JELTSIN OCH JAG

Det är inte sant att det går bättre och bättre dag för dag, åtminstone inte efter en hjärtoperation. Det går mycket hellre upp och ner. Efter att ha känt mig bra på onsdagen, var jag inte alls lika pigg på torsdagen. Jag var mycket andfådd, det var till och med svårt att gå i korridoren och prata samtidigt. För att inte tala om antiklimaxen, när jag skulle snyta mig. Mina lungor är ganska väldimensionerade och det känns, när jag snyter mig i vanliga fall. Men den luften som kom ut genom näsan nu hade inte ens kunna blåsa ut en tändsticka...
Fast på fredagen mådde jag mycket bättre igen, jag orkade till och med äta upp min matportion för första gången. Jag hade för all del beställt en liten portion och jag använde mer självdisciplin än jag hade aptit - men i alla fall.
Så, när ronden gick på lördagsmorgonen och doktorn var nöjd med mina framsteg, tyckte hon att det skulle kunna bli dags för att åka till hemlasarettet kommande tisdag. Och kaxig, som jag nu är, kastade jag fram:
"Varför inte på måndag redan?"
"Jo, vill du det, så ska vi nog kunna ordna det också", svarade hon. Det kändes bra!
Men - man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Eller, som min far uttryckte de, i hemlandstoner: bönderna joddlar först på hemvägen.
På lördageftermiddag tog jag just igen mig, raklångt utsträckt i sängen, när mitt hjärta började bulta hårt och snabbt. Jag kände hjärtslagen ända upp i nacken. I stakkato. Det gjorde inte ont på något sätt, så jag väntade på att det skulle gå över. Men när det inte hade gjort det efter en stund, ringde jag på sängklockan.
"Det är någon som rusar motorn därinne", förklarade jag för sköterskan.
Vilken fart det blev på folk. I ett huj var det en massa människor samlade kring min säng, jag hade fatt en spruta och skulle bli kopplad till en maskin, en oscillator, tror jag det var. Det var bara det att sladden till den fanns på en annan avdelning, som hade lånat den, och den måste hämtas först.
Jag var inte orolig på allvar, kanske mera störd av uppståndelsen runt omkring än av själva hjärtklappningen. Men jag minns att jag tänkte att besparingarna i sjukvården ju inte behövde gå fullt så långt, att man till och med måste dela på sladdar...
Man förklarade för mig att jag hade fått ett så kallat förkammerflimmer. Eftersom det är så många som 30 procent av de bypassopererade som drabbas av det, kan det inte vara så farligt, tänkte jag och fortsatte att ta det lugnt. Och efter 20 minuter var det hela över igen.
Nu blev jag också av med bandspelaren som tog mitt EKG, men istället för dess sju elektroder fick jag på mig tre nya, som leddes till en liten dosa kring min hals och därifrån till sjuksköterskerummet och fjärrövervakningen där. Vid min nästa promenad gick jag ner dit och kunde där följa mina egna hjärtslag och förvissa mig om att jag mådde bra.
Det var, som sagt, inget skrämmande, men jag var mest rädd för att min hemresa nu inte skulle bli av på måndag. Detta så mycket mindre, som jag fick en ny attack vid midnatt. Även den gick dock över rätt snabbt. (Det händer för all del fortfarande idag att jag får en liten rusning - men även om jag är observant på det, försöker jag att slappna av, och då är det hela över igen på någon minut.)
Söndagen gick sen utan några anmärkningar, jag blev till och med av med min fjärrövervakning, för att man behövde apparaten till en annan patient.
Oj, vad det kändes bra att vara fri från alla kablar och slangar efter en veckas tid! Jag passade på att duscha, och det var sannerligen skönt, liksom att sätta på sig "civila" kläder.
Jag hade, med tanke på att jag kanske skulle skickas hem, just inte legat i sängen någonting på hela dagen, och det hade gått bra. Jag hade äntligen fått tillbaka lusten att läsa, så jag satt i fåtöljen och läste min bok, när jag inte vandrade i korridoren eller blåste i min lungpipa.
När ronden gick på måndagmorgon fick jag definitivt veta, att jag skulle få åka till Västerås. Det var bara att "packa". Två timmar senare skulle jag hämtas av ambulanspersonal.

webmaster@werbeka.com