JELTSIN OCH JAG

Jag var väldigt glad, när jag gick till busstationen för att åka hem. Jag tyckte att det kändes bra att ha sett avdelningen, att ha fått en uppfattning om hur jag skulle komma att ha det.
Tyvärr höll denna känsla bara i sig tills jag kom hem. Visst, nog var det mycket roligare att vara hemma än att ligga på lasarettet och vänta över helgen - men det som från början hade sett ut som en nådatid blev nu till en plåga. Jag kunde ju ändå inte undvika att åka in snart och när det nu var så nära, hade det lika gärna kunnat vara över på en gång.
Dessutom var bandspelaren med EKG-mätningen besvärlig att ha på sig. Jag hade knappt känt av den på lasarettet, men nu gjorde den sig påmind vid varje rörelse. Fast det gick i alla fall att sova med den utan att trassla för mycket med sladdarna. Och på fredagen vid lunchtid kunde jag äntligen plocka bort alltihop.
Det tuffaste under denna helg var i alla fall att säga adjö till barnen och samtidigt hålla god min. Med det två vuxna gick det ju ganska bra ändå - de skulle ju klara sig och hade sina egna familjer. Men nog rann det en och annan tår i smyg i övrigt - bara tanken att inte kunna lyfta upp min fyraåring på två månader var illa, likaså att inte kunna ta hand om de två större på helgerna som vanligt.
Hur kändes det då i stort sett, några få dagar före ingreppet? Var jag rädd? Nej, jag tror inte att rädd är det rätta ordet. Jag hade ju arbetat mentalt ganska mycket, så att jag var förberedd på det som skulle ske. Förmodligen skulle allt gå bra, och då gällde det sen att jag skulle komma över operationssviterna. Det skulle kanske göra ont, men det var ingenting att vara rädd för.
Sen fanns det naturligtvis en risk för att det inte skulle gå bra. Den var väl, objektivt sett, inte stor, men förmodligen större än någon annan fara som jag hittills hade utsatts för i mitt liv.
Men - även att dö var ingenting att vara rädd för. Jag skulle ju i så fall passera gränsen när jag sov, jag skulle inte behöva lida eller ens vara medveten om att det var dags. Sen hör det till saken att jag är nöjd med mitt liv och det jag har åstadkommit. Därmed menar jag inte att jag lider av någon slags dödslängtan, tvärtom, det finns så mycket som jag skulle vilja uppleva eller göra. Men man kan ju i alla fall inte tvinga ödet, då var det väl lika bra att inte spänna sig och kämpa emot dessa tankar.
Jag skulle vilja beteckna min sinnesstämning som allvarstyngd, men förhållandevis lugn.
Jag funderade ett tag om jag skulle skriva ett testamente, men jag lät bli, kanske framför allt för att det inte finns så mycket att testamentera. Men jag satte mig i alla fall och skrev ett brev till mina barn - bara utifall att. Sen hade jag en stunds "sammanfattning" av mitt liv, helt för mig själv, sista kvällen hemma. Under natten sov jag sen utan större problem. Men mycket av detta beror på att jag hade förberett mig på situationen i mina tankar under de gångna veckorna. Jag tror inte att jag hade haft lika mycket kontroll i en akut situation.
När jag ringde på söndagmorgonen var det mycket riktigt dags att åka omgående, eftersom det skulle bli min tur på måndag.
Det kändes lite vemodigt att dra ut väggkontakten till datorn och jag gick runt ett varv i lägenheten, för att "kolla att allt var i ordning". Fast, ska jag vara ärlig, så var det mest av sentimentala skäl.
När jag kom till Uppsala regnade det igen, men jag tog i alla fall en promenad till lasarettet, det skulle ju bli min sista på ett tag. Och sen hade jag även ett annat uppsåt - även det skulle bli det sista. Jag stannade vid busshållplatsen närmast avdelningsingången, för att ha ett tak över huvudet, och tog fram mitt cigarettpaket. Det fanns en cigarett kvar där inne, det var uträknat så. Jag tände den och kastade den tomma asken samt tändaren i avfallskorgen. Jag hade rökt i drygt trettio år, när det var som mest nästan två askar om dagen. Men varje doktor hade sagt åt mig att rökningen var den största boven i fråga om hjärtsjukdomar - och det var bara jag som kunde göra någonting åt den. Och jag visste ju själv, att det inte var hälsosamt. Därför skulle detta vara min sista cigarett. På lasarettet kunde jag i alla fall inte röka, det skulle hjälpa - och själva operationen skulle ta bort suget under de första, svåra dagarna.
Idag, då jag skriver det, är det sextiosju dagar senare och jag har inte haft något återfall. Det blir för all del lättare med tiden, men det är trots allt en ny kamp varje dag - åtminstone ännu.
Jag tittade på klockan när jag fimpade. Den var 14.10, den 9 februari 1997.
Sen gick jag upp till avdelningen.

webmaster@werbeka.com