Det är fru Henriette Mandls fel. Hon har skrivit en bok om Gamla stan i Wien och har delat in denna bok i olika stadspromenader. Vid dessa promenader gör hon läsaren uppmärksam på detaljer, som man vanligtvis passerar utan att se. Hon berättar också historierna, som en del hus har skaffat sig och om folket som har bott i dessa. Jag blev nyfiken - och vid mitt nästa besök i Wien företog jag mig en sådan promenad ... Kom och följ med! Tunnelbanan kör oss till stadens hjärta, Stephansplatsen. Försiktigt banar vi oss en väg genom stojet, förbi några gatumusikanter och konsertförsäljare i gammalmodiga kläder. Klart, varje turist som åker till Wien kommer förr eller senare förbi här - det är bra för affärerna. Vi går förbi Jasomirgott-Straße, som har uppkallats efter Hertig Heinrich II, som hade flyttat sitt residens till Wien och som hade uppnått att Österrike hade blivit ett hertigdöme. Dessutom var han uppdragsgivare till bygget av Stephanskatedralen - därför är han väl värd åtminstone denna korta gata. Men vi vill till nästa gata, Brandstätte.

På Brandstätte har det, att döma efter namnet, härjat en stor eld. Det är inte elden från 1945, som knappt före krigsslutet även förödde Staphanskatedralen och som ödelade platsen under ett helt år. Experterna är inte eniga om det rör sig om branden från 1276 - även då förstördes kyrkan - eller den från 1327, men det spelar idag väl ingen större roll för oss. Vi vet att det sedan, i medeltidens Wien fram till nästan 1500, fanns en öppen plats här, på vilken det hölls turnerspel varje fettisdag. Annars fanns det här försäljningsstånd och växlingsmontrar. Vid nästa hörn till höger står Zacherlhuset. Det kallas idag för det första "moderna" huset i Wiens centrum, på grund av sina grå, glänsande granitplattor i fasaden. Byggherre var industrimannen Johann Zacherl år 1905, sonen till en far med samma namn, som hade gjort sig en förmögenhet på insektsmedel. I trapphuset finns det insektliknande lampor, som minne därav.

Huset ritades av en elev till Otto Wagner, nämligen Josef Plecnik. Idag finns det kontor där inne. På fasaden ser man en figur, som idag ser illa medtagen ut, smutsig av avgasrester och storstadsdamm. Men tittar man närmare, ser man att det handlar om om ärkeengeln Michael med eldsvärdet. I den kristna religionen var det han, som störtade ner djävulen till helvetet. Dessutom är han själarnas ledsagare till den andra sidan. Men Michael finns även omnämnd i Gamla Testamentet (judendom) och i Koranen (islam). Statyn skapades av Ferdinand Andri, en medlem av Secessionen i Wien, vars president han var under tiden 1905-06. Även nästa hus, Brandstätte 8, har historia. Rättare sagt, huset som stod här tidigare, ty det nuvarande byggdes år 1906, som en mosaik på väggen upplyser om. Samma mosaik visar även en bild av det gamla huset och en röd igelkott.

Denne refererar till världshuset "till röda igenkotten", som fanns här tidigare. Detta ställe var en högborg för demokraterna under Oktoberrevolutionen 1848. Några årtionden senare ska kompositörerna Brahms och Bruckner ha mötts här, utan att hitta något gemensamt samtalsämne. Därför studerade bägge matsedeln under en längre tid, för att ha något att göra. Först när Brahms beställde "Knödel och kassler" hos kyparen, lyste även Bruckner upp och sa: "Ser ni, herr kollega, här hittar vi varandra! Knödel och kassler äter jag också." Vi tar nu till vänster och går över Bauernmarkt, där det fram till 1700-talet såldes frukt och grönsaker, som namnet ju tyder på. Även namnet "Hönsluckan" användes, eftersom man också kunde få köpa fågel här. Vi tar nästa gata till höger och går in på Freisingergasse.

Fast redan på hörnet står nästa hus med historia. Här bodde "hovjuden" Samuel Oppenheimer. Minnet av honom är inte helt fläckfritt. Visserligen finansierade han krigen mot turkarna åt staten, inte minst fälttågen av Prins Eugen, under vilka denne drev tillbaka turkarna över Balkanhalvön. Men många säger att han finansierade allt med pengar från tredje part och att han därför egentligen bara var en spekulant, som begärde upp till tjugo procent ränta. Han visste ju att krigsbytet väl skulle täcke hans utgifter. Han lämnade också finansiell hjälp i Spanska Tronföljarkriget.

Men hur detta än må vara - fru Fortuna stod inte alltid på Oppenheimers sida. Dels plundrades hans hus kring år 1700 vid ett uppror, dels var staten skyldig honom inte mindre än sex miljoner gulden vid hans död år 1703. Saken löstes på så sätt, att man satta hans rörelse i konkurs, vilket i sin tur naturligtvis hade återverkningar på hans fordringsägare. Enligt somliga källor ska till och med börsen i Frankfurt ha varit bland dem. På husets fasad finns det en relief, som ber om räddning från pesten. Reliefets motiv är Mariae förkunnelse. Det är förresten ärkeängeln Gabriel som uppsöker henne. Vi går nu utmed Freisingergasse, tills vi kommer till Petersplatz. Även här fanns tidigare en marknad och här i trakten bodde även stadens oljeförsäljare. De sålde oljan för stadens lyktor.

Kejsar Leopold I hade år 1688 förordnat att varje husägare var ansvarig för lyktan, som staden hade ställt honom till förfogande. Den skulle fyllas på dagligen, så att den kunde tändas på kvällen. Redan sen 1561 skulle var och en, som var på väg efter mörkrets inbrott, bära ett ljus med sig. Som tecken för nattens början gällde ringandet av ölklockan, som även förkunnade att det från och med nu inte fick säljas någon alkohol på krogarna. Huset nummer 10 på Petersplatsen har en gruvlig historia. Det hette en gång "till Bondedansen" och påminner om bondeupproret från 1595. Böndernas ledare kapade man huvudet på och många andra fick näsor och öron avskurna. Husägaren valde som hustecken de lemlästade bönderna, som i sin förtvivlan utförde en förskräcklig "dans". Senare, och det till och med till 1967, hörde bagare hemma här.

På grund av läget kallades de "Peterbagare". Även Mozart har inhandlat sitt bröd här, vilket han nämnde i ett av sina brev. Strax till vänster om detta hus finns Hotel Wandl, som 1851 öppnade som Hotel Daum. Det var på den tiden ett av de modernaste hotellen i staden och man släppte in befolkningen mot en liten slant i inträde, för att folket skulle kunna beundra allting. Det ska sannerligen ha funnits 4700 nyfikna ... Men det är klart, då fanns det inte så många andra attraktioner som idag. Tre år senare köpte Johann Wandl hotellet och lät senare även bygga in badrum och hissar, så att stället bibehöll sin prägel av modernitet. Rumspriset idag? Ett dubbelrum koster 158 - 205 Euro per natt. På Petersplatsen står också Peterskyrkan, en mycket vacker barockkyrka. Jag har skrivit om den på en separat sida, för att inte packa för mycket information på en och samma sida.

Men jag rekommenderar att klicka på länken, för kyrkan är absolut en del av denna promenad.

Från kyrkans huvudingång ser man genom Jungferngasse till Graben.

Jungferngasse (Jungfer = jungfru) är inte längre än huset på bilden är bred. En sägen berättar att en ung man på nätterna med hjälp av ett rep gärna klättrade över till huset mittemot, för att där hälsa på en ungmö. När hans far kom på honom en natt, ramlade han ner och bröt nacken. Andra teorier om namnet säger att gatan fick sitt namn, eftersom den förr i tiden var mycket smalare och trängre; åter andra tycker att den fick heta så, för att det inte finns en enda husport på denna gata ...

Det lönar absolut att höja blicken till taket av detta hus, Graben 21. Här stod förresten tidigare ett hus som hette "till hunden i korgen". År 1462 belägrade wienarna Kejsar Friedrich III i slottet och ville svälta ut honom. Men inte alla var emot kejsaren. En skräddarmästare vid namn Kronberger packade därför en stor korg fullt med livsmedel och smög på natten till slottets vallgrav. Där satte han sig i korgen och drog i den nersläppta linan till tecken på att allt var klart och att man kunde hissa upp korgen.

Men han hade inte ens hunnit halvvägs upp, när vakterna upptäckte korgen. Då fick skräddaren idén att skälla som en hund. När vakterna hörde detta, sänkte de sina vapen igen och skrattade. När människorna därinne i borgen redan var så hungriga att de till och med var beredda att äta en hund, då skulle belägringen väl inte vara så mycket längre ... När sedan allt var över, gav den tacksamme kejsaren huset på denna plats i present till skräddaren. Och denne kallade det "till hunden i korgen". Men vi återvänder till Petersplatsen och går vidare in på den smala Kühfußgasse bakom kyrkan. Man vet, att det här en gång fanns en krog som hette "till Kühfuß" - men ordets betydelse har blivit bortglömd under åren. Men i centrum av Wien kan vi ofta fortfarande beundra de gamla skyltarna med gatunamnen.

Från Kühfußgasse kommer vi till Tuchlauben, till en triangulär plats, som enligt vad arkeologerna tror, är den äldsta marknadsplatsen i Wien. Denna trekantsform hittar man nämligen ganska allmänt för marknadsplatser före år 1000. På Tuchlauben var i alla fall tyghandlarna bosatta sedan 1200-talet. Minnesstatyn visar också helt riktigt en man, som skär av tyg. Den skapades av Oskar Thiede. Uppställd blev den däremot av "Städtische Versicherungsanstalt med anledning av dess trttioårsjubileum - under borgmästare Karl Seitz år 1928", som en skylt förklarar på baksidan av statyn. Skylten på framsidan säger: "Från 1436 till slutet av 1700-talet stod här den 'vackra brunnen'". Denne ska dock inte förväxlas med den "vackra brunnen" vid slottet Schönbrunn.

På motsatta sidan av gatan ser vi huset av tygfirman Gunkel. Skräddarmästare Joseph Gunkel grundade affären år 1796 och hans son med samma namn lyfte affären inte bara till att bli Wiens ledande modeaffär, utan till internationell ryktbarhet. För adelns bruk införde son Joseph den engelska fracken och för damerna uppfann han doublekjolen. Strax bredvid ligger apoteket "till vita storken". Hustecknet finns fortfarande, fast storken tittar numera rätt uttråkat, men icke desto mindre stolt, över Tuchlauben. Egentligen ska vi nu gå till höger in på Steindelgasse, men vi går först några steg fram till Tuchlauben 5. Detta av två anledningar: för det första finns det där en sevärd madonnastaty till höger över portalen. Man hade tagit ner den under Andra Världskriget och för säkerhets skull flyttat den till källaren av augustinerklostret.

Det hjälpte nu inte, för även den källaren bombades sönder. Fast statyn förstördes trots allt inte. Huset, som statyn är fäst vid, heter Hochholzerhof, efter en slaktarmästare, som bodde på denna plats redan år 1555. Det inre av huset är idag fullständigt ombyggt och ägs av en bank. Fasaden däremot är från 1719, den är alltså nästan trehundra år gammal. Bara porten är värd dessa få steg extra. Vi går sedan tillbaka till Steindelgasse och tar av där.

Till höger ser vi sedan "Steindlkrogen" eller Gösser Bierklinik i huset "till gyllene draken".
Även berättelsen om krogen har jag lagt på en egen sida, för att dela upp informationen lite grann. Gå och hämta något att dricka, gör det bekvämt för dig och ta en paus vid gyllene draken. Fast naturligtvis borde du även klicka på länken - ölkliniken hör också till denna promenad.

Huset strax bredvid ölkliniken har åter igen en egen historia att berätta. Det hette förr "till gyllene ormen" och ägdes vid mitten av 1400-talet av en viss fru Helene Kottanerin. Denna var kammerjungfru hos Elisabeth, maka till Hertig Herzog Albrecht V av Österrike och senare Kejsar Albrecht II. När Albrecht dog år 1439, var hans gemål Elisabeth havande. Hon ville försäkra sig om den ungerska kungakronan för sin ättlings skull, eftersom även den polske kungen hade ambitioner på att få den. Därför bad Elisabeth sin kammarjungfru att åka till Plintenburg (Visegrád) och där helt enkelt stjäla kronan. Fru Kottanerin lyckades inte bara med att fullfölja detta uppdrag med glans, utan hon skrev också ner sin gärning i alla detaljer i sina "Denkwürdigkeiten" (Tänkvärdheter). Aven nästa hus är intressant. Det är det tidigare palä Obizzi, som byggdes 1690. Idag befinner sig en urmakare på bottenvåningen.

Det är passande, eftersom även staden Wiens klockmuseum befinner sig i detta hus. Åter har jag lagt reportaget om besöket på klockmuseet på en egen sida, för att göra det hela mer hanterligt. Men jag kan bara varmt rekommendera dig att följa även denna länk. Ingången till klockmuseet befinner sig på Schulhof. Detta namn kommer antingen av jesuiterna, som bedrev en skola här, eller från Jiddisch, eftersom det tidigare stod en synagoga (jidd. = schul) här. Ännu tidigare fanns här karmeliterordens kyrkogård. Alldeles bredvid klockmuseet finns det ännu ett museum, ett dockmuseum, men en lapp på porten förkunnar att det är stängt, utan att tala om när eller om det öppnas igen. Men om man nu inte kan komma in i huset, så kan man i alla fall glädja sig åt portens utformning. För att inte göra sidan för lång, slutar här promenadens första del.

Till

Tillbaka till eller till av