TIDIGA KULTURERBRITANNIEN och kelterna
Gallerna/kelterna (eller galaterna) hade tagit sig till mindre Asien och anfallit grekiska statsstater, tills Attalos, kung över Pergamon (241-197), tvingade dem att bli bofasta. Som minne av sina segrar över gallerna lät han uppföra ett altare i Pergamon. Skulpturen av den döende gallern är också den ett minne över hans seger.
Omkring mitten av 300-talet f. Kr. skriver Pytheas från Massalia (Marseille) om Albion och Ierne. Albion är det äldsta kända namnet på Britannien. Ierne är irernas ö (i keltisk form Eirin). Romarna kallade ön för Hibernia. Båda gick under benämningen pretonska öarna. Kelterna
Före kelternas ankomst ca 800 f. Kr. fanns några mindre invasioner. Kelterna kom från Frankrike och Tyskland. De ockuperade Cornwall för det tenn som fanns där, fortsatte så till Irland och Skottland och överallt etablerade de sig som en erövrande aristokrati. De var av blandat folkslag, mer högväxta och ljusare än öborna. De talade gaeliska, som fördes vidare till Irland och Skottland. Bretonska talades i England och Wales och det var den bretonska stammen som gav landet dess namn. Kelterna hade med sig lyxartiklar från medelhavsländerna och deras präster - druiderna - var lärare och administratörer. Deras hantverkare utvecklade en abstrakt bågformad konst. Denna dekorerade konst var bland den finaste inom den dåvarande västra civilisationen. De var duktiga hantverkare och gjorde fint formade smycken. Senare var det Britons, som dominerade keltiska stammen, som i sina stridsvagnar motstod landstigningen av Julius Ceasar och hans legioner år 55 och 54 f. Kr. Caesars sommarexpeditioner var ett misslyckande och det tog åtminstone ytterligare hundra år innan romarna kom tillbaka. År 43 e. Kr. sände kejsar Claudius en armé för att införliva Britannien i romerska riket. Under ca tre århundraden, under Pax Romana, visste britterna i den södra halvan av Britannien väldigt lite om krig. Städerna var centrum för Roms eleganta civilisation. På 800-talet kom vikingarna och erövrade områden som norra Skottland, Hebriderna, Isle of Man, Cumberland och Lancashire och slutligen Irland, där de gjorde slut på den gyllene keltiska civilisationen. Druider
En gång i tiden låg Glastonbury under vatten men landet höjde sig, Glastonbury Tor skapades och området blev Somerset. ”Ynys-Witrin” som betyder Isle of Glass, kan spåras längre i tiden än ”Glaestingaburg” (som torde vara namngivet av anglosaxarna), ungefär till 600 e. Kr. - men året är osäkert. Gleasteings äppelträd var grunden till det mer intressanta alternativet av namn som ön erhöll vid ungefär samma tid i historien och som aldrig gått förlorat, nämligen Avalon. I keltiska folksagor var Avalon mötesplatsen för de döda, en mystisk plats där de passerade stadiet till en annan existens. Med Avalon menas ”äppelallén”. Den galliska stamanslutningen var den strängaste och starkaste, men Britannien var i princip ett träningsläger och i allmän mening överhuvudet för den tro som druiderna stod för. Man kan kanske påstå att det inte var de som byggde Stonehenge, för det existerade redan när kelterna kom till Salisburyslätten.
Dikt eller verklighet Caesars expedition och erövring av Gallien och Britannien
Ledarna för det romarfientliga folket bellovakerna (Beauvais) flydde till Britannien när Ceasar kom. Dit begav sig alla de som grundligare ville invigas i druidernas lära. Vilka var skälen till att Ceasar gick in i Britannien? Soltemplet I Godmanchester vid Cambridge har man funnit ett tempel, som skall vara ca 5000 år gammalt. Huvudsyftet tycks ha varit att förutsäga händelserna i den ett år långa måncykeln. Konstruktionen bestod av 24 träpålar omgivna av ca ½ km jordvall och diken. Stöttorna bildar par och när forskarna drog en linje genom ett sådant par pekar linjen på himlen, där de tolv viktigaste händelserna i mån- och solcykeln äger rum. Templets öppning är riktad mot det ställe där solen går upp på dagarna för de tre viktigaste religiösa fester, som detta folk hade. Beltain efter solguden Belnius vid 1:a maj, då blåste de i kohorn för att hälsa sommaren. Lugnasad, av den keltiska guden Lug, i början av skörden och Salmain i augusti. Oxen var viktig som symbol, men även som dekoration. Bakom templet har man funnit ett ringformat dike, som arkeologerna tror har omgivit en påle som användes för att sikta in månens position. Pelarna i själva templet pekar ut punkterna på horisonten, där månen stiger upp och går ner vid midsommar och midvinter. Diagonalen genom templet sammanfaller med linjen genom solens positioner vid vår- och höstdagjämning. Templet fick enligt arkeologerna stå endast en kort tid och förstördes sedan avsiktligt. Man kan ju undra varför. En processionsväg byggdes, som var kantad med jordvallar och diken. Man tror att den användes för begravningsprocessioner. Man har funnit flera grav efter halva vägen. Genom historien har människor byggt och bebott området runt templet, men ingen har rört detta. Till och med romarnas bebyggelse slutar strax före tempelområdet, så troligen har området betraktats som heligt.
För den fantastiska upptäckten av Sumer , Assyrien och Babylonien kan vi tacka några eldsjälar som ville finna Bibelns städer i Sineads land. Dessa män var amatörarkeologer och började sina utgrävningar i mitten av 1800-talet och de hette Botta och Layard. Något senare fann Koldeway Babylonien.
Detta hände efter floden: ”Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. (…) och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinears land.” (1:a Mosebok 10:8 ff) Bibeln berättar vidare om hur Herren såg vad de gjort, men plötsligt förbittrar Han sig och de förstår inte längre varandras språk och tornbygget avbryts. ”Därav fick den (staden) namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens tungomål; därifrån spred ock Herren ut dem över hela jorden”. (1:a Mosebok 11:9) Det anses att de sumeriska städerna är äldre än 5000 år. På 1890-talet grävdes staden Nippur fram och där fann man stentavlor med en okänd skrift, s.k. kilskrift, som senare kunde tolkas bl. a. av en man vid namn George Smith. Nippur var Sumers andliga och kulturella centrum. Redan 1849 hade Layard och hans grävare funnit Sanheribs kungliga bibliotek med ca 26 000 stentavlor. 1852 upptäcktes kung Assurbanipals bibliotek. Layard fann Nimrod med Assurnarsirpals II (883-859 f. Kr.) palats med bevingade lejon och tjurar. Nimrod ”den store jägaren inför Herren”. Botta som grävde vid Khorsabad, fann Sargons palats i Assur, som då var Assyriens nya huvudstad. Vid kullen (tell) Kujundjik hittades Assurbanipals (grekernas Sardanipal) borgar. Layard fortsatte utgrävningarna och träffade på ett palats byggt av Sanherib (704-681 f. Kr.). Sanherib var son till Sargon. Sanherib gjorde Nineve till sin huvudstad istället för faderns Assur. Staden Nineve fick sitt namn efter gudinnan Nin. Skrifterna
De nedtecknade stentavlorna bar budskap om religion, astronomi, matematik, medicin, kalendern, samt handel och räkenskap men också skolmaterial. Vidare fann kilskriftstolkarna syndaflodsberättelsen, som i stort stämmer med Bibelns berättelse, men det finns även många skillnader. Man kunde också tolka hjältesagan om Gilgamesh (som skulle ha varit härskare över Uruk ca 2800 f. Kr.) och om gudinnan Innana och de andra gudaväsen, som ingick i deras mytologi. Babylon Koldeway började sina utgrävningar vid slutet av 1800-talet och de fortsatte långt in på 1900-talet. Och han fann Babylon. Det Babylon som Bibeln skäller över, som fördärvets stad. 500 år f. Kr. besökte Herodotos Babylon och skrev beundrande om den stora muren och breda processionsgatan, det kungliga palatset och Baals tempel. Då var det Nebukadnessars stad. Och alla som dittills trott Herodotos berättelse vara överdriven och enbart sägen, fick nu omvärdera sina åsikter. Koldeway hade funnit sanningshalter i Herodotos berättelser i Homeros och Bibelns historiska betydelse.
Här fanns Babels torn; Etemenanki. Nabopolassar skrev: ”Vid den tiden befallde mig Marduk (den högste guden) att på nytt bygga upp Babels torn, som förfallit under äldre tid och nu störtat samman, att lägga dess fundament fast på jorden, medan dess topp sträcker sig mot himmelen.” I staden Uruk fann man Inannas tempel från ca 3000 år f. Kr. Det fascinerande var de dekorerade fasaderna, som bestod av små lerkoner i mosaik i olika utformning och storlek. Vissa partier var också målade. Ett enormt arbete för dem som fick utföra dessa väggar.
Konsten
I så gott som varje stad fann man dessa överbevuxna kullar (tell) som visade sig vara tempeltorn, så kallade ziqqurat. I Uruk – kallad Erech i Bibeln – står en ziqqurat som förmodas vara äldre än 5000 år. De var byggda i tre stora block på höjden, med det allra heligaste – cellan – på det platta taket, där det antagligen stått en staty av guden vid ”altaret”. Ziqquraten i Uruk kallas det ”vita templet” för sina vitslammade tegelfasader. (…) låt oss slå tegel” som det står i Bibeln. På fasaden finns dessa inbyggda platta pelare som kallas pilaster. Till templen hörde statyer av gudar i varierande storlek. Hantverkarna/konstnärerna var mycket skickliga, deras arbeten i brons, sten, lapis lazuli och snäckor är mycket vackra. Ett vackert arbete är skulpturen i diorit av Gudea från ca 2150 f. Kr. Gudea var härskare av staden Lagash. Diorit är en mycket hård sten att bearbeta, men å andra sidan får den en mycket fin glans och lyster. Till skillnad mot de statiska gudafigurerna har Gudeas figur antydan av muskelspänning och viss styrka. Mytologins gudar
De skrivna eller nedtecknade lertavlorna som man funnit och som omfattar flera tusen, innehåller en skatt för älskare av litteratur, religion och vetenskap bland annat. Vi kan bara tacka alla hängivna översättare och tolkare som kan delge oss budskap som är 4-5000 år gamla.
Träden har många betydelser genom vår historia. Träden i Edens lustgård, träd som i släktträd och livgivande faktorer och här följer ett levnadsträd:
© Anita Skoglund, Västerås 2002 Tillbaka till innehållsförteckningen eller till nästa kapitel, "Egypten". Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop update by: webmaster@werbeka.com |