss och vila." Dessutom framhävs den informativa sidan av vandringen, eftersom det vid somliga ställen står vinfat med förklaringsskyltar på. Detta är nu inte alls ointressant, för dessa texter förser mig med mycket material, som jag sen kan använda här.

Men redan innan vi kommer upp, ser saken annorlunda ut. Borta är det skuggiga lövtaket, nu skiner solen med en kraft som aldrig förr (inte att undra på, vi närmar oss den ju för varje steg) och när vi äntligen kommer fram till en Heurigen, visar det sig att det är stängt idag, eller att den öppnar först om ett par timmar ... Då hjälper inte vyn över vingårdarna, hur trevlig den än må vara, besvikelsen är större än den estetiska njutningen. Men hjälper det? Utlämnad mitt i det gröna står man framför radiosändaren, som befinner sig högst uppe (tror man) på berget. Det är denna radiomast - och inte Donautornet(4), såsom många tror - som är Österrikes högsta byggnadsverk. Med sina 265 meter slår den den senare med 13 meter. Sedan 1933 har det strålats ut radiovågor härifrån, vilket - om än i begränsad omfattning - sker ännu idag. Och där uppe står den - utmanande.

"Kom igen, den där lilla biten klarar vi också", heter det nu. Med klibbande tunga och sammanbitna tänder nickar man uppgivet och andas en smula mer hoppfullt, när man hör att det går snabbare "om vi tar genvägen här och inte går på den asfalterade gatan". Ännu en miss. Genvägen visar sig vara en av regnvattnet urgröpt hålväg, på vilket ett normalt gående är stört omöjligt. Dessutom går det naturligtvis - hur skulle det inte göra det - uppför, ibland ganska brant och ibland ännu brantare. Å andra sidan - det är förvånansvärt att se hur vattnets kraft kan omforma terrängen, så att man i smått kan se hur i geologisk tid hela dalar har blivit formade. Äntligen står man sedan vid sändarens fot. Men finns det kanske någon krog här? Nej, självklart inte ...

"Då måste vi allt gå en liten bit till", får man som förklaring. Nåväl, nu går det i alla fall nerför, det kan ju inte vara så jobbigt. Fylld av glädje börjar man nedstigningen, men efter femtio meter - det är knappt att man kan tro det - leds man uppför igen. Förklaringarna runtomkring, att det finns upp till 600 olika grässorter på ängarna och att det växer 18 olika sorters orkidéer på Bisamberg, liksom att berget har varit bebott sedan stenåldern - dessa förklaringar är visserligen intressanta, men jag håller på att förgås av törst och är bara delvis mottaglig för information. (Venus från Langenzersdorf(5), på bilden med fatet längre upp på sidan, dateras för övrigt till 4900 före vår tideräkning och är alltså cirka 7000 år gammal.) Minnesstenen av Eichendorff(6), som vi plötsligt står inför, eller rättare sagt, historien om denna minnessten, livar dock upp mig åtskilligt, så att jag för kort tid till och med glömmer mitt utsatta läge.

På detta ställe uppfördes (1915) nämligen ett minnesmärke för hjältarna från Första Världskriget - i form av en sex meter hög obelisk. När kriget sedan hade slutat mindre hjältebetonat, förföll även detta minnesmärke. 1957 ärades sedan Joseph von Eichendorff på obeliskens rester. Han ska under 1800-talets början ha vandrat flera gånger över Bisamberg. Oh, vad glädjande! Kultur istället för krig och förstörelse! Världen skulle vara bra mycket vackrare, om den på sina minnesstoder skulle hedra författare istället för militärer och istället för varje politiker en vetenskapsman ...

Som om solen hade kommit fram bakom molnen tillsammans med denna upptäckt, uppenbarar sig strax därefter en krog, där jag kan ställa mina trötta ben under ett bord. Och efter första klunken av den "Gspritzte"(7) Grüner Veltliner(8) - som förresten tillsammans med Zweigelt(8) ska växa alldeles utmärkt på denna magra jord - efter den klunken är jag återigen beredd att ta emot information. I en broschyr läser jag att vinodlarna alltid redan vid årsskiftet visste, hur det kommande årets vin skulle ta sig:
"Zu St. Stephan muss es windstill sein, soll der nächste Wein gedeih'n."
(Vid St. Stephan(9) måste det vara vindstilla, om nästa års vin ska frodas.) Och:
"Ist Dreikönig hell und klar, gibt's viel Wein in diesem Jahr."
(Är Trettondagen ljus och klar, blir det mycket vin under detta år.)

Att man blir galen av vin, vet man sedan länge, men jag tror inte på mina egna öron, när jag tittar på en karta i denna broschyr och hör mig själv säga: "Till Elisabethhöhe är det inte alls så långt. Dit kan vi väl också gå, när vi ändå är här?" Det som jag däremot verkligen inte hade räknat med, det var att det sannerligen återigen (eller fortfarande) går uppför. Men Elisabethhöhe är sedan slutgiltigt Bisambergs högsta punkt - och när jag kommer upp dit och ser vyn över Stift Klosterneuburg mittemot, tillsammans med den kringliggande staden, där jag har tillbringat min barndoms somrar, så tycker jag att det var värt mödan.

	Elisabethstoden, efter vilken höjden har fått sitt namn, uppfördes på uppdrag av en kvinnokommitté från Korneuburg(10) och invigdes den 11:e juni 1899, till minne av kejsarinnan, som mördades året innan. Om "Sisi" någonsin har varit här, är obevisat.

Skylten påstår dock att det finns flera folkliga versioner av hennes närvaro. Så ska "Sisi" ha beundrat Bisamberg och önskat att bestiga höjden, redan när hon såg berget från båten, som förde henne till bröllopet i Wien. Dessutom ska kejsarinnan år 1856 ha övervarat en manöver i området och slutligen bestigit Bisamberg 1857 tillsammans med sina hovdamer.

Vi hade inte bara bestigit berget utan nästintill gått tvärs över det, därför var det enklare att gå ner på denna sida, även om nedfärden utan tvekan var mycket brantare här. Men då skulle vi dessutom komma förbi Maria Lourdes-grottan, som låg här på vägen. Vi trodde redan att vi hade gått förbi den, utan att lägga märke till den, för vi hade kommit nästan in i byn vid foten av berget, när vi ändå fann grottan liggande till höger.

Nyfiken som jag är följde jag ett par trappsteg uppför berget och hittade där, "en våning upp", till min stora överraskning en hel friluftskyrka. Nu är jag inte speciellt "kyrklig" av mig, för att kyrkan genom århundradena har bundit alldeles för mycket ris åt sin egen rygg (och det inte bara genom späkning). Jag är inte heller övertygad om att den kristna religionen måste vara den enda sanningen - men jag måste tillstå att atmosfären här hade ett inflytande på mig. New age-adepter skulle kanske kunna förklara det som kraftkälla. Jag söker ingen förklaring, men jag vet att jag har känt denna påverkan, om än mycket starkare, såväl på Akropolis i Aten, som även i Peterskyrkan i Rom.

En skylt talar om att befolkningen i orten Bisamberg mellan 1933 och 1935 byggde om en håla i berget till denna grotta, som har sin förebild i Lourdesgrottan i Frankrike. På väggarna finna marmortavlor med böner eller tacksägelser, som sträcker sig över tidsrymden av hela grottans existens.

Slott Bisamberg, byggt 1568, befinner sig i privat ägo idag. Det skulle ha varit sista stationen på dagens tur. I tillhörande "Schüttkasten", den tidigare slottsgården, finns idag en restaurang. Men där pågår just nu bröllopsfestligheter, så att jag inte en vill ta kort.

Fast det räcker nog ändå och som tur är finns det även andra lokaler i närheten - vi har ju äntligen nått "civilisationen" igen. Och nästa glas "Gspritztn" har jag åter mer än väl tjänat ihop till.

• (  1) Niederösterreich är ett av Österrikes 9 Bundesländer - ungefär motsvarande Sveriges län - det, som i sin helhet omslutar staden Wien, som också är ett eget Bundesland.
  
• (  2) En före detta egen kommun, som i början av 1900-talet har blivit en del av 21:a distriket i Wien.
  
• (  3) Ett skogsklädd område av mindre kullar, som börjar nordväst om Wien och sträcker sig ner mot Alperna i sydväst, vars utlöpare det utgör.
  
• (  4) Ett utsiktstorn, som byggdes 1964 i samband med en internationell trädgårds- och blomsterutställning (WIG = Wiener Internationale Gartenschau). Tornet har på ca. 180 m höjd en roterande restaurang, något som på den tiden var revolutionerande.
  
• (  5) Langenzersdorf är en by vid foten av berget.
  
• (  6) Joseph von Eichendorff (1788 - 1857), tysk författare, som studerade i Wien och under den tiden förmodligen inspirerades till ett av sina mest kända verk: "Aus dem Leben eines Taugenichts" (Ur en odågas liv).
  
• (  7) En "Gspritzte" är ett glas vin, som på krogen späds ut med käll- eller sodavatten till dubbla mängden, så att risken fö,r att bli full är mindre, även om man råkar vara mycket törstig. Man kan ofta också beställa vin och vatten för sig, för att blanda själv i önskad mängd.
  
• (  8) Grüner Veltliner och Zweigelt är druvsorter.
  
• (  9) St. Stephan = 26:e december, då Stefan han namnsdag.
  
• (10) Korneuburg är en småstad vid foten av Bisamberg.
  

Tillbaka till eller till av