FÖR 100 GENERATIONER SEDAN

Hasdrubal efterträdde sin far Mago på den kartagiska tronen.

Pythagoras bosatte sig i Kroton, där han grundade en rörelse med religiöst, politiskt och filosofiskt innehåll, känd som Pythagoranism. Han filosofi är endast känd genom hans lärjungar, men sägs ha haft stort inflytande på bl.a. Plato. Den innehöll vissa mysterier, liknande de Orfiska mysterierna. Lydnad och tystnad, avhållsamhet från mat, enkel klädnad och få tillhörigheter, samt självkritik föreskrevs. Man trodde på odödlighet och själavandring. Pythagoras själv sa sig ha varit Euphorbus, en krigare från Trojanska kriget, vars minnen han hade tillåtits överföra till sitt nya liv. Pythagorianerna studerade siffrorna, prim- och kvadrattalen. Talen blev deras viktigaste princip för all proportion, ordning och harmoni i universum. Så skapade de också en vetenskaplig grund för matematiken.
Pythagoras sats var deras stora upptäckt inom geometrin. Den säger att hypotenusans kvadrat är lika med summan av de två andra sidornas kvadrat i en rätvinklig triangel. Siffrorna 5, 4 och 3 har den egenskapen (25 = 16+9) och kallas därför Pythagorianska tal, liksom alla serier för vilka detta stämmer.
Pythagorianerna var också de första att anta att jorden var en glob, som roterade tillsammans med de andra planeterna, inklusive solen, kring en central eld. Eftersom de trodde att himlakropparna höll ett avstånd som motsvarade harmoniska toner, ansåg de att sfärernas rörelse gav upphov till ett ljud - sfärernas musik.

Orfismen var en mystisk kult i Grekland, som sägs härröra från Orfeus. Poetiska fragmenter, som inskriptioner på guldbrickor i gravarna hos Orfeusanhängare från 600-talet avslöjar att Orfismen baserar på myten om guden Dionysos Zagreus, sonen av Zeus och Persefone. Zeus ville göra honom till regent av universum, men detta upprörde titanerna. De svartsjuka titanerna slet därför sönder och åt upp den unga guden. Pallas Athena kunde dock rädda hans hjärta, som hon lämnade till Zeus, som åt upp det och födde en ny Dionysos. Sedan straffade Zeus titanerna genom att förstöra dem med sina blixtar och skapade den mänskliga rasen av deras aska. Som resultat därav har människorna en dubbelnatur. Den jordiska kroppen var arvet efter de jordfödda titanerna, medan själen kom av Dionysos gudomlighet. Därför borde folk anstränga sig att bli av med det titaniska eller onda elementet i sin natur och försöka lyfta fram den dionysiska eller gudomliga naturen i sig. Detta skulle man lyckas med om man följde de Orfiska riterna om renhet och askes. Genom en lång serie av reinkarnationer skulle folk förberedas för ett liv bortom jordelivet. Om de hade levt i ondska, skulle de bestraffas, men hade de levt heligt, skulle deras själar befrias från det titaniska elementet efter döden och återförenas med gudomligheten.

Alkmeon, en grekisk biolog, var också verksam i Kroton. Han kom på att hjärnan var det fysiologiska sätet för våra sinnen. Överhuvudtaget blev intresset för människokroppen och för medicin mera påtagligt och krävde vetenskapliga iakttaganden och försök.

Hanno, en upptäcktsresande från Karthago föddes. Han genomförde en upptäcktsresa utmed västkusten av Afrika. Förmodligen kom han så långt som till dagens Sierra Leone. När han återkom till Karthago skrev han ner en reseberättelse som han deponerade i ett tempel av den feniciska guden Moloch. Originalet var skrivet på feniciska, idag återstår en grekisk översättning med titeln "Periplus", som betyder "resa".

På Akropolis i Aten påbörjades byggandet av det trettio meter höga Hekatompedon-templet, som hade sex kolonner vid fronten och tretton på sidorna. För att kunna bygga något behövde man ju måttenheter. Logiskt nog utgjorde kroppsdelarna de viktigaste måttenheterna. Allra viktigast var kanske foten, men även fingrar, handflator och liknande togs i bruk. Fingret mätte man inte på längden, utan på bredden, eftersom 16 fingrar utgjorde en fot. Själva fotlängden varierade dock - i Aten var den 295 mm, medan den olympiska foten mätte hela 320 mm, och det förekommer uppgifter om ännu längre fötter. (Det är rätt intressant att fotlängderna alltid är så stora. Min egen 44:a mäter inte mer än 285 mm. En förklaring skulle ju kunna vara att man mätte fötterna med skorna på, men dels använde man ju främst sandaler, som inte "förlänger" foten nämnvärt, dels verkar det orimligt att anta att den olympiska foten skulle ha varit klädd, eftersom man ju tävlade helnaken. Hade våra förfäder större händer och fötter? Och var atenarna mindre än resten av grekerna?) Fotmåttet användes även för längre sträckor, 100 fot motsvarade 1 plethron och 600 fot 1 stadion. Även ytmåtten baserades på fotenheten och dess "derivata". Ett kvadratplethron, alltså 10000 kvadratfot, alltså knappt 1000 kvadratmeter, ansågs vara den ytan som ett oxspann kunde plöja på en dag.

Kyros den store var dock inte lika lyckosam under en expedition mot Massageterna, en skytisk stam i östra Persien, utan omkom i striderna.

Kambyses II blev kung av Persien.

Sittande under ett träd mediterade den unge Siddhartha Gautama i staden Buddh Gaya i kungariket Magadha tills han nådde den andliga upplysningen han åtrådde. Sedan skaffade han sig några lärjungar och lärde ut sina kunskaper. Hans läror var endast muntliga, hans anhängare skrev ner dem så småningom.
Grundtesen är att allt liv är lidande. Lidandet orsakas av okunnigheten om verklighetens natur, samt av bindningar till ting eller personer. Genom insikt och försakelse kan man komma över lidandet. Till att nå insikt och försakelse behövs moral, visdom och koncentration.
Buddha bibehöll dock i princip den karmiska lagen från hiduismen, som säger att ens gärningar kommer att påverka den status man föds med i nästa liv. Han förnekade inte heller de hinduistiska gudarna, men tillstod dem inte någon speciell roll. De har varken skapat universum eller styr människors öden, där de sitter i sin himmel. De ingår i återfödelsecykeln som alla andra, låt vara att deras liv är längre och trevligare än människornas. (Jämför här Erich von Dänikens idéer om att gudarna kommer från en annan civilisation ute i universum.)
Buddha skilde sig också från hinduismen genom att öppna sin egen lära för alla kaster. (Det är ju ett bra medel för att försäkra sig om att man får anhängare. Kombinerat med läran om att liv är lidande, vilket återigen måste vara tilltalande för de lägre kasterna, verkar Buddhismen ju i det närmaste vara ett slags religiös socialism på sin tid.)
Buddhismens mål är att uppnå "nirvana", ett upplyst stadium, där man har överkommit okunnigheten, hatet och begäret. Märk väl att nirvana alltså inte innebär något utplånande, som så ofta tros i västvärlden. En människa kan mycket väl fortsätta leva i nirvanastadiet, för att bli av med resterna av sitt karma, tills döden utlöser "parinirvana" eller det slutliga nirvana. Tripitaka, vilket betyder "de tre korgarna", och som utgör buddhismens heliga skrift, sammanställdes i skriftlig form långt efter Buddhas död. (Man kan ju fundera varför en kungason i 29-årsåldern upptäcker att hans liv är tomt. Vi känner idag samma effekt, när rikemansbarn tar till droger eller begår självmord. Skillnaden mellan de två sistnämnda alternativen är väl närmast av intellektuell art. Men man kan fundera ännu mera varför en kungason kommer fram till att allt liv är lidande? Och att man måste överkomma åtrån... Kan det vara så att den unge Siddhartha upplevde en försmådd kärlek? Kan det i sin tur hänga ihop med kroppshyddan, som utmärker buddhafigurerna? Var hans väg till asketism och meditation en undermedveten kompensation?)

Themistokles föddes i Aten. Han skulle komma att bli politiker, men även den som kom att ha det avgörande inflytandet i slaget vid Salamis, då han lockade persernas flotta i en dålig position, så att grekerna kunde slå till bättre.

Olympieion, ett korintiskt tempel, påbörjades i Aten, men färdigställdes först av den romerska kejsaren Hadrianus.

Vardhamana Jnatiputra alias Nataputta Mahavira dog. Han grundade Jainismen, som liknar Buddhismen något, men som idag ändå är en av denna religions stora konkurrent. Även Jainismen förnekar det gudomliga ursprunget av Vedan. Istället tillber man helgon, så kallade "tirthankaras" (= vägens grundare), som har blivit fria från återfödelsen. Man säger att Jnatiputra själv var den tjugofjärde tirthankara. Jainismen förkastar inte kasterna (man borde inte skämta om religion, men det här var ju upplagt), som buddhisterna gör, men man är liksom buddhisterna i grunden ateister. Man skiljer mellan två eviga, samexisterande kategorier, "jiva" (det levande) och "ajiva" (det icke-levande). Själens förkroppsligande (jiva) beror på karma, men man kan få frälsning genom att befria själen från karma genom de tre "juvelerna": rätt tro, rätt kunskap och rätt uppförande. Munkar (yatis) måste dessutom avlägga fem stora löften: att inte tillfoga skada, att tala sanning, att inte stjäla, att vara sexuellt avhållsamma och att vägra ta emot onödiga gåvor. Observera att lekmännen = sravakas inte behöver avge dessa löften. Det finns två huvudsekter inom Jainismen, Digambaras och Svetambaras, varav munkarna hos de sistnämnda går längst i fråga om icke-våld. De bär en duk över munnen, så att inga insekter må flyga i den och de har alltid en borste med sig, så att de kan sopa av platsen, där de sätter sig, så att inget levande ska komma till skada. Det finns mycket litteratur, såväl på Prakrit som Sanskrit, liksom en mycket framstående konstkultur. Den senare yttrar sig framför allt genom de med stenfigurer utsmyckade grottemplen och illustrerade manuskript. Fast mycket har förstörts av Dhundia- och Lunkasekterna, som inte godkänner avbildsdyrkan, liksom på senare tid även av muhammedaner.
(Jag undrar om man här inte kan lägga ihop ett och ett. Det blir i de allra flesta fall två. I det här fallet har vi Jainismen, som predikas i Magadha av vår vän med de jobbiga namnen, Vardhamana Jnatiputra. Han är 70 år gammal, missnöjd med hinduismen och har modifierat den. Samtidigt finns i Magadha en yngre kille, knappt 30 år, som inte heller tycker att hinduismen är det rätta för honom. Hans lära kommer i mångt och mycket att likna Jainismens idéer. Men det påstås i alla fall att han blev "upplyst", medan han satt under ett träd och mediterade. Jag tror inte det. Kanske satt han under ett träd, men han lyssnade nog andäktigt till den äldre mannens synpunkter och blev upplyst av honom. Att Buddha modifierade modifikationerna må vara en annan sak. Som ung var han naturligtvis mera revolutionär än den gamla, så han tog bort kastsystemet också, utarbetade några detaljer efter behag och personlig smak - och stod där med buddhismen. Det är väl ganska uppenbart!?)

Konfutius mor dog, det sägs att han började sina predikningar på allvar efter denna händelse.

Psamtik III blev kung i Egypten, efter sin far Ahmose II. Han eller någon av hans föregångare med samma namn (jag minns inte ordningstalet) var intresserad av språkforskning. Han ville veta vilket som var det äldsta språket. För att ta reda på det, hittade han på följande undersökningsmetod: Han tog två nyfödda från sina mödrar och överlämnade dem åt en herde, vars enda uppgift var att se till att de fick mat och växte upp. I övrigt var han förbjuden att tala med dem. Kungen ville ha reda på vilket det första ordet var, som någon av de två uttalade. Han fick ju vänta i två år, förstås, innan det hände något. (Åldersuppgiften två år är mycket plausibel. Nog för att våra barn brukar säga sina första ord tidigare, det gjorde säkert även barnen på den tiden i regel, när de får uppmuntran och träning. Men även våra barn upptäcker "språket" i tvåårsåldern, då det blir ett kommunikationsmedel istället för ett sätt att beteckna föremål och händelser. Medan ett barn före tvåårsåldern endast använder ord som beskriver något - även "pappa gå" eller "ha mjölk" är nog bara en beskrivning av just detta - så leder upptäckten av syntaxen till ett mer varierat användningssätt av språket och möjliggör på så sätt en kommunikation i dess egentliga mening. Det verkar som om "behovet" av språket upptäcks i tvåårsåldern. Därför är det mycket troligt att barn som själva måste "upptäcka" ett språk, skulle göra det just i tvåårsåldern.) En vacker dag kom vår herde och hälsades av barnen med ordet "bekos". Han väntade några gånger, tills han var säker på att det var ett ord, sen meddelade han Psamtik. Kungen lät nu forska efter i vilket språk ordet "bekos" betydde något. Och se - på frygiska betydde ordet "bröd". Därför erkände egyptierna att frygerna var ett äldre släkte än de själva. (Detta, å andra sidan kan man ju ha synpunkter på. Det är ju knappast så att "urspråket" bryter igenom hos ett barn, som inte hör något annat språk, utan det var nog slumpen, som gjorde att deras första ord blev "bekos" - även om detta just kan ha varit en beteckning för herden eller den maten han kom med. Hade "bekos" betytt något annat, mera abstrakt, som t.ex. "jordbävning" eller "skönhet", då skulle även Psamtik ha insett att hans undersökning inte hade lyckats så väl. Fast sen igen, vem av oss skulle inte vilja ha ett resultat efter två års väntan? Det lär nog förekomma en eller annan "konstruktion" av resultaten idag också, därför ska vi inte döma Psamtik för hårt.)

Kambyses II besegrade Psamtik III, i slaget vid Pelusium och erövrade Egypten ända till Nubien i söder. Han misslyckades dock i anfallet mot oasen Ammonium (idag Siwa) och i Etiopien. Däremot tog han Cypern av egyptierna.

Kyrene, under Arkesilaos III, förlorade ett slag mot Kambyses II och hamnade under persiskt välde.

Slaget vid Cumae, mellan etrusker och greker, där grekerna framgångsrikt försvarade sitt handelscentrum. Cumae var en befäst stad vid kusten i Kampanien. Den grundades ca 750 av grekiska kolonisatörer från Chalcis och Cyme. Enligt geografen Strabo var det den första grekiska kolonin i Italien och Sicilien. Staden växte till ett stort handelscentrum med viktiga sjöhandelsvägar, men även inlandshandel. Från Cumae utgick kolonialiseringen av flera andra kuststäder, inklusive Neapolis, dagens Neapel.

Ibykus mötte sitt öde i form av två rövare på väg till Korint. Döende såg han en flock tranor flyga förbi och ropade till dem att de måtte hämnas hans död. Senare, på teatern i Korint, såg en av rånarna en flock tranor och ropade till sin kompis: "Titta, där flyger Ibykus tranor!" Och därmed avslöjade han sig själv.
Friedrich Schiller har skrivit en dikt om just denna händelse, och jag kan inte låta bli att återge åtminstone några verser.

(Nog är han rätt underbar, den gamle Fritz, eller hur? Fast det är konstigt, jag uppskattade dikten inte alls lika mycket som idag, när jag i skolan skulle lära mig den utantill..... Vid närmare eftertanke är det dock inte så konstigt - jag var väl så där elva, tolv år, när vi fick den i läxa. Möjligtvis hade vi hört talas om Korint på historielektionerna, men knappast visste vi något om de korintiska spelen. Mycket tveksamt är det även med de dåvarande kunskaperna om "Apoll". Aulis, Phokis, etc. var bara främmande ljudsekvenser. Jag visste kanske att en trana var en fågel, men jag hade definitivt aldrig sett någon sådan. Lägger man sen till att språket ju inte heller är någon vardagstyska - "gedrangem" var nog ett främmande ord för mig, liksom "des Bogens Kraft" ett mycket ovanligt uttryckssätt - då inser man ju att vi på den tiden inte kunde ha någon behållning av det hela. För inte minns jag att någon skulle ha gått igenom dikten med oss heller.... Fast sen igen, det är ju utan tvekan just genom att lära sig utantill och att memorera rätt, som vår civilisation har bevarat kulturarvet genom hundra- ja tusentals år. Som minnesträning var det säkert en bra övning, något som dagens skolor saknar totalt istället.)

Trieren (eller latinsk "triremen") uppfanns. Det var en ca. 35 meter lång roddbåt, främst för krigshandlingar, som fick sitt namn efter de tre rader av roddare som fanns under däck.

Gaumata blev kung av Persien under 7 månader. Han var en av Magerna - den ärftliga prästklassen -, som ville dra till sig makten. Han utgav sig för att vara Smerdis eller Bardiya, Kambyses II:s yngre bror, som denne hade låtit mörda i hemlighet. Men - det visste ju inte folket - och han lyckades bli kung, tills han i sin tur blev dräpt av Dareios I, i spetsen av sju sammansvurna. (Prisfrågan i det här sammanhanget är för det första: hur kunde Magerna veta att Smerdis inte skulle komma tillbaka och avslöja kuppen? Och för det andra: hur kunde Dareios I veta att Gaumata inte var Smerdis, när alla andra trodde det?)
Herodotos lämnar dock en förklaring om hur de sju sammansvurna hade avslöjat bedragaren. En av dessa, Otanes, hade nämligen en dotter, som hade varit gift med Kambyses II, och nu liksom alla andra fruar "tagits över" av den nye makthavaren. Eftersom kungen aldrig hade visat sig offentligt under så lång tid, fattade Otanes misstankar och smög in ett brev till sin dotter, i vilket han frågade om Smerdis verkligen var Smerdis. Det kunde hon däremot inte svara på, eftersom hon aldrig hade sett Smerdis förut och inte heller kunde hon fråga någon av de andra kvinnorna, eftersom de alla hade tilldelats enskilda rum. Då gav Otanes henne i uppdrag att känna efter om Smerdis hade sina öron kvar. Gaumata hade nämligen tydligen inte varit kungens bästa barn förut heller och förlorat sina, när Kambyses II lät hugga av dem som straff. (Detta förutsätter dock att Otanes förutsatte att den nya härskaren var Gaumata, vem som helst som hade sina öron i behåll hade ju klarat provet annars. Och det förklarar fortfarande inte hur Darius I kunde veta det, han hade nämligen nyss kommit till Susa, efter att ha legat ute i fält tillsammans med Kambyses II.)
Magerna hade en viktig uppgift i samband med offerceremonierna. Dessa var relativt enkla, men en förutsättning var, att en medlem ur prästerklassen var närvarande, när ett offer skedde. Perserna hade varken gudabilder, tempel eller altaren. De steg istället högt upp på ett berg, för att offra till sin Gud. Den högsta Gudens namn var lika med namnet för hela himmelsfären, men de offrade också till Solen, Månen, Vattnet och Vindarna.
Man valde ett ställe på marken, som man rengjorde noga och på vilket man slaktade offret, medan man anropade den Gud, som man offrade till. När man hade kokat köttet, lade man det på de finaste kryddorna som man kunde hitta. När allt var klart, kom en av magerna och sjöng en hymn. Efter en stunds väntan kunde den offerbjudande ta med sig köttet och använda det bäst han ville.
Årets största bemärkelsedag hos perserna var en persons födelsedag, som man firade med helstekta djur och massor av vin. Ofta gjorde man också upp affärer under vinets inflytande. Denna uppgörelse nedtecknades då av gästgivaren, som lade fram den nästa morgon och om parterna då fortfarande samtyckte, blev affären av. Perserna föraktade de grekiska marknadsplatserna, där affärerna bara gick ut på att lura varandra. Att ljuga, som var förbundet med en sådan affärshantering, var överhuvudtaget en oförlåtlig gärning hos perserna.

Aristokratin i Babylon reste sig mot perserna. Trots att de senare anpassade sig till den lokala kulturen, vad gäller språk, seder och bruk, mm., var det ju oundvikligt att perserna så småningom fick allt större andel av viktiga befattningar, större jordegendomar, osv. Upproret slogs dock ner ganska snart.

Tyrannen Polykratos på ön Samos blir lurad i bakhåll av den persiske satrapen Oroites och korsfäst. Även till detta finns det en sensmoralisk legend: Amasis, en farao från Egypten, var på besök hos Polykratos. Den senare skröt om sin lycka och sin rikedom. Då rådde Amasis honom att kasta sin ring i havet, för att inte utmana ödet. Polykratos gjorde så, men några dagar senare skar man upp en fisk i palatsköket - och där låg ringen! Amasis bröt alliansen med Polykratos, som snart efter denna händelse också mötte sitt slutliga öde i form av Oroites.

Och här kommer Schiller en gång till, när jag ändå har boken framme. Han har nämligen skrivit en dikt även om detta: "Der Ring des Polykrates"

Gästen varnar sedan att Gudarna inte gärna ser att det går alltför bra för någon, att han själv också har lyckats väl, men att Gudarna tog hans son. Och han uppmanar Polykratos att kasta det honom dyraste i havet.

Nästa morgon kommer en fiskare med en fisk som gåva. När kocken sedan delar fisken hittar han ringen.

Polykratos död innebar dock samtidigt att kulturhögborgen på Samos föll sönder. Bl.a. åkte Anacreon därifrån, nu till Aten och Hipparchos beskydd.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, juli 1996 - mars 2008

---

Till , till eller till

webmaster@werbeka.com