DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

En morgon åkte vi till ett kloster, La Cartuja, i utkanten av Granada. Jag hade inga speciella förväntningar - fast man kan alltid se en del kultur i en kyrka.

Jag trodde att det skulle vara likt många andra. Men det var det sannerligen inte. Det blev istället en jätteöverraskning, en positiv sådan. Jag ska inte berätta så mycket mer - jag har skrivit en egen sida, bara om klostret. Men jag rekommenderar verkligen att du tar dig en titt på det. Länken är: Kartusianklostret, La Cartuja . Efteråt var vi bjudna på lunch hos Maria Dolores bror Loren och hans Trini. De bor mitt i stan, men uppe på sjunde våningen. Det är så högt att man knappt hör larmet från trafiken. Dessutom är det en upplevelse att titta ner på gatan. "El Corte Ingles" är förresten en varuhuskedja. På sommaren kan man alltid slinka in där, om det är för varmt ute.

Jag hade träffat Loren och Trini bara någon månad innan, när de hälsade på Maria Dolores och Göran i Västerås. Personkemin mellan Loren och mig satt där som epoxylim, inte bara i stora frågor, utan han tyckte även att tjeckiskt öl var bäst. Allvarligt talat hör de båda dessutom till de få människor, som ser konflikten i Ukraina inte bara i svart och vitt. Jag såg fram emot att få träffa dem igen. Och det blev en trevlig eftermiddag. Deras dotter, Irene, kom också till maten, tillsammans med sina två flickor. Det fanns ingen sittordning, men Irene hamnade till höger om mig. Även hon är en mycket trevlig kvinna. Vi pratade om allt möjligt och jag blev förvånad över hur mycket spanska jag kunde, även när det inte gällde alldagliga saker. Jag har ju många gånger i mitt liv suttit i sällskap, där jag inte behärskade språket något vidare. Man kan klara det ganska enkelt genom att visa sig intresserad, nicka då och då och inflika ett "javisst, så är det" eller "det tycker jag också", för att ge sken av att man kan mer än man gör. Men nu var det jätteroligt att se att jag inte behövde göra det längre, när det gällde spanskan. Irene lämnade sedan sina flickor, kanske tio och åtta år gamla, i morföräldrarnas vård.

När den äldre av dem frågade Loren om någon historisk händelse - jag minns tyvärr inte, vad det var - blev jag åter hänförd av Lorens svar. Dels för att han i mina ögon hade rätt i sak, även emot den gängse uppfattningen, dels för att han förklarade det så bra för en tioåring. Det var verkligen en förnöjsam eftermiddag. Och maten var också mycket bra. Tack, Trini och Loren.

På hemvägen passade vi ofta på att titta in på någon bar i Otura, för att få en öl eller två. Det är bland det bästa jag vet, att kunna sitta ute i sommarkläder och dricka en öl, när det mörknar. Det är så skönt att koppla av då. Och här kunde vi göra det i mitten på oktober!

Det var bara det att tiden gick alldeles för fort. Nu hade vi redan hunnit in på andra halvan av min semester. En ny tur till Alhambra stod på programmet. Vi skulle titta på museerna i Carlos V palats och dessutom se, om kyrkan kanske var öppet idag. Visst, det blev samma jobbiga backar som senast, men belöningen, när man väl är där, är ju inte att förakta. Och ja, kyrkan var öppen. Den heter Santa Maria de la Alhambra. Platsen har en ganska rolig historia. Det skedde allmänt i historien att man byggde kyrkor på tidigare heliga platser, världen över. Även i Sverige finns många kyrkor på tidigare, förkristna kultplatser. Så även här. Kyrkan är byggd på platsen, där den muhammedanska moskén, Mezquita, stod. Det som utmärker denna plats är dock att även Mezquitan hade byggts på grunderna av en gammal kristen kyrka, från Visigoternas tid. Vid bygget av kyrkan stötte man på en gammal visigotisk inskrift, som talade om att det fanns tre kyrkor i området, en på varje kulle av stan. Fyra dagar efter att Granada hade intagits, vigdes Mezquitan till kristen tjänst och den första kristna mässan hölls där. Men snart byggdes kyrkan om och gjordes större och blev till den första katedralen i Granada. Fast av denna finns inte mycket kvar, dagens kyrka byggdes i början av 1600-talet. Altaret förverkligades av Juan López Almagro år 1671.

Sen gick vi de få stegen ner till palatset, där Carlos V inte var så ofta, men där han i alla fall tillbringade sin smekmånad med Isabel av Portugal. De sägs ha varit lyckliga tillsammans, fast inte så länge, eftersom Isabella dog i unga år. Hur som helst finns det två museer inrymda i palatset. Det ena är ett konstmuseum, som finns där redan sedan 1958. Det innehåller mycket religiös konst, men också en raritet. Det visas en bild av Sanchez Juan Cotán, som var först i Spanien med att måla ett stilleben och därmed anses ha introducerat genren. Bilden till höger visar detta, hans första verk, daterat till 1602. Det hänger i Prado i Madrid. Bilden i Granada är en enklare variation, som endast innehåller grönsakerna.

En annan tavla, visserligen från sent 1800-tal, målad av Manuel Gómez-Moreno Gonzáles, benämns "Boabdils familj tågar ut ur Alhambra". Jag vill gärna visa den ändå, för att det är ju en historisk händelse, när Boabdil, den siste muhammedanske härskaren, hade överlämnat Granada till de Katolska Kungarna och lämnar sitt slott Alhambra, och senare hela landet. Det hände den 1:a januari 1492. Det var onekligen en historisk dag, inte bara för Spanien, utan för hela Europa. I övrigt var jag inte så intresserad av vad som visades i detta museum. Inträdet var visserligen gratis, och detta kunde ses på många av turisterna, som bara gick igenom salarna, utan att ens ägna en blick åt tavlorna.

Det var gratis inträde även i det andra museet i palatset, som öppnades först 1993. Det heter mycket prosaiskt "Alhambras museum", men är ett arkeologiskt museum, som bara visar fynd från regionen. Eftersom det även här var förbjudet att ta kort, kände jag mig tvungen att ta ett resonemang om det. Det stod en man där, som såg rätt officiell ut, men som inte tycktes ha någonting att göra. Så, jag frågade honom, om museet bara var till för de rika. Nej, det var ju gratis att gå in, tyckte han.

Javisst, men det är ju bara de rika, som har råd att åka dit. Det finns många som inte kan göra det - och om man inte kan visa fotos, kan de aldrig se, vilka skatter det finns utställda, förklarade jag. Jag vet inte, om han inte kunde eller ville svara, han bytte snabbt ämne och erbjöd oss att guida runt i museet. Ja, varför inte? Och visst, vi fick ju ut mer av vårt besök på så sätt. Och han kunde verkligen sitt ämne. Museet sträckte sig från förhistorisk tid till år 1492, då det moriska styret i Granada tog slut. Vår guide var specialiserad på den arabiska delen och han berättade både intressant och ingående.

Det fanns "allt", från mynt över koransidor till glas och schackspel. På bilderna intill ses ett mynt, en Dirham, och en oljelampa från 1000-talet. Av utrymmesskäl är det omöjligt att gå in i detaljer, låt mig bara hedra vår guide en gång till.

Jag var mycket imponerad och ville ge honom tjugo Euro i dricks. Men han vägrade att ta emot dem. Han förklarade att han inte var anställd av museet, utan att han på eget initiativ gärna förklarade det han kunde, till dem som var intresserade. Han fanns där varje onsdag och söndag. Den siste idealisten? Låt mig i alla fall vidarebefordra hans namn till eftervärlden. Han heter Eduardo Ávila. Gracias Eduardo! På kvällen ville Maria Dolores inte göra stoppet vid baren, som numera hade blivit en tradition. Därför åkte vi hem först, men Göran och jag tog oss tillbaka till byn, för att hälsa på en annan Eduardo. Killen i en av barerna hette så. Han kom från Marokko och hade alltid något skämt på tungan, när han hälsade på gästerna. En annan skillnad mot Sverige var förstås de "tapas", som man fick tillsammans med ölet. Tapas är lite tilltugg till ölet och kan i stort sett bestå av vad som helst. Det kan lika gärna vara några korvskivor, som någon sked av en varmrätt, som serveras den dagen. Det händer också att man får olika tapas om man dricker mer än en öl. Om man, som vi gjorde den dagen, drack tre öl, behövde man i stort sett ingen kvällsmat. Och med tanke på att en öl inklusive tapas kostar knappa tre Euro, är det ju ytterst prisvärt.

På bilderna ses stekta äggplanteskivor, kroketter med fyllning och inbakade kycklingvingar, allt för två eller tre personer.

Följande dag startade vi på Plaza Nueva. Vi hade varit där förut, när vi hade kommit ner från Alhambra. Det kändes rätt roligt att börja känna igen sig lite grann. Det jag hittills hade varit säker på, var vägen hem från barerna i Otura. Innan vi gav oss iväg stannade vi vid en fontän på platsen, "el Pilar del Toro". Som synes är det ett tjurhuvud i mitten, som matar vattnet genom näsborrarna.

Nu skulle väl det inte vara så framstående, det finns många fontäner, som är vackrare. Men den här byggdes före 1559 och är dessutom det sista verket av den berömde arkitekten Diego de Siloé. Ovanför tjurhuvudet finns dessutom stadens vapensköld. Själva Plazan finns att beskåda på bilden till höger.

Här finns kyrkan som är en hyllning till St. Gil och St. Anna. Det mest anmärkningsvärda med den är kanske namnet St. Gil. Det avleds från latines Aegidius, som i franskan blev till smeknamnet Gidie. Gidie i sin tur blev till Gilles (jämför Giles i engelskan) och Gil på spanska. Men alla dessa namn har sitt ursprung i grekiskan med betydelsen "ung get" eller "killing". Vidare syns på bilden en del av fästningen av Alhambra. Kanske borde man tänka på paraplyer, när man tittar på molnen på bilden. Men sanningen är att jag såg - och det här är ingen fras, utan så bokstavligen sant som det står här - alltså att jag såg under hela min vistelse fem regndroppar blöta marken.

Fast nu har vi varit på Plaza Nueva alldeles för länge, nu ger vi oss iväg. Även Federico, Maria Dolores systerson har anslutit till oss. Vägen vi ska gå uppför är "Carrera del Darro" och sägs vara en av de vackraste vandringarna i Granada. Dessutom en av dem, som har förändrats minst med tidens gång. Carrera ska väl i detta fall bäst översättas med strömfåra, ty Darro är floden, som rinner nerför berget. Nu är det förvisso höst och det har inte regnat på jättelänge. Man behöver en del fantasi, om man vill få den lilla bäcken, som kämpar sig nerför, till föreställningen av en flod. Å andra sidan vittnar de höga murarna, som inramar vattenflödet, att det kan bli fråga om bra mycket större mängder, som söker sig mot dalen. Inte minst på våren, då snön smälter i bergen. Och visst är det en rätt vacker promenad. Vi går långsamt, inte minst på grund av de många turisterna omkring oss, men det gör att jag inte har några problem med att ta mig uppför en backe. Dessutom har jag varierande samtal med Federico, som är en artig ung man, som delar mitt intresse för språk. Det finns en del pittoreska vyer utmed vägen. Så till exempel ett hus, som byggdes under morernas tid, som alltså är mer än femhundra år gammalt. Eller broarna av sten eller tegel, som leder över Darro.

Det finns också mycket annat intressant på vägen, hus med historia, som går långt tillbaka, till exempel den Katolska Kungarnas sekreterares hus, som också är ett halvt årtusende gammalt. Det finns ytterligare ett arkeologiskt museum med fynd som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden och det finns kloster - men man skulle behöva en vecka bara för att verkligen se allt, som bjuds på denna Carrera del Darro. Men om jag skulle komma till Granada någon fler gång, så vet jag redan nu att det finns ett fullt program. Ett av klostren gick vi i alla fall in i, eftersom det hette "San Bernardo de Granadas kloster". Jag kunde ju inte göra min namne besviken. Besviken blev inte jag heller, för redan i entrén fanns en av de uttryckfullaste statyer av Maria som jag har sett. Jag behövde inte titta två gånger för att inse att det handlade om en "Maria Dolorosa", alltså den smärtfyllda Maria. Nu är bilden alldeles för liten för att kunna se den sorg, som ansiktet uttrycker. Klostret är fortfarande aktivt med ett fåtal nunnor, som på hemsidan skriver att de njuter av att ha utsikten till Alhambra framför dörren. Det är en cisterciensorden, som höll på att förtvina, när Bernhard av Clairvaux satte fart på ordenslivet på 1100-talet. På fyrtio år till sin död lyckades han få fart på 280 cistercienskloster. Personligen är jag väldigt nöjd med stavningen av hans namn, det vill säga min egen stavning.

Så småningom öppnade sig den smala gången uppför Darros lopp mot en bredare plats, där det även fanns barer, där man kunde få förfriskningar, något som jag alls inte var ledsen över. Dessutom var det en mycket vacker plats, rakt nedanför Alhambra, men en mängd gamla, ärevördiga byggnader runt omkring den, samt i mitten något av en grön oas. Vi gjorde en välbehövlig paus och jag fick veta att vi nu befann oss på "Paseo de los Tristes" eller "De ledsnas passage". Vilket lustigt namn för ett så tjusigt ställe, eller hur? Officiellt heter platsen också "Paseo del Padre Manjón", under vilken den också finns på kartor över staden. Men i början av 1800-talet bytte den namn i folkmun och har bevarat det ännu till idag. Det berodde på att kyrkogården San José befann sig en bit högre upp på kullen och att alla begravningsföljen passade på att ta en vilostund på den öppna platsen. Och det är ganska klart att sällskapen inte var speciellt muntra vid dessa tillfällen ... Istället för att gå samma väg tillbaka, föredrog jag att gå uppför en mycket brant backe mot Albaicin, så att vi skulle få se något nytt på vägen ner. Federico tyckte att vi behövde ett kort med Loli och mig med Alhambra som bakgrund. Tack för idén, Federico, det är faktiskt roligt att ha det.

Vägen ner ledde bland smala gränder, där man fick trycka sig mot husväggen, om en bil ville passera. På ett av husen hittade jag också en bild av ett Alhambrapalats i azulejos, alltså målade kakelplattor, som hade satts ihop.

Vi kom tillbaka till Plaza Nueva och fortsatte sedan på Calle Reyes Católicos mot Plaza Isabel la Católica - där jag också redan kände igen mig. Det fanns en folksamling där och musik någonstans ifrån. Det var en procession, som var på väg förbi oss. Senast jag såg en religiös procession var i tioårsåldern i Österrike. Det är klart jag ville stanna och titta. Jag minns inte, vilken procession det var, jag tror det var Nuestra Señora de Pilar. Det var rätt intressant att se förbitågandet, även om man behöver ha en hel del tålamod, för att det går inte speciellt fort. Först kommer musiken, blåsmusik först, sen trummor, som sannerligen skapar uppmärksamhet, eftersom de hörs flera kvarter bort. Sedan kommer folk som bär olika saker, vimplar, pinnar, kärl, flaggor.

En del av dem är nog ganska tunga, så att det är en prestation att bära dem under den långa marschen. Maria Dolores förklarade att de tränar mycket för att kunna genomföra en procession, såväl organisatoriskt, som fysiskt.

Tyvärr är det alldeles för mycket motljus och rörelse (och en dålig fotograf), för att bilderna ska ha blivit bra. Men man får intrycket att de har tömt hela sin kyrka för att kunna genomföra en sådan procession.

Och det här är bara början. Så småningom kommer "vagnen" med statyn ovanpå. "Vagnen" har jag satt inom citationstecken, för att hela denna uppbyggnad inte rullar, utan bärs av folk, som befinner sig inunder. Man kan se fötterna på de främsta på bilden nedan.

Nu har inte ens halva processionen tågat förbi. Efteråt kommer kyrkans ungdomar, bärande ljus och till slut går folk, som helt enkelt vill följa processionen. På bilden ovan till vänster ser man att det inte tar slut på folk innan gatan böjer av. Jag är imponerad. Jag förstår den religiösa tanken att man vill visa upp Jungfrun, som man har döpt sin kyrka efter, men än mer imponeras jag av skådespelet, som kräver ett samarbete och av en del inte så lite självuppoffring, för att kunna genomföra det hela. Inte minst är jag en upplevelse rikare och har fått nya insikter. Det är en värdig avslutning på en jättebra dag.

Nästa morgon gick vi upp en timme tidigare än vanligt, för vi hade ett digert program. Efter frukost bar det av till La Malahá, en by, där det varje söndag brukar hållas en (lopp)marknad. Fast det är även försäljare där, som har mat och kläder, med mera. Jag hade ett speciellt intresse av att komma dit. Jag letade nämligen efter byxor med längre midja, så att inte halva baken visas, när man böjer sig framåt. Jag hade säkert varit i ett tiotal affärer i Sverige, men inte lyckats med att hitta sådana. Det var ganska bråttom, ty jag hade bara ett par byxor kvar, som hade full längd. Men det gick bra, redan i första försöket. Jag hittade bruna byxor i manchestertyg, för löjliga tvåhundra kronor. Hemma skulle de kosta minst det dubbla. De var en aning långa, men snälla Loli lovade att lägga upp dem någon centimeter. Fast nu något ord om den kortare varianten, med halvnaken bak. Det folk inte vet om, är hur trenden kom till. Det började i amerikanska fängelser och i marinen. Alltså ställen med bara manlig befolkning under lång tid. De som hasade ner sina byxor några centimeter, signalerade att de var villiga att bli tagna bakifrån. Så småningom spred sig detta även ut till samhället, fast numera som trend, utan att alla visste, vad det handlade om.

Du kommer ihåg att de normallånga byxorna hade dragits ner, så att byxbaken hängde i höjd med knäna ... Ungefär samtidigt fick gayparaderna sitt stora genombrott. Naturligtvis var kapitalet inte sen att upptäcka detta och vi fick den korta varianten av byxorna, som numera har tagit över helt och hållet. Jag tror inte att folk skulle vara så begivna att ta på sig denna korta variant, om de visste vad som ligger bakom. Fast kanske ändå. Vem bryr sig? Vem bryr sig i Västvärlden, som dagligen blir mentalt våldtagen av all amerikansk propaganda?

Men nog om detta. Det fanns trevligare saker att tänka på. Vi skulle titta på en utställning, som visade hundra grafiska verk av Pablo Picasso. Göran skjutsade oss dit och åkte hem igen, eftersom han inte var intresserad. Han skulle hämta oss senare på eftermiddagen. Vi skulle ringa, var vi befann oss. Det bara som exempel på hur han ställde upp för mig, det var helt enormt. När vi kom fram till utställningslokalen var det stängt. Av passanter fick vi veta att man öppnade klockan tio, alltså om en kvart. Klart att vi kunde sitta i solen en kvart. Det var bara det att det även sen inte hände någonting. Efter ny förfrågan kom det fram att de öppnade klockan elva på söndagar. Men så länge hade inte jag tålamod. Vi beslutade att försöka få tag i en taxi för att ta oss in till centrum. Efter ett tag hittade vi en buss, som stod parkerad vid en hållplats. Jodå, den skulle köra upp till centrum, men först klockan elva ... Det var tydligen inte vår dag idag. Vi fick slutligen tag i en taxi, som körde oss till hållplatsen för ett turisttåg, som körde förbi de flesta sevärdheterna i stan. På bilden syns loket eller bussen längst till vänster, med öppna vagnar bakom. Det var en hop-on, hop-off tur, så att man själv kunde kliva av och ta pauser.

Nu hade vi väl sett de flesta sevärdheterna, där tåget stannade, men det var ändå roligt för mig att få allting sammanfattat en gång till. För övrigt var det inte fel att sitta där och känna fläkten av farten i värmen - även om det inte direkt gick med ljushastighet.

Dessutom fanns det en överraskning, som man märkte först när föraren uppmärksammade på det i högtalaren. Om man gick av vid hållplatsen nära tjurfäktningsarenan, kunde man få en gratis drink i en restaurang, som låg bredvid. Det kallar jag för prisvärt. Knappa 50 kronor för biljetten och i det ingick en fri drink. Lustigt nog var det bara vi från det ganska välbesatta tåget, som klev av där. Vi fick vår drink, men eftersom vi redan satt där, passade vi på att äta lunch samtidigt. Det är ju antagligen meningen med den fria drinken, att folk ska beställa mera och restaurangen på så sätt få tillbaka sina utlägg.

Eftersom det bara var en hållplats kvar, innan vi hade åkt hela rundturen med turisttåget, beslutade vi att ringa Göran och sitta kvar på "El Coso" tills han kom. Då blev det naturligtvis ännu en öl och en idé. Eftersom vi pratade väl om rundturen, ville Göran också göra den. Men vi hade bara två biljetter.

Därför sa jag att jag skulle sitta kvar och ta en öl till, så att det inte skulle gå någon nöd på mig. Och det gjorde det ju inte, trots att det istället för de förväntade femtio minuterna för rundturen, tog en och en halv timmar, innan de var tillbaka. Fast jag fick under tiden tillfälle att komma i ytlig närkontakt med tjurfäktningsarenan.

Ytlig därför att den var stängd. Jag tyckte att det var lustigt att platserna i skuggan var dyrare än de i solen. Fast jag begrep ju att det inte kunde vara något rent nöje att sitta stilla i gassande sol. Och jag fick också en glimt genom porten, för att se in på själva scenen, om man nu ska kalla det så. Och om jag ska moralisera igen, så låt mig säga att jag inte precis applåderar tjurfäktningar, men att vi inte får glömma att andra kulturer har andra traditioner. På tal om tradition ... kommer du ihåg ramaskriet, när EU ville förbjuda snuset? Och då var det ju ändå bara snus. Fast det är en annan sak också. Jag vet inte om det är grymmare med tjurfäktning än att spärra in vilda djur på livstid i våra djurparker ...

Eftersom det var söndag ville Maria Dolores besöka en mässa. I Spanien är det tydligen så att det finns flera tillfällen att övervara mässan, än den hos oss vanliga tiden mitt på dagen. Det är många årtionden sen jag var på en katolsk mässa, men jag tyckte att det kunde vara intressant att se, hur det gick till idag. Därför följde jag med på kvällen till kyrkan i Otura. På bilden nedan syns Oturas rådhus, som står på kyrkplatsen.

Och visst fanns det skillnader i mässans genomförande. Nog kände jag igen de stora dragen, men den tunga ritualen, som jag mindes, hade förändrats mycket. Det ceremoniella hade lättats upp, blivit mänskligare, istället för att vara centrerad kring prästen, som förr.

Jag nämnde att det vore roligt att få veta något om statyerna, som fanns i kyrkan. Speciellt den med Marias uppenbarelse i Lourdes var ganska unik. Eftersom Maria Dolores kände prästen, bad hon honom efter mässan att berätta lite om kyrkan.

Och det gjorde den unga prästen tydligen gärna. Första kyrkan byggdes på 1500-talet på denna plats, som hade varit ett arabiskt helgedom. För att vara en så liten kyrka var altaret ganska mäktigt. Det tillkom 1743, byggt av Blas Antonio Moreno. Även här var det själva altarbilden, ännu en Mariastaty, som jag tyckte bäst om. Men det är svårt att få till bra bilder mot så starkt ljus och på stort avstånd. De många Mariabilderna kom sig av att även den här kyrkan var vigt åt henne, närmare bestämt "Fredens Jungfru" eller "Nuestra Señora de la Paz".

Så hade då sista hela dagen kommit, innan det bar hemåt igen. Jag försökte njuta så mycket som möjligt av det underbara vädret med 25 grader i skuggan och en sol som värmde lika mycket som på sommaren i Västerås. Jag var full av intryck och full av tacksamhet gentemot Loli och Göran. Det är ju en helt annan sak att "se" en stad, när den visas av någon som är hemma där. Visst kan man även som vanlig turist hitta till sevärdheterna och även anlita en guide. Men det kan aldrig bli samma sak som med någon, som har hjärtat med vid förklaringarna. Det kändes tungt att börja packa och det kändes grymt att tänka på det gråmulna, kyliga vädret hemma. Vis av erfarenheten packade jag inte ner min laptop i resväskan. Skulle någon anmärka på mina två handbagage, hade jag alltid möjlighet att stoppa ner laptopsväskan i ryggsäcken utan att stänga den senare - då hade jag ju trollat bort ett. Vi hade varit på en del utsiktsplatser under dagarna, men det fanns en kvar.

Jag tyckte väl inte att det var så mycket skillnad mellan dem - man såg ner på stan i dalsänkan och försökte hitta Alhambra och Domkyrkan. Fast där, på San Miguel Alto var det skillnad. Dels låg den närmare staden, dels hade man Alhambra i all sin prakt nästgårds, så att det blev till ännu en upplevelse. Det var en del som vi inte hade hunnit med, men det hade å andra sidan varit ganska omöjligt att stoppa in ännu mer i vårt digna program. Nu återstod det bara en sak, när det närmade sig kvällen. Jag var i Spanien och hade inte druckit någon Mojito ännu. Men även det fixade vi på en krog i Otura, som inte precis var överbefolkad. Fast det var ju måndag och kanske lite tidigt för att folk skulle gå ut i Spanien.

Mitt plan gick vid lunchtiden, så vi var resklara på sena förmiddagen. Vid flygplatsen blev det en sista öl och några kramar. Tack Loli, tack Göran, ännu en gång. Resan hem gick utan problem alls och strax före åtta på kvällen låste jag upp min lägenhetsdörr.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av