Jag vaknade av ett infernaliskt oväsen. Jag drog på mig ländskynket, kastade mitt lejonskinn över axlarna och rusade mot dörren för att se vad som stod på. Just när jag öppnade sprang Hefaistos förbi, två jättehinkar med glödande kol i nävarna, och ropade:

"Kom igen, grabben, nu börjar det! Giganterna anfaller!"

I en enda sats var jag hos min pilbåge, satte den på ryggen, surrade fast kogret med pilarna, tog tag i klubban och var redan på väg ut genom dörren. Det var ingen risk att jag skulle gå fel, för det var folk överallt och alla skulle åt samma håll. Jag sprang ikapp Pallas Athena - Gud, så vacker hon var idag! De lyste om hennes rustning liksom om hennes ansikte, till och med lansspetsen verkade glittra, full av energi.

När vi kom ut var det en skrämmande syn, som mötte oss. Monster, som såg långt värre ut i verkligheten, än på de bilder som Zeus hade visat oss, stormade emot oss. De höll i brinnande träd som facklor, släpande på alla upptänkliga kastvapen, däribland stenbumlingar, stora som hus. Därtill vrålade de så högljutt, att ljudet tycktes vibrera i luften. Det sägs att till och med solen vände på sin väg över himlen, av ren förskräckelse, fast jag kan inte bekräfta det, jag var faktiskt upptagen med annat.

Jag ska vara ärlig och säga att jag från början inte kommer ihåg så mycket annat heller, det tog en bra stund att vänja sig vid den avskyvärda åsynen. Det formligen myllrade av äckliga former, ändå kunde jag knappt slita loss blicken från dem. En hård knuff från Apollo skickade ner mig på knä, men förde mig samtidigt tillbaka från mina världsfrånvända funderingar, när jag såg en bautasten flyga förbi alldeles intill mig, just där jag nyss hade stått.

"Kom igen, Herakles", ropade Apollon i samma sekund. "Det duger inte att drömma nu! Ser du Ephialtes där, han med de stora ögonen? De är väl som gjorda som måltavlor. Jag tar vänstra!"

Att få upp pilbågen, lägga i pilen, sikta och skicka iväg den mot jättens högra öga var ett verk som tog en knapp sekund, ögonblicket senare träffade pilarna och monstrets enorma ögon slöts för evigt. I mina ögonvrån såg jag hur Hefaistos satte eld på Mimas, genom att kasta sina glödande kol i ett oerhört snabbt tempo, som inte gav någon chans att parera alla. Det flammade upp i skägget och jag tyckte jag hörde hans vrål ännu högre än det redan så hemska oljudet omkring oss.

Jag såg Dionysos besegra Eurytos och Hippolytos huvud tycktes falla helt av sig självt till marken. Fast alldeles innan hade jag sett hur Hermes bytte ut sin egen bevingade hjälm mot den av Hades, som gjorde bäraren osynlig, den som min anfader använde för att fly undan gorgonerna. Det var många fler hos giganterna, som stupade, men jag kände som sagt inte ens en tiondel vid namn. Men trots att vi gjorde ganska hyggligt ifrån oss, som kom de närmare.

Peloros, han med ormfötterna, hade vågat sig långt fram, när han föll för den skickliga Ares, som med sin hästdragna stridsvagn först fällde monstret med lansen och sedan körde över honom med vagnen. En slemmig typ kom krypande fram på min sida och jag sände en hel skur med pilar mot honom. Han rasade redan efter tredje träffen ner mot jorden.

"Det där har du inget för", ropade Athena till höger om mig. "Det där är Alcyoneus från Pallene, han återfår nya krafter så fort han rör marken i sitt hemland. Enda chansen är att du följer honom och ser till att han inte kan röra marken. Iris!" Hon vinkade bakåt och den unga gudinnan var hos oss på nolltid.

"Ta ner Herakles till jorden, du ser var Alcyoneus har fallit", sa Athena till henne och vände sig sedan mot giganten Pallas, som mest liknade en taggig dinosaurie från gångna tider.

Iris rörde knappt vid mig, hon tog bara lite lätt vid min armbåge, men redan lyfte vi med vindens fart och satte kurs ner mot jorden, mot Pallene. Och mycket riktigt såg vi den fula giganten redan resa sig på knä, när vi kom närmare. Så fort Iris hade satt mig ner på marken, skickade jag en ny skur pilar mot Alcyoneus, medan jag sprang närmare. Och det må vara att han fick ny kraft av jorden, men det märktes att han var tagen av alla träffar jag hade fått in. Som tur var, för min del. För hur mycket det än äcklade mig att ta i den slemmiga kroppen, tog jag tag i monstret och höll upp det från marken, så gott det nu gick. Alcyoneus sprattlade och vred sig och försökte med sina armar komma åt min hals, så jag hade fullt sjå att hålla honom ifrån mig. Fast hans rörelser nu, när han inte hade markkontakt, var ännu långsammare och mattare, insåg jag att jag behövde hjälp.

"Fort, Iris", ropade jag. "Kom och flytta oss ut från Pallenes område. Det spelar ingen roll vart du tar oss, bara vi kommer ut ur Pallenes gränser."

Iris var hos mig på sekunden och ögonblicket senare lyfte vi och blev nästan genast nersläppt igen. Jag släppte ner Alcyoneus, men det slemmiga äcklet var nu bara en skugga av sitt forna jag, så jag förstod att vi verkligen hade lämnat Pallene. Han gjorde ett tafatt försök att ta sig tillbaka åt det håll som vi kom ifrån, men två nya pilar satte slutgiltigt stopp på hans leverne.

Efter fem minuters vila tecknade jag åt Iris att jag var klar igen och att hon kunde ta mig tillbaka till Olympen. Det gick lika smärtfritt, som de tidigare resorna, fast däruppe hade det skett en scenförändring. Trots Zeus varningar, att inte släppa giganterna för nära, hade de lyckats komma på tvekampsavstånd. Fast gudarna klarade sig rätt bra ändå. Jag såg Dionysos ta livet av Alpus, en stor best, med rött hår över hela kroppen och spetsiga draktänder i käften. Thoas, en av moirerna, klubbade just ihjäl Agrius och Hekate kom bakifrån och höll sin fackla i håret på Klytios, när denne just höll på att dra Ares ur stridsvagnen.

Athena måtte ha lyckats överväldiga Pallas, och därefter flått honom, för hon bar nu hans tjocka skinn som ett extra skydd på ryggen. Jag såg att hon var upptagen med att slåss med Enkelados och var just på väg att hjälpa henne, när jag hörde Hera vråla till.

Porphyrion, en sann jätte, hade fått tag i hennes tunika och slitit den isär, så att Hera stod där i all sin väldiga prakt. Jag kunde inte låta bli att le förnöjt, när jag såg ärret på hennes bröst - de påstår ju att jag bet henne där, som nyfödd.

"Ha, kärring", hördes Porphyrion vråla nu. "Alla räkningar ska betalas till sist. Nog för att du lovade mig Hebe, din lilla gullunge, i utbyte mot att jag tog kål på din karls bastard, Dionysos. Men jag är inte intresserad av era gudomliga intriger och nu ska du själv stå till tjänst istället för dottern."

Jag stannade som förlamad. Detta kunde inte vara möjligt. Kunde hon verkligen falla så djupt, att hon hade försökt muta en sådan best, för att ta livet av Dionysos, bara för att han var en av Zeus oäkta barn. Fast sen visste jag väl av egen erfarenhet, hur gemen och elak hon kunde vara. Men att hon dessutom hade lovat bort Hebe! Jag såg hur Porphyrion bände hennes kropp bakåt, trots att hon bjöd på allt motstånd hon var förmögen till.

"Hjälp", kved hon och tittade på mig vädjande.

"Det kan du gärna ha, din satmara", skrek jag och skulle just gå därifrån, när jag hörde farsan dundra:

"HERAKLES!!!!" Samtidigt kastade han en av sina åskviggar mot Porphyrion, som bromsade dennes framfart med synbar effekt.

"Ja, men hörde du inte, vad hon hade gjort?" Trotsig som en treåring stampade jag med foten, innan jag vände mig mot min far. Fast så fort jag mötte hans blick, försvann mirakulöst allt mitt motstånd, det bara smälte iväg från ena sekunden till den andra. Jag tog upp en pil och sköt Porphyrion rakt i hjärtat. Han stupade framåt och föll över Hera, som han rev med sig i fallet. Naken och blodig gjorde hon sig fri och försvann sedan utan ett ord eller en ytterligare blick mot mig.

På slagfältet bakom mig hade kampen avgjorts nu. Enkelados hade fått nog och flydde ifrån Athena, men hon klöv ett av bergen, som giganterna hade staplat som trappa till Olympen och kastade ena halvan efter monstret. Hon träffade honom i ryggen och han begravdes under det i havet, vid Italiens tåspets.

Polybotes möttes av ett liknande öde, då Poseidon slet av en bit av ön Kos och begravde honom därunder. Jag vände mig runt, för att få en överblick, men alla fiender verkade vara tillintetgjorda. Långsamt gick jag tillbaka, tillsammans med de andra gudarna.

webmaster@werbeka.com