DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz
Slovenien, del 2
I norra Slovenien är terrängen ganska kuperad, därför sker de offentliga förbindelserna mest med bussar. Så kom vi också till Bled, som ligger bara 5 mil norr om Ljubljana, mycket nära gränsen till Österrike. I Kärnten, Österrikes sydligaste del, finns det en ganska stor slovensk folkgrupp, med täta kontakter till sina landsmän söder om gränsen. Här ser man tydligt, hur en politisk gränsdragning kan ställa till problem.
Orten Bled omnämns för första gången i skrift redan år 1004; då under det tyska namnet Veldes. Men det torde ha funnits bosättningar långt tidigare, hela 20000 år, sägs det.
Det är så vackert där. Synen till höger möter oss, när vi är på väg till borgen.
|
|
På bilden ovan syns borgen och kyrkan från andra hållet. Här syns också klippan bättre, som borgen är byggt på. Även den har sina anor från 1000-talet och tillhörde Kejsar Heinrich II. Det syns på biljetten att man firade 1000 år. När vi väl har kommit upp till borgen, är det en annan vy, som nästan slår lock för ögonen - om uttrycket tillåts - så bedårande är den lilla ön med kyrkan på.
|
|
Det var inte helt enkelt att komma uppför klippan. Man hade visserligen byggt trappor med skyddsräcken, men dessa gick i sicksack och trappstegen blev därför ganska många. Men väl framme belönades vi ju med mycket vackra vyer åt alla fyra himmelsriktningar.
|
|
Inne i borgen hade man, som så gott som överallt i liknande byggnader, en utställning. Den handlade om människorna genom de tusentals år, som platsen hade varit bebodd. Man underströk de berättande orden på väggarna (på slovenska och engelska) med människor och föremål i naturlig storlek. För intresserade finns naturligtvis en lite utförligare beskrivning av borgen på mina sidor i Netshopen.
Det var en självklarhet att vi också skulle ta oss till den lilla ön med kyrkan. Vi fick gå en bit utmed sjökanten, för att komma till en liten färja, som varje timme roddes över till ön i bästa gondolstil. Där hade man sedan en halvtimme på sig att ta sig upp till kyrkan, samt naturligtvis in också, om man ville.
|
|
Tiden räcker gott, eftersom det inte finns något annat sevärt på ön. Kyrkan är från sent 1700-tal, men på detta ställe har det stått sakrala byggnader innan. Vid utgrävningar har man funnit att det fanns fyra kapell här, de äldsta från 800-talet. På den tiden fanns det också en kyrkogård, som användes under de närmaste tvåhundra åren. Man har hittat hela 124 gravar. Sedan 1100-talet har det funnits kyrkor i olika byggnadsstilar på den här platsen.
Även ökyrkan finns det mer att läsa om för intresserade.
Innan vi lämnar ön, ett ord om önskeklockan. Framför högaltaret hänger det ett rep. Om man drar i det, börjar kyrkklockan att ringa. Man ska dra tre gånger och önska sig någonting, som sedan går i uppfyllelse.
|
|
När jag är i ett land, där jag inte kan språket, försöker jag att ta reda på några enkla fraser, som "goddag" eller "tack", som jag sedan även använder när tillfället ges. Jag antar att det även har att göra med min språkvetenskapliga utbildning. Jag söker nämligen genast efter likheter med andra språk, som jag behärskar. Eller jag försöker att härleda varifrån ordet har utvecklats och liknande. Jag lärde mig att "tack" heter "hvala", men där hade jag svårt att hitta någon förbindelse till något annat språk, förutom kroatiska och serbiska.
Jag minns att jag pratade med tjejen i hotellreceptionen om hur lika slovenskan var de andra serbokroatiska språken. Hon sa: "De pratar nog samma språk som vi, men ungefär som ett barn, som lär sig prata."
"Dober dan" för "goddag" är ju ett övergripande slaviskt uttryck. "Dobrij djen" på ryska, eller "dobrý den" på tjeckiska är ju mycket lika och till och med polska går att känna igen i "dzień dobry", även om man här kastar om ordföljden.
Ann tycker att jag är larvig, för att kyparen på en krog nog inte bryr sig, om jag tackar honom på slovenska, svenska eller hindi. Fast jag tror inte det. Jag tror att det uppskattas, bara för att man har gjort sig mödan att lära sig. Språket är ju, om något, en del av den specifika kulturen.
Fast nog med utsvävningar nu. Vi åkte även till ett annat ställe, som låg ungefär en timmes bussresa utanför Ljubljana - Škofja Loka. Varför just dit? Renate hade berättat att hon hade en mailkompis därifrån och pratade om att besöka henne. Då tänkte jag att det kunde vara en bra idé att ha sett stället och kanske kunna ge några tips. Fast det blev aldrig av, att Renate åkte.
Även Škofja Loka har en urgammal, nertecknad historia, som går tillbaka till 900-talet. Redan på 1200-talet fick man först marknads- och lite senare stadsrättigheter.
|
På 1400-talet förstördes stan i strider, inte minst genom Ottomanernas framryckning genom Europa. 1515 förstördes stan genom en jordbävning.īTrots det finns det spår av den medeltida bebyggelsen, som i husgrunder och smala gränder.
|
|
Naturligtvis finns det också en borg på en kulle i Škofja Loka. Och som överallt använder man dess utrymmen som museum - i det här fallet närmast som hembygdsmuseum. Det finns lite av varje, i beprövat manér även med naturtrogna figurer, som skomakaren här, men även gamla fresker, som "den visa Jungfrun" från 1400-talet, som Mästaren från Suha har gjort.
|
|
Ett vackert snidat altare från kapellet finns likaså utställt, som en skogshare, som ser ut att hoppa ner från sockeln i vilket ögonblick som helst. Fast den skulle ju ändå inte överge sin unge, som ligger och duckar bredvid?
På så sätt blev även Škofja Loka ett minne, som jag gärna tänker tillbaka till. Liksom till hela den slovenska resan, där jag stormtrivdes.
|
|
Tillbaka till Innehållsförteckningen
Tillbaka till , till eller till av
2.2.2022 by webmaster@werbeka.com
|