DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När Maria Dolores och Göran hade hämtat mig vid busskrogen, hade jag äntligen fått lite vätska i mig, så att den värsta utmattningen hade gått över. När Maria Dolores frågade, om jag ville åka hem direkt eller om vi skulle se någonting först, var jag därför absolut beredd på lite äventyr. Men jag måste också få någon mat i mig, förklarade jag. Maria Dolores, eller Loli, som hon heter för sina vänner, och jag har känt varandra sedan nästan femtio år, då vi båda arbetade som språklärare hos Kursverksamheten. Genom min dumhet hade vi tappat kontakten under åtskilliga år, men när hon försökte återupprätta den, var jag genast med på det. Förlåt och tack, Loli. När hon och Göran för något år sedan var i Wien, tyckte de om min - rätt intensiva - guidning och nu ville de "ge tillbaka" så att säga. Det hade jag absolut ingenting emot, det skulle bli kul att se så mycket nytt. Men Loli hade redan börjat planera hemma i Sverige och hennes lista blev längre och längre. Det stod klart, att vi aldrig i livet skulle hinna med allt under den dryga veckan, som jag skulle vara där. Men jag hade själv tyckt att det var jätteroligt att kunna visa dem så mycket som möjligt om min hemstad, så att jag förstod hennes iver att ta med mig till så många ställen som möjligt.

Vi åkte upp till Albaicin, för att få en blick över staden. Det hade dock blivit lite mörkt för att få en bra överblick. Det största intrycket gjorde storleken. Men så är det ju också drygt 230000 människor, som bor här och Granada skulle därmed vara Sveriges fjärde stad. Där hittade vi också en krog, som serverade bra mat.

Efteråt blev jag förd till en annan utsiktsplats, där man fick en överblick över Alhambra i kvällsbelysning. Anläggningen ligger på kullen mittemot, med en dal emellan. Och bara den synen var värd hela utflykten. Att det sedan även ibland gick neråt och inte bara var uppförsbacke, var en annan tröst.

Sen var det dags att styra kosan hemåt. Vi fick ta oss genom stan, för att komma till Otura, åkte genom byn och allt såg ganska normalt ut. Sen kom det en oväntat vänstersväng och asfalten byttes av mot en grusväg. Efter lite berg- och dalbana, där vägen redan var så smål att mötande bil fick vänta på vägkanten, kom ännu en vänstersväng och ännu en nedgradering av vägen, om en sådan var möjlig. Fast Göran förklarade att det fanns ytterligare en tillfart från andra hållet, som nu dock var avstängd för reparationer. Men nu hade vi nått målet. Det hade blivit hyggligt sent och jag installerades som hastigast. En hylla för mina kläder, plats på bordet för laptopen och en säng var mina blivande domäner. Vad resten beträffar, fick jag leva ur resväskan, som jag alltid gör, när jag är borta. Fullt tillräckligt för mina behov. Jag somnade ganska fort, det hade trots allt varit en lång dag. Och därvid gjorde jag en mycket positiv upptäckt. Det var en av de bästa sängarna, som jag någonsin hade sovit i.

Nästa morgon, när det var ljust igen, fick jag bekanta mig lite närmare med omgivningen. Utanför de två sovrummen fanns ett stort allrum, inklusive kök. Utanför fanns det en stenlagd terrass och sen anslöt markerna, i storlek kanske av en fotbollsplan. Efter sommaren var marken mycket torr, men det var fascinerande att ha både oliv- och mandelträd på gården. Att plocka en mandel direkt från trädet för att äta den - det är också en upplevelse. I bakgrunden fanns silhuetten av Sierra Nevada. Huset var, som de flesta andra, vitmålat med platt tak - det fanns ju ingen risk för större snömängder, som skulle kunna fastna på det.

Naturligtvis måste jag anpassa mig till det lokala levnadssättet, som innebar att man åkte in de kilometrarna till byn, åt frukost där och skötte nödvändiga åligganden. Sen bar det iväg till någon sevärdhet, oftast kombinerat med någon förfriskning i värmen. För - även om det låter tokigt - vi hade varje dag mellan 25 och 30 grader, i oktober! Lunchen intogs antingen på stan eller hemma, i båda fallen följd av någon timmes siesta. Sen blev det ytterligare en utflykt fram till kvällsmaten, även den ibland ute, ibland hemma. Dagen fick gärna avslutas med en stund ute på verandan, för att njuta av svalkan på kvällen, koppla av och titta på en fascinerande stjärnhimmel. Göran var en klippa, som ställde upp som chaufför vid samtliga tillfällen. Det måste ha varit många mil, som vi åkte fram och tillbaka under en dryg vecka.

Det är klart att ett av de första turistmålen var Alhambra. Där är det svårt att komma fram med bil. därför släppte Göran Maria Dolores och mig så nära ingången som möjligt, för att sedan åka och parkera bilen. Ändå blev det en bra bit för oss att gå till fots. Det gick bra nerför, men sen skulle vi upp hela vägen, till "Puerta de la Justicia", nedre ingången till området. Nog är den ganska imponerande till sin storlek. Det var en klass med ganska små barn, som gick om oss (inte så konstigt med mitt tempo), men det hade även en fördel. Vi hörde hur läraren berättade om den vita stenen, rakt över valvets högsta punkt. På den stenen finns en hand och sägnen berättar att den som kunde nå stenen, skulle få hela Alhambra i sin ägo. Valvet var dock så högt, att inte ens en riddare kunde nå det med sin lans. I övrigt var Maria Dolores en mycket bra guide, både vad beträffar sevärdheterna och stadens historia, inte minst de viktiga åren strax före skiftet till 1500-talet, då både de sista morerna drevs ut från Iberiska halvön och då dessutom Columbus upptäckte "bakvägen till Indien", som han trodde. Båda delarna skedde 1492 och de "Katolska Kungarna", Ferdinand och Isabella, hade stor andel i dem. Förresten var det dessa två som enade Spanien genom sitt giftemål, Ferdinand från Aragon och Isabella från Kastilien.

Genom Puerta del Vino kom vi till platsen framför palatset, som Carlos V lät uppföra där. Där förenades den spanska och österrikiska historien, eftersom Karl V var av släktet Habsburg, som hade sitt säte i Wien. Karl V var nu Europas mäktigaste man i "ett rike, där solen inte gick ner". Han blev kejsare i mycket unga år, men man måste ändå hålla det tillgodo för tonåringen, att han med rättvisa och omdöme klarade av svårigheterna som bitvis tornade upp sig. På bilden syns en sidovägg av hans palats, som även har kallats för den vackraste renässansbyggnaden utanför Italien. Kyrkan nästintill är Santa Maria de la Alhambra, men den var stängd.

Fast vi skulle i alla fall komma tillbaka, eftersom vi såg att det fanns två museer i palatset. Dessutom skulle vi fixa biljetter till den mest kända attraktionen inom Alhambraområdet, de muselmanska palatsen. Det gick att köpa över internet, men vi hade inte gjort det, eftersom det skulle regna under de närmaste dagarna. Problemet var, att när vi väl hade bestämt oss för att fixa biljetterna, fanns det bara en enda tid kvar, kockan fem på kvällen. Då skulle även inträdet i Generalife ingå, alltså muselmanernas sommerstuga, en bit uppför berget. Men den tiden ville vi inte ha, för att inte behöva stressa. Det blev alltså inga Palacios Nazries, anlagda av Nasriderna, avkomma till Abu Abdullah Mohammad ibn Yusuf ibn Nasr, som flyttade sitt emirat hit, när Cordoba kristnades.

När vi ändå hade varit Fernando och Isabella på spåren, var det naturligt att besöka dem. De ligger i Granadas katedral, som ju i sig också är en sevärdhet. Det var mycket riktigt Fernando, som gav uppdraget till bygget år 1523. Det första konceptet, en gotisk kyrka, dög dock inte och som ny arkitekt sattes Diego de Siloé. Denne byggde om koret i en halvcirkel och katedralen i renässansstil.

Det kom flera byggmästare emellan, men när det blev Alonso Canos tur (även han en mycket känd arkitekt och konstnär), barockiserade han fasaden en aning. Först 1704 var katedralen färdigbyggd. Hela fem skepp gör att kyrkan har ett mäktigt framträdande. På bilden till höger ses mittskeppet med huvudaltaret, nedan ett av sidoskeppen. Lägg märke till de imponerande pelarna.

I Kungliga Kapellet, som liger direkt i anslutning till kyrkan, finns sarkofagerna av de Katolska Kungarna. Det var Isabella, som hade bestämt att de skulle beredas en gravplats där. Tyvärr är det nästan omöjligt att ta ett kort på dem, eftersom de helt enkelt ligger för högt. Visst, man kan få en snygg sarkofag på bild, men det är värre med personerna ovanpå. Nu gör det kanske inte så mycket, för varken Fernando eller Isabella ligger verkligen där. De ligger istället i var sin mycket enkla sarg under de pråliga, men falska skådepjäsarna. En trappa leder ner till en glasdörr, där man kan titta in.

Visserligen råder det förbud mot fotografering där nere, men ja ... det är ju den äkta varan. Jag undrar vilket eftermäla dessa två förtjänar. Visst, enligt sin tro har de gjort helt rätt och de hade säkert ett bra uppsåt. Och säkert hade de inte hört talas om ett begrepp som etnisk rensning ... Fast sen är landsfördrivningen av morerna nog inte den värsta konsekvensen, inte minst hade de senare gjort samma sak åt andra hållet för några hundra år sedan. Och det spanska ordet är ju "re-conquista", alltså åter-erövring. Frågan blir åtskilligt svårare, när man tänker på "conquistadores", alltså erövrarna i Amerika. Där fanns det banne mig inget "re-" med och vi har lärt oss att det inte alltid var så kristet, som man for fram där. Hur hade indiankulturerna utvecklats, om de inte hade förtrycks av spanjorerna? Visst, även de senare gjorde det i Kristi namn och det medföljande prästerskapet må ha handlat i god tro. Om däremot Cortez eller Pizarro hade denna goda tro, eller om de var mer intresserade av guldet, som man kunde plocka upp för ingenting - det är en annan fråga. Och om övergreppen ska betecknas som folkmord, eller inte, det måste var och ens samvete ge svar på.

Till sist har vi ytterligare en direkt följd av de Katolska Kungarnas segersvit: inkvisitionen. Naturligtvis ville de också omvända folk, eller åtminstone få dem tillbaka på den rätta vägen. Men jag kan bara inte tycka att häxförbränningar eller tortyr är rätt medel. Lika lite, som CIA:s waterboarding med fångarna på Kuba i våra dagar. Men hur snabbt merdelen av en befolkning med lite rätt propaganda kan bli hysterisk, det ser vi också i våra dagar - i konflikten med Ukraina, till exempel. Loli och jag har mycket att prata om, även om just politiken nog inte är det viktigaste ämnet, som vi filosoferar om. Men filosofi, språk, religion och historia är definitivt frågor, som kan engagera oss i flera timmar. Men låt mig återvända en kort stund till katedralen, för att avsluta den delen. Kyrkan ligger mitt i stan, mer eller mindre inbyggd, så att det är omöjligt eller jättesvårt att få ett översiktligt foto av den. Möjligvis från en helikopter, men knappt det. Jag får nöja mig med huvudfasaden, som i alla fall har ett litet torg framför sig. Den finns på bilden till höger. Ett problem som den intensiva sightseeingen förde med sig, det var att jag inte klarade av att ta till mig allting. På en gata till höger om katedralen fanns "la Madraza", det som var kvar av morernas universitet.

Jag minns att Maria Dolores berättade om Madraza, men jag var så uppfylld av alla intryck runtomkring, att jag inte ens tog ett kort, låt vara att gå in och titta. Nåväl, idag är det en del av Granadas universitet, men det hade utan tvekan varit intressant att titta på en byggnad, som härstammar från 1349. På den tiden undervisade man i juridik, medicin och matematik. År 1500 blev Gonzalo Jiménez de Cisneros ärkebiskop i Granada. Han lät alla böcker i Madrazan brännas offentligt. Idag beskriver Wikipedia honom som gynnare av konst och vetenskap! Må hans namn brinna för evigt i fanatikernas eget helvete. För att komma bort från dessa dystra tankar, skulle Göran visa mig en äkta spansk bar, som de såg ut förr. Han hade bott i Granada på sextiotalet och jag förstår att dessa minnen är djupt rotade i honom. En av de mest typiska barerna är Bodegas Castañeda. De sägs ha en fin inredning, bra mat och framför allt utsökt vermouth. Men man förväntas stå och trängas vid bardisken, för de få små borden som finns räcker inte på långt när till alla som vill besöka stället. På gamla dagar föredrar jag dock lite bekvämlighet framför traditionen.

Vi passerade även Plaza de Isabel la Católica, som ligger mycket centralt i skärningspunkten av tre viktiga gator. Där i mitten finns ett monument över en världshistorisk händelse. Den skulle avtäckas till 400års minnet av Columbus upptäckt av Amerika, men ledde istället till uppror bland befolkningen, eftersom Drottning Maria Christina av Habsburg-Lothringen vägrade att åka till Granada för att avtäcka statyn. Tre veckor senare hade folket fått nog och avtäckte monumentet självmant. Men det flyttades till annan ort och kom tillbaka till sitt ursprungsställe först 1962.

På en stor sockel sitter Isabel och skriver på ett papper, som Columbus håller fram. Det är överenskommelsen om att hon kommer att stödja hans första expedition för att hitta vägen till Västindien. På sockeln står det att "Isabel la Católica accepterar Columbus förslag i Real de Santa Fe". Det passade oss utmärkt, för vi hade som avsikt att besöka Santa Fe följande dag, 530:e årsdagen av Columbus landstigning i Amerika, och därmed helgdag i Spanien.

Nästa morgon åkte vi alltså till Santa Fe efter frukosten. Där ligger förresten flygplatsen, som servar både Granada och staden Jaen. Det var den 12:e oktober, dagen då Columbus landsteg i vad han trodde var Indien, men som visade sig vara Amerika. Där skulle vi träffa Maria Dolores syster, Mercedes, som också bor i Granada. De båda systrarna har en mycket god relation med varandra. Mercedes är en mycket kunnig kvinna, ganska olik den flickan som jag träffade för nära 50 år sedan i Västerås. Då hade hon knappt kommit ur tonåren.

Det var mycket roligt att åter befästa bekantskapet. Vi skulle också övervara festligheterna, som skulle hållas på platsen framför kyrkan. Men vi hade gott om tid och kunde därmed få med oss lite historia. Det var nämligen här som de Katolska Kungarna, Ferdinand och Isabella, träffade överenskommelsen med Columbus, att de skulle stödja hans första expedition över Atlanten. Även de fyra medeltida portarna finns kvar, om än i ganska ombyggt skick. Men mera därom, festen och inte minst Columbus, kan du läsa på en egen sida i Netshopen, som heter just: Santa Fe. Det sista vi gör i Santa Fe är att vi köper bakelser, piononos, som är typiska för stan. Därför ska vi ha dem med oss i morgon, då vi besöker Maria Dolores bror, där vi är bjudna på mat. Piononos ska ha sitt ursprung som en dedikation till Påve Pius IX (pio - nono). Bakelserna visar sig så småningom att vara mycket krämiga och rätt goda, men det finns en ännu störe överraskning i samband med köpet. Jag hade naturligtvis ingen kasse med mig - och även i Spanien får man numera betala för plastkassar. Överraskningen kom dock, när jag tittade på kvittot. En plastkasse kostade 0,05 Euro, det vill säga 50 öre. Är det någon fler, som tycker att vi blir väldigt uppkörda hemma i Sverige, när vi måste betala sex kronor och sen dessutom göra reklam för affären, som har tryckt sin logo på kassen?

En av eftermiddagarna efter siestan åkte vi genom en del byar, för att komma ut i naturen och "ta in" omgivningen, när vi så småningom hamnade på vägen mellan Alfacar och Viznar. Alfacar ligger på den bördiga slätten kring Granada och är känt för sina många källor och sitt bröd.

Utmed vägen dök det plötsligt upp en ståtlig port med järnstaket vid sidorna. Skylten vid dörren upplyste om att denna park var ägnat åt minnet av Federico Garcia Lorca och alla som hade fallit offer under inbördeskriget.

Det spanska inbördeskriget rasade mellan 1936 och 1939 och kostade livet på en halv miljon människor. Många av dem, de flesta med åsikter åt vänster, blev brutalt mördade av motståndarna, nationalisterna eller falangisterna, de högerextrema. Både Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien stödde de senare. Bland falangisterna tog general Francisco Franco så småningom makten, som han behöll som diktator till 1975, då han dog. Federico Garcia Lorca hör till de mest kända spanska kulturpersonerna under det tidiga 1900-talet. Detta visar inte minst hans vänskap med några jämnåriga förmågor, som konstnären Salvdor Dalí, och filmmakaren Luis Buñuel.

Under 1920- och 1930-talen steg Lorcas stjärna allt högre upp på himlen, såväl i Spanien, som internationellt.

I minnesparken har man skapat ett runt torg, där man på väggarna har satt upp utdrag ur Lorcas dikter på azulejos.

"Blodsbröllop" och "Yerma" hör väl till hans mest bekanta verk. Hans dominerande mor hade säkert inflytande på de starka kvinnorna i hans dramatiska verk. Uppvuxen i en liberal familj stod han närmare republikanerna, utan att var alltför politiskt engagerad. Dagen efter var vi bjudna på mat, men vi hade fortfarande en dryg timme till förfogande. Maria Dolores nämnde att det fanns familjen Lorcas sommarhus en bit bort. Vi skulle kunna gå dit. Det var mitt på dagen och solen sken fortfarande ganska kraftigt i oktober.

Så jag frågade henne hur långt det var dit. Hon ryckte på axlarna och sa: "Kanske hundra meter." Nu är ju hundra meter en distans, som jag klarar trots kärlkramp och solsken, så jag samtyckte. Jag vet ännu idag inte, om Loli lurade mig, eller om hon hade en så dålig avståndsbedömning. Det var väl närmare en kilometer dit. Kan man verkligen vara så dålig på att bedöma hur långt det är? Det värsta var att det inte fanns någon krog på vägen heller, där jag kunde ha uttryckt min protest. Men när vi var framme, då var det inte Lorcas hus, utan cypresserna i parken, som gjorde det största intrycket på mig. De såg ut som naturens egen Sagrada Familia!

Genom en fin park nådde vi sedan fram till huset, "Huerta de San Vicente", alltså "San Vicentes trädgård", där Lorca säger sig ha haft det lugnast, när han skrev sina pjäser. Det påstår han i alla fall i ett brev i april 1933. Huset drivs idag som ett museum, för det humana inträdet av en Euro för pensionärer, samt tre för vuxna. Vi deltar naturligtvis i en guidad tur, när vi ändå är där. På bottenvåningen har man lämnat inredningen, precis som den såg ut på trettiotalet, medan övervåningen har gjorts om till museum. Där finns teckningar av Lorca bevarade, men jag måste säga att han nog skrev bättre än han tecknade. I övrigt ser det ut, som i många andra museer, som finns för att någon har bott där. Ett uppslaget manuskript i en glasmonter, några personliga prylar och inte mycket mer. Lorca bodde här, när falangisterna på allvar började förfölja folk. Därför flyttade han raskt till en bekant familj, vars söner själva hade höga poster inom falangiströrelsen. Han hoppades att de skulle kunna skydda honom. Det kunde de inte, utan bara efter några dagar kom Guardia Civil och hämtade honom. De höll honom gömd i några dagar och sen sköt de honom tillsammans med några andra på vägen mellan Alfacar och Viznar, där den andra minnesparken finns. Sen grävde man bara ner de döda vid vägkanten.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av