Staden Wien började att använda kyrkogården år 1874, läser jag på vägen dit. Den skulle finnas till för samtliga konfessioner. Kyrkan, som - liksom Karlskyrkan i Wien - är tillägnad Karl Borromäus, blev dock inte byggd förrän år 1911. Dess arkitekt, Max Hegele, hade endast varit 27 år gammal, när hans förslag vann och godtogs av juryn. Under åren 1995 - 2000 renoverades denna kyrka i jugendstil efter originalritningarna. Under tiden har jag klivit av vid kyrkogårdens andra port och genom den pylonprydda ingångsporten får jag en första glimt av kyrkokupolen, som når upp till en höjd av 60 meter.

	På vägen till kyrkan frågar en ung turist, om jag vet, var Beethovens grav ligger. Jag har ingen aning, men strax därefter passerar jag själv diverse berömdheters gravar. Men ett kort överslag visar, att dessa gravar ofta inte kan vara mer än minnesmärken. Här finns till exempel Mozarts grav, fastän inte en människa vet, var Mozart har blivit begraven. Senare läser jag, att Beethoven har blivit jordfäst på Währinger Friedhof, men att man har flyttat hit hans "kvarlevor" mer än 60 år senare...
	Åter uppstår frågan efter meningen. Visserligen är dessa hedersgravar imponerande, men som hågkomst skulle ett minnesmärke mitt i stan väl fylla sin uppgift bättre än denna ansamling av prominens som turistattraktion? Här finns alla, som var av betydelse. Hasenauer, arkitekten bakom de två museerna vid Ringstraße, Theophilus Hansen, parlamentets skapare, Hans Makart, "Ringstraßemålaren", Johann Nestroy, 1800-talets litterära komiker, Franz Schubert och Johann Strauss och politiker i mängder.
	Från Wiens borgmästare över förbundskansler till förbundspresidenter finns allt här i ett brett spektrum. Man kan undra om det mitt i all glorifiering kan finnas kvar plats för en gnutta pietet.... Gravarna uppifrån och ner: Till vänster: Hasenauer, Schubert, Nestroy Till höger: Beethoven, Makart, Hansen

Men tillbaka till kyrkan... Även om det yttre, och där inte minst kupolen, påminner om en barockkyrka, så är det inre av en kyrka i jugendstil inte alls utsmyckat lika överdådigt, som deras barocka föregångare. Tvärtom, det enkla betonas, rummet i sig får en större betydelse.

Så även här. Kyrkan har visserligen byggts i form av ett kors, men de fyra armarna av korset är mycket korta. Sidoarmarnas valv har dessutom begränsats av pelare, så att det stora, runda centralrummet under kupolen dominerar helt. Även altaret är mycket enkelt utfört, det finns inga krusiduller, inga förgyllda putti, utan mycket fritt utrymme och på sin höjd en modern utsmyckning, oftast i mosaikform.

Mosaiker, ett typiskt kännetecken för jugendstilen, dominerar överhuvudtaget - det må vara de 60 000 stenarna, som behövdes för golvmosaiken, eller bilderna av evangelisterna - av Leopold Forstner - som har placerats på pelarväggarna (uppe till höger Johannes). Forstner är även ansvarig för glasfönstren, i vilka Staden Wien gav sig själv ett minnesmärke, såsom byggherre av kyrkan.

Man måste dock medge att stadens vapen passar utmärkt i en kyrka... Istället för plastiska figurer använde man sig av reliefkonst, som Jakob Grubers "Uppväckelse av Jairus dotter från det döda" här ovan. De tolv relieferna i kyrkan härstammar var och en från en annan konstnär och bildar ett tvärsnitt genom bildhuggarkonsten i Wien vid tiden efter århundradeskiftet till 1900-talet.

Även källarplanet av kyrkan har hållits i mycket enkel stil. Med dess 40 golvgravar tjänar den som begravningsplats, där man inte minst kan hitta Dr. Karl Luegers grav, mannen, som var borgmästare i Wien när kyrkan byggdes. Att prata om jugendstil i Wien utan att nämna Otto Wagner, är nästintill ett sakrileg. Att prata om kyrkor i jugendstil, utan att därvid nämna "Kirche am Steinhof", är kanske ännu värre. Därför har jag gjort det härmed. Ändå är Max Hegelers verk på Zentralfriedhof fullt i klass med andra storverk. Och även om kyrkan inte har någon förgylld kupol, så är den väl värd att ses. © Bernhard Kauntz, 2003 Västerås, Schweden

Tillbaka till eller till av