JELTSIN OCH JAG

Doktorn ringde dagen därpå, som han hade lovat. Han berättade att mitt högra kranskärl var helt igentäppt, vilket ibland kan leda till en infarkt, men att man i mitt fall inte hade hittat minsta tecken på en sådan. Detta innebar att mitt hjärta hade haft tid att hitta andra vägar för att försörja de delar som normalt matades via det högra kranskärlet. Det var ju bra.
Det som inte var bra, var att jag hade förträngningar även på vänstra kranskärlets båda grenar, och det dessutom ganska högt uppe, så att man definitivt måste göra något åt det. Tyvärr hade experten från Uppsala inte hunnit komma till Västerås, så att hans åsikt saknades i frågan, men han, doktorn, föreslog att man skulle göra en ballongvidgning på de tre riskställena.
Jag minns ordagrant vad han tillade:
"Med tanke på din ålder vill jag bespara dig en så omfattande operation som en bypass ändå är."
Nåväl, detta var ju precis vad jag själv hade hoppats på, så jag kände mig rätt så nöjd under den närmaste veckan. Sen ringde doktorn igen.
"I Uppsala sa man ifrån, man tycker inte att en ballongsprängning är någon idé när det gäller så många ställen. Det brukar inte ha effekt över någon längre tid. Så - det jag kan erbjuda dig är en bypass-operation."
DÄR SATT DEN! Som PG brukar uttrycka det i TV-reklamen. Tyvärr satt den i fel mål, eller ännu värre: det kändes som ett blixtnedslag i mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle säga, därför kändes det som en lättnad att doktorn erbjöd mig en veckas betänketid. Visst ville jag ha den.
Fast sen kändes det fel ändå. Vad skulle jag med betänketid till? Det gav inte så mycket att rulla tankarna fram och tillbaka. Jag var livrädd för en så stor operation, men jag var lika livrädd att inte göra den, när läkarna rekommenderade den. Det jag behövde var att prata igenom saken med någon som kunde ge mig svar, inte bara tänka fram och tillbaka på egen hand.
Operationsmotståndet hos mig växte ytterligare, nästa gång doktorn ringde.
Jag sa väl något i stil med att jag inte ville göra operationen, men att jag heller inte ville riskera en hjärtinfarkt.
Då fick jag veta att det ena inte hade något med det andra att göra. Även efter en bypass-operation var risken för en infarkt lika stor som innan, det enda jag skulle vinna på var i fråga om livskvalitet, eftersom jag skulle slippa ha ont sen.
När jag då sa att jag skulle vilja prata igenom hela operationen, höll han med om att det var en bra idé, eftersom jag verkade vara så osäker.
"Vi vill ju inte pracka på någon den här operationen, utan vi vill att den som går igenom den också är övertygad om nyttan", sa han och lovade att skicka en ny remiss för en pratstund.
Det hade blivit november, när jag fick tid för det stora samtalet kring min bypass. Under tiden hade Jeltsin gått igenom operationen. På TV påstod man att han hade varit uppe ur sängen redan andra dagen, och efter två veckor "visades han upp" inför kameran, dock med ett ganska ansträngt leende, som jag tyckte.
Men å andra sidan: han var över sjuttio, mer än tjugo år äldre än jag - och om han kunde klara det, varför skulle inte jag göra det?
Åldern blev även ett av de stora argumenten för min doktor, när vi väl hade börjat diskussionen. Han sa att den allmänna konstitutionen var mycket avgörande för resultatet och tillfrisknandet och att jag därför måste ha utmärkta förutsättningar.
Det jag uppskattade mest under samtalet var hans uppriktiga svar på mina frågor. Jag undrade om det brukar finnas komplikationer i samband med operationen.
"Jo, visst", erkände han, "det är en stor operation, då får man räkna med sånt."
Lunginflammation hörde till de vanligaste följderna, men även sårinfektioner kunde förekomma, för att inte tala om att lite stelnat blod kunde lösgöra sig under operationen och bilda en propp i hjärnan. Totalt var det kanske fem procent som drabbades av någon följdsjukdom. Men - återigen nämnde han min ålder - i mitt fall var risken nog högst en procent.
Efter två veckor brukade man få komma hem igen, och efter åtta veckor skulle man vara helt återställd. Vi pratade igenom operationen steg för steg och "det stora, skrämmande", som jag kände inför det hela, började ta form. Det blev inte mindre stort och knappt mindre skrämmande heller, men det var inte så abstrakt längre, utan det blev till något som jag kunde avväga, bedöma.
Det som var mycket avgörande för min del, var resonemanget om att en eventuell infarkt förmodligen skulle bli större när den inträffade då en del av kärlen redan var förträngda eller igentäppta, än om det fanns fritt passage till alla delar av hjärtat efter en bypass.
"Du kan naturligtvis vänta något år", sa doktorn, "eller tills du får mera ont. Men du lär inte slippa ifrån - förr eller senare mår du så dåligt att man bara måste operera, och ju senare det är, desto äldre är du. Men även om du bestämmer dig nu, kan du fortfarande hoppa av när du vill - i princip till och med från operationsbordet."
Men jag hade i stort sett beslutat mig. Jag försäkrade mig en sista gång:
"Du tycker absolut att jag bör ta operationen nu?"
"Utan minsta tvekan", svarade han.
"Ja, då säger vi det. Men jag vill vänta till efter jul, så att jag inte förstör julhelgen för barnen och mig själv."
"Det ska inte vara något problem", försäkrade han.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, mars 1997

---

Till eller till

webmaster@werbeka.com