JELTSIN OCH JAG

Jag hade fått en ny säng i ett annat rum, när jag kom upp till avdelningen. Det tog lite tid, innan jag hade "installerat" mig; sen blev det nya blodprov, kaffe och videofilmen, som jag hade missat i torsdags. Den gav inte så mycket nytt i sig, men jag la ändå märke till att man hade kommit ihåg att jag inte hade hunnit se den på ordinarie "föreställningstiden" - trots att det var en helt annan personal idag. Lite besviken blev jag dock, när narkosläkaren kom och sa:
"Jag vet inte om det blir jag, som ska söva dig imorgon."
Jag hade trott att samtalet främst tjänade till att upprätta ett förtroende mellan doktor och patient, men det var ju svårt om man inte fick träffa den som tog hand om en sen...
Hon ville veta min vikt och om jag hade allergier - för att kunna bestämma vilket och hur mycket bedövningsmedel jag skulle få, förstod jag. Men dessa uppgifter hade vem som helst kunnat ta av mig - det fanns ett sting av besvikelse där, förresten det absolut enda, när det gällde personalen i Uppsala.
Efter kvällsmaten bar det iväg ner till intensivavdelningen, där vi fick titta på lokalerna och fick reda på att vi skulle ligga där ett tag efter operationen. Det förklarades för oss (alla som skulle opereras på måndag fanns ju där) vilka uppgifter de olika apparaterna hade, att vi skulle ligga under ett "värmetak" efteråt, samt mycket annat. Det lustiga är att jag inte kommer ihåg så mycket av den timmen - antingen berodde det på en omedveten nervositet eller också på en minnesförlust efter operationen.
När vi hade kommit upp till avdelningen igen, stod jag i korridoren och tittade ut genom fönstret, då en rumskompis ställde sig bredvid mig - även han skulle opereras i morgon.
"Tänk om man skulle kunna gå på krogen nu", sa han och lät så längtande att jag måste le. Jo, jag höll med honom helt och hållet, men det som det egentligen handlade om var en önskan om att tiden skulle gå fortare.
Jag skulle opereras i "andra omgången" på måndagen, fick jag reda på. Det innebar att man inte skulle börja göra mig i ordning förrän klockan tio ungefär. Det innebar också att jag skulle få dricka en kopp kaffe eller te före klockan sex på morgonen. Allt detta berättade undersköterskan, som hade kommit för att märka mina saker. Hon satte en klisterlapp på alla mina tillhörigheter, i varje toffel till och med, ja, hon satte en lapp på själva sängen, som jag hade tilldelats. Sen var det dags för rakning och för att ta en dusch.
Jag blev rakad på bröstet, förstås, och på insidan av båda benen - från anklarna ända upp till ljumskarna.
"Man vet aldrig hur mycket de behöver ta", förklarade min undersköterska taktfullt. Jag hade inget annat val än att skicka en stilla bön mot himlen, om att det inte måtte bli så illa.
Även i duschen fick jag hjälp av sköterskan med att tvätta ryggen. Åt den, som eventuellt har fula tankar här, vill jag bara säga att endast en fetischist skulle ha haft något utbyte av hennes mundering i gummi. Från stövlarna och förklädet till handskarna var damen iförd ett skyddande hölje - och det naturligtvis ovanpå sin vanliga sjukhusklädsel.
Med ett specialshampo skulle man tvätta hela kroppen två gånger. Sen fick jag sjukhuskläder på mig och en ny skjorta, som jag skulle byta till nästa morgon.
En synpunkt: jag förstår mycket väl att man måste tvätta sig ordentligt, så att man är så steril som möjligt, när man ligger på operationsbordet. Men vad är det för vits med att göra det så långt i förväg? Man behöver ganska säkert gå på toaletten innan operationen - och adjö sterilitet.
När jag hade klarat av alla förberedelser, var klockan närmare nio. Även om jag är en nattmänniska, så tyckte jag att det skulle kunna vara en idé att göra en tidig kväll.
Jag måste ha fått något sömnmedel - jag minns tyvärr inte - för jag har inte heller något minne av att jag låg vaken och plågades av oro.
Även det mesta av nästa morgon är höljt i ett glömskans skynke. Jag minns nog att jag drack någonting tidigt på morgonen - och att jag snällt svalde tabletterna, som man gav mig - men klockan sex på morgonen är i vanliga fall ungefär vad midnatt är för de flesta, för att överdriva lite. Men bara lite.
Jag minns också att någon skickade mig på toaletten - det var senare - och som uppmanade mig att byta till operationsskjorta. Jag gjorde nog det också, skulle jag tro. En timme innan man skulle göra mig i ordning, det måste alltså ha varit vid niotiden, fick jag en lugnande spruta. Det vet jag, för att de berättade det dagen innan. Men jag minns varken sprutan eller något annat från den dagen.
En rekonstruktion ger vid handen att jag kom in i operationssalen någon gång strax före tolv. Och vid halvfemtiden ringde kirurgen hem och sa att det hade gått bra.
Det första minne, som jag har igen, det är att en röst sa:
"Hej, jag heter (det har jag också glömt). Jag ska torka dig i pannan, du är lite svettig där."
Jag har för mig att jag frågade hur mycket klockan var, samt att den var ett på natten. Jag noterade i alla fall att jag fortfarande var i livet och då hade det tydligen gått bra.
Sen finns det även lite suddiga minnen om att jag konverserade mera med personalen, samt till och med ett synintryck av en skärm. Jag måste alltså ha öppnat ögonen, om jag inte drömde alltihop.
Det lustiga är att jag har två minnen, som ligger på ett känsloplan, som man normalt inte skulle uppleva - i varje fall inte så starkt. Jag hade sagt till killen, som torkade mig i pannan, men vars namn jag inte minns:
"Jag tror att du är ganska snäll."
Och han svarade något i stil med att han bara gjorde sitt jobb, men jag kände en uppskattande, men samtidigt förlägen reaktion från hans sida.
Det andra tillfället inträffade, när jag kände igen rösten av en medpatient och jag frågade om det var han som låg där.
Personalen, vem det nu än var, svarade ja, men jag kände tveksamheten, som uttryckte att det var något, som jag inte borde fråga efter och de egentligen inte skulle svara på.
Jag vet inte, kanske inbillar jag mig bara, men just dessa två minnen är så mycket starkare än alla de som jag upplevde med mina vanliga sinnen. Kan det vara så, att empatin, inlevelsen i andra, kom starkare till uttryck, eftersom de normala sinnena var avtrubbade? Man hör ju också bättre med stängda ögon, till exempel.
Jag minns också ett (mycket fysiskt) tillfälle, då någon tryckte in en dos medicin i halsvenen - kanske tyckte de att jag var för pratsam?
Annars var det en ganska lustig känsla, att inte känna någonting av resten av kroppen. Det var som om den inte fanns, som om mitt huvud låg där alldeles ensamt. Det innebar ju också att jag inte hade ont, men jag vet inte om jag var tillräckligt medveten för att registrera det.
Nästa gång, som jag minns något ifrån, var redan dagen därpå. Men även det mesta från denna dag är inga aktiva minnen, utan rekonstruktioner. Sjukgymnasten hade berättat för oss att man redan dagen efter operationen skulle stå bredvid sängen och sitta i en stol en stund. Detta gjorde man dock inte så mycket självmant, utan man blev hjälpt med övningarna. Anledningen därtill var, att man på så sätt oftast fick ut resten av dränaget, alltså sårvätskan som bildas vid operationen, så att man sedan kunde ta bort slangarna.
Jag minns idag absolut ingenting av att jag hade suttit i någon stol, fast jag ändå måste ha varit medveten om det då. Det var nämligen så att någon ringde hemifrån just då för att höra hur det var med mig. Och eftersom man kopplade samtalet till min sköterskas mobiltelefon och hon stod bredvid mig, fick jag prata några ord själv i telefon. Och då hade jag berättat att jag hade suttit i stolen.
Jag minns också att de drog ut mina dräneringsslangar. Det var en kvinna, som påstod att vi kände varandra "sedan igår kväll". Jag mindes ingenting. Men jag var redan tillräckligt bra för att vitsa lite och svara:
"Det är skamligt att inte ens komma ihåg det dagen efter."
Sen kände jag den första smärtan. Hon skulle dra ut de tre dräneringsslangarna ur magen på mig. Hon sa åt mig att andas djupt några gånger, sen sa hon:
"Håll andan", och ryckte till. Samtidigt med att det stack till rätt ordentligt i magtrakten, sa hon:
"Det är redan klart. Jag ska bara sy ihop lite grann."
Fast av det kände jag ingenting igen.
Jag antar att jag i samband med detta flyttades från intensivstationen till observationsrummet på avdelningen. Men jag har bara mycket vaga minnen av hela den dagen. Jag måste ha upptäckt att man inte hade behövt skära så mycket i benen - bara från ankeln till knät i höger ben - och det blev jag glad över.
Jag minns också att någon ville att jag skulle äta något, men att det bara inte gick att få ner mer än två tuggor.
Men det är ungefär hela behållningen som jag har från dagen efter operationen. Jag minns dock också att jag förvånades över att ha genomgått en sådan operation utan att känna någon som helst smärta efteråt.

webmaster@werbeka.com