JELTSIN OCH JAG

Nästa dag, på onsdagen, flyttades jag ut från observationsrummet - och från och med nu var också mitt minne med på noterna. På morgonen drog man ut urinkatetern, vilket var både bra och dåligt. Bra naturligtvis, för att man åter hade en slang mindre, som stack ut ur kroppen, men det tråkiga var att jag fick en flaska att kissa i.
"Jag kan nog gå ut på toaletten", försökte jag protestera, men det hjälpte inte. Man skulle ha kontroll på vätskemängden som gick in och ur kroppen.
"Men du kan ju ta med dig flaskan på toaletten, om du orkar", sa sköterskan sen. Och det är klart, det var ju ett mycket bättre alternativ än att ligga i sängen.
När det hade blivit lite lugnt i rummet satte jag mig upp och svängde benen över sängkanten. Hade jag sagt, att jag kunde gå på toaletten, fick jag ju se till att jag åtminstone kunde stå på benen. Jag tog det lugnt, för vi hade fått lära oss att det var riskabelt att ha för bråttom upp ur sängen. Men jag kände mig fint och när jag hade "vickat på tårna" ett tag, steg jag upp. Det kändes lite mjukt i knäna. Men det fanns en gåstol vid väggen och genom att hålla fast mig i nattduksbordet nådde jag ända dit. Jag var riktigt stolt över att kunna stå på egna ben igen. Mitt första ärende var att rulla iväg mot tvättstället, som var gemensamt för oss fyra, som delade på rummet. Det var skönt att kunna borsta tänderna.
En undersköterska dök upp, noterade att jag var uppe och uppmuntrade mig:
"Det är bra om ni är uppe och rör på er så mycket som möjligt", sa hon. "Tänk bara på att inte överanstränga dig."
Efter en vilopaus i sängen, som hade bäddats under tiden - en sådan service hade jag inte till vardags - blev det en sväng till toaletten alldeles ensam. Jamen!
Senare avböjde jag till och med att få min lunch vid sängen, utan jag skulle äta ute i matsalen. Egentligen var det ju inte alls så märkvärdigt att röra sig; det gjorde inte ont, det kändes inte konstigt, det gick bara lite långsamt. Men om man sen tänker på att jag två dygn tidigare inte hade kommit upp på operationsbordet ens - då kändes det rätt fantastiskt.
Innan det blev lunch fick jag också min EKG-bandspelare på mig igen - nu skulle jag ha den i fyra dygn. På så sätt kunde man jämföra värdena med dem före operationen.
Jag hade föreställt mig att det skulle vara jättetråkigt att ligga på lasarettet, att man nästan skulle förgås av leda, men det var inte så. Det är klart, ju friskare man är, desto mindre sover man, desto snabbare klarar man av alla bestyren och desto mer tid får man över till att ha tråkigt.
Men än så länge var det jobbigt nog att blåsa i pipan - och det skulle man göra varje timme - så att man behövde vila en stund efteråt. Jag kände ju att jag inte hade min normala lungfunktion, men i och med att jag rörde mig så sakta, räckte det ändå till på något sätt. Nästa dag skulle bli värst i det avseendet.
På tal om att blåsa i pipan: det fanns mycket blodblandat slem i lungorna sen operationen, som man måste få ut. Det mesta gick ju att bara harkla eller "huffa" upp, som sjukgymnasten hade lärt oss, men ibland kunde man inte komma ifrån hostretningen. Och det var inte roligt. Vi hade fått en liten kudde, som vi kunde hålla emot bröstet, som stöd, men det var ändå en katastrof. Längst ner på bröstbenet, nästan vid solar plexus, kändes det som om jag revs isär, när jag hostade. I och för sig är det inte så konstigt att det kändes så, det var ju i princip också det som hände.
En annan sak, som var lite svår, var att komma ur liggande ställning. Det fanns ett sätt, på vilket det var rätt så smärtfritt, som vi också hade fått lära oss. Det är bara det att det verkade så avigt och ologiskt, att de flesta av oss först prövade alla andra sätt, innan vi upptäckte varför vi hade blivit lärda det "aviga" sättet.
Det som det egentligen handlar om, är att man ska ha händerna så mycket som möjligt framför kroppen, inte i utåtriktade rörelser. Det senare gjorde inte bara ont, det var inte så bra för läkningen heller. Att stödja sig på armbågen bakom ryggen, för att resa sig, var alltså ungefär så fel som det kunde bli. Man skulle rulla mot sidan istället, titta ner mot kudden och stödja, samt skjuta ifrån med den "övre" armen. På så sätt har man armarna hela tiden "framför" sig - och så småningom upptäckte även jag att det gjorde minst ont så där.
På eftermiddagen fick jag besök, Gunnar, min nästäldste, kom och hälsade på. Jag blev naturligtvis glad - och skulle visa hur bra jag mådde. Ändå erkände han senare att han tyckte att det var förskräckligt att se mig så där - det måste alltså ha funnits en skillnad mellan hur jag kände mig och hur jag såg ut.
Denna skillnad höll tydligen i sig, för vid nästa besökstillfälle, på fredag, kände jag mig hur pigg som helst, men fick även då höra senare, att jag hade varit vit i ansiktet och att ögonen hade varit matta av all medicin.
Jag blev förresten mycket förvånad över att folk inte fick mer besök. Många av patienterna fick ingen besökare alls under veckan som jag fanns där. Nu är det för all del så att de flesta inte var från Uppsala, utan även från Västmanland och Gästrikland, och att många var rätt gamla, så att partnern kanske inte orkade eller inte ens fanns längre. Men de flesta har väl ändå barn....
På onsdagskväll slapp jag äntligen flaskan - när jag övertalade min favoritsköterska att jag kunde klara mig utan. Fast - favoritsköterska hade hon varit innan också, och det framför allt för hennes sätt att bry sig om patienterna. Jag vill inte nämna namn här, för all personal var värd en eloge, fast visst fanns det skillnader även på denna höga nivå. Och HON klarade av att ha ett personligt engagemang i varje patients med- eller motgång. Jag fattar inte hur hon kunde orka med det i längden, men det kändes helt underbart att bli utsatt för det - inte bara för egen del, utan även att se hur hon månade om de andra patienterna i rummet.
Men - bortsett från sådana "änglar" - det ska påpekas att vårdpersonalen på hjärtkliniken verkligen var professionell och service-minded. Jag var sannerligen inte den ende som uppmärksammade det, utan många samtal, såväl där och sedan hemma igen, handlade om hur väl man blev omhändertagen. Tack för det!

webmaster@werbeka.com