JELTSIN OCH JAG

Jag fick en säng i ett tvåbäddsrum och ett skåp, där jag kunde ställa in min resväska så länge. Sköterskan drog igenom rutinerna, tiderna för mat, besök, etc. - men det mesta hade jag redan läst om i de papper, som jag hade fått tillsammans med kallelsen. Det blev intressantare, när hon talade om, vad som skulle hända idag: man skulle ta blodprov, man skulle visa en videofilm om operationen, sjukgymnasten ville ha ett ord med mig, en kirurg skulle komma att undersöka mig och slutligen skulle jag få EKG-bandspelaren påkopplat. Det skulle bli full rulle, med andra ord.
Sköterskan visade mig också runt i lokalerna. Längst "nere" (det fanns ingen anledning till att kalla någon sida "uppe" eller "nere", men av någon anledning kändes det så för mig) fanns personalens arbetsrum, där man också hade en del övervakningsapparater. Första patientrummet till vänster hamnade man i, när man kom upp från intensivvårdsavdelningen - där inne fanns det alltid personal. Sedan följde ytterligare sju patientrum av varierande storlek (och ju friskare man blev, desto längre "upp" flyttades man, märkte jag senare). Högst upp fanns det slutligen ett samlingsrum, där de som orkade fick äta mat, där stod också en TV och några soffor.
Jag förvånades över att det bara fanns två toaletter, en i varje ände av korridoren, för så många patienter, fast det visade sig så småningom att det inte var något problem. Förvånande var också att det fanns en skylt på dörrarna, där det stod "ledigt" respektive "upptaget" på var sin sida, medan det på insidan satt en lapp som sa: "lås inte dörren". Jag insåg dock ganska snabbt att det bara var säkerhetsåtgärder, att det ju faktiskt fanns fullt med nyopererade hjärtpatienter där. Och lungpatienter förstås, eftersom det är en thoraxklinik, och thorax betyder bröstkorg.
Jag hade kommit in vid kvart i elva och nu hade klockan sprungit iväg till tolv. Någon kom på att jag måste ha lunch och jag lotsades ut i matsalen, där jag fick något som jag antar var grönsakssoppa. Jag vill inte vara elak, men det här var en tjock klibbig massa med grönsaksklumpar i. Jag anade det värsta, vad beträffar den kommande sjukhusmaten, men förutom denna första gång fick den godkänt. Man fick alltid välja mellan tre rätter, och även om det inte var som hemlagat, smakade maten rätt så bra. Mitt största problem med maten blev väl att jag efter operationen inte hade någon aptit alls.
Jag hann dock knappt sleva i mig min soppa förrän sköterskan dök upp igen. Hon bad om ursäkt, att hon störde mitt i maten, men jag skulle skjutsas till en annan avdelning kvart över tolv, för att jag skulle få mitt dygns-EKG fastsatt. Jag lämnade resten av soppan utan saknad och begav mig till trapphuset, där en "sjukhustaxi" väntade på mig. Den såg ut som en öppen gaffeltruck, bara att det istället för gafflarna fanns två sittplatser längst fram.
Jag kände mig lite fånig, när jag satte mig där, dels för att jag ansåg att jag hade kunnat gå för egen maskin, dels för att det kändes lite exponerat. Men det är klart, sen vi hade åkt ner med sänghissen och kommit ut i kulverterna, satte min förare fart och då gick det minsann undan. Det var lite av elektrobilkörning över det hela. Och vi var framme fort.
Jag fick sedan sju elektroder fastsatta på överkroppen, allihopa hade kontakt med en bandspelare, som satt i en rem runt midjan. Den var inte större än en lite tjockare pocketbok och verkade ha ett helt vanligt kassettband i sig. Den skulle alltså ändå registrera min hjärtverksamhet under 24 timmar utan bandbyte. Det var en fascinerande tanke.
Tillbaka på "min" avdelning fick jag reda på att en del andra "nya" patienter under tiden hade sett videofilmen, men jag skulle nog få tillfälle senare, förtröstade man mig, för det var redan dags för nästa programpunkt. Vi skulle till grannavdelningen, där en sjukgymnast skulle berätta mer kring operationen. Hon var mycket rättfram och lovade oss ett helsike, om vi inte lärde oss att hosta rätt. Det var oundvikligt att vi behövde hosta efter operationen, eftersom man måste hosta upp slemmet som samlas in lungorna. Och det skulle göra ont, om vi inte gjorde rätt. (Det gjorde ont, hur rätt jag än gjorde, när jag hostade sedan, men jag antar att det hade varit ännu värre utan träning.) Hon nämnde också att det kunde hända att vi fick muskelinflammationer i bröstkorgen av den hårdhänta behandlingen, liksom att ett revben kunde gå av, när man bände upp bröstkorgen. Lungan skulle falla ihop medan man låg i hjärt-lungmaskinen och vi skulle ha omkring trettio procent av vår normala lungkapacitet när vi vaknade. Därför var det viktigt att blåsa i "pipan", som hade ersatt den tidigare vattenflaskan, som man "bubblade" i efter en operation för att ha ett mottryck vid utandningen och på så sätt spänna ut lungblåsorna.
Jag sög i mig allt det där, för det var ju saker som jag själv kunde göra något åt och jag ville givetvis göra det så bra som möjligt, för att snabbt bli frisk igen.
Sen bar det åter tillbaka till avdelningen, där det togs blodprover i stora mängder. Sen kom en annan sjukgymnast, som testade min lunga och anpassade pipmotståndet efter min prestation. Hon gav mig också ett rörelseschema med övningar som skulle vara nyttiga efteråt.
Jag hann också med ett besök hos en kirurg, som lyssnade på hjärtat och tittade på venerna i mina ben. Det gladde mig att han tyckte att de såg bra ut.
Under all denna tid hade jag knappt någon chans till att koppla av - och plötsligt var klockan drygt fyra. Fast det gav en känsla av att man brydde sig om mig, samt utstrålade en professionell naturlighet, som fick mig att känna att alla visste vad de gjorde. All information kring det hela var också nyttig, åtminstone för en kunskapstörstande själ som jag.
Till sist fick jag några ord med läkaren, som ledde EKG-försöket. Hon tipsade om att jag kunde ringa på söndag morgon, för att få veta om jag skulle opereras på måndag. Om ja, fick jag väl åka in då, annars kunde jag vara hemma tills på måndag.
Sen fick jag åka hem.

webmaster@werbeka.com