JELTSIN OCH JAG

Sjabbel - är det nödvändigt?

Dagarna innan jag fick kallelsen från Uppsala, fick jag ett telefonsamtal från försäkringskassan. Damen som pratade med mig verkade lite virrig, så jag är inte helt säker på vad hon ville. Hon undrade i alla fall när jag skulle opereras. När jag talade om för henne att jag inte visste det ännu, hade hon mage att begära att jag skulle ringa upp henne, när jag fick besked, så att hon skulle kunna "lägga undan" mina handlingar i åtta veckor, för att det hade kassans egen läkare sagt, att det var en rimlig konvalescenstid.
Förstå mig rätt, visst hade jag kunnat göra det. Men de skulle väl tids nog få ett meddelande om att jag var inlagd på sjukhus, med tillhörande sjukskrivning. Vad har dessutom "kassans egen läkare" med mitt fall att göra? I förväg, till råga på allt!
Hur som helst, hon hade tydligen "lagt undan" mina papper i alla fall, för när jag väl hade kommit hem igen efter sjukhusvistelsen, fick jag inga pengar förrän jag reklamerade dem. (Jo, jag hade skickat in alla papper.) Till kassans heder måste jag säga att damen jag pratade med den här gången var mycket tillmötesgående och vänlig. Hon bad också om ursäkt för deras miss.
Trots allt: jag vill påstå att jag veckorna innan en så stor operation helt enkelt inte hade nerver till att handskas med en massa byråkrati. Jag tyckte heller inte om att bli påmind om den kommande prövningen, när jag själv gjorde allt för att glömma, så att jag inte tänkte på operationen hela tiden.

Nästa gnäll handlar om rutinerna kring sjukskrivningen. När jag kände av mina besvär gick jag ju till min husläkare och fick en remiss av henne till arbets-EKG:t och specialisterna. Jag blev sjukskriven i augusti, i stort sett en månad åt gången. Det var min sak att höra av mig innan sjukskrivningen tog slut för att begära förlängning. Det är bara det att det kostade mig 60 kronor varje gång, bortsett från "jobbet" att komma ihåg, hämta ut och skicka till försäkringskassan.
Varför? När det väl stod klart att jag inte kunde bli frisk utan ingrepp, hade man väl kunnat lösa sjukskrivningen smidigare? Det handlar inte i första hand om pengarna. Visst, det kostade mig några hundra, men jag ska väl i ärlighetens och ödmjukhetens namn komma ihåg att den stora, dyra operationen inte kostade mig ett öre. Men man skulle kunna använda förståndet i sådana uppenbara fall och inte binda ris på ryggen på folk som i alla fall inte mår bra.
Fast det skulle komma ännu värre. Jag var sjukskriven till den 30. januari. Den 28. fick jag kallelsen, att jag skulle infinna mig i Uppsala den 6. februari. Jag var alltså tvungen att ringa min husläkare ännu en gång för att förlänga sjukskrivningen. Hon vägrade att sjukskriva mig längre än till den sjätte. Det kunde hon inte, påstod hon, det skulle lasarettet ta hand om. (Det gjorde man dock inte där, därför blev jag först 3 veckor försenad, som försäkringskassan sen "spädde på" med ytterligare 3 veckor.)
Det löjliga är ju att om jag hade fått kallelsen tre dagar senare, hade hon nog förlängt sjukskrivningen en månad framöver, i vanlig ordning, utan några som helst hänsyn till inläggning på lasarettet. Och att få ett sådant huvudlöst svar från en doktor, det stör mig i alla fall, helt bortsett från icke-servicen, som i princip ålade mig att komma ihåg min sjukskrivning på operationsbordet.

Det sista sjabblet hände någon dag efter att jag hade fått kallelsen. I den stod det att jag skulle ta kontakt med sjuktransportenheten på min ort, för att diskutera med dem om hur jag skulle ta mig till Uppsala.
Förstå mig rätt igen: jag hade tills dess inte en tanke på att det fanns någon sjuktransportenhet, som skulle kunna göra något för mig, så jag hade inte en tanke på att "utnyttja" någon eller något. Jag hade tänkt ta mig fram för egen maskin. Men o.k., jag letade en stund i telefonkatalogen och ringde sedan. Jag förklarade för damen som svarade, att jag skulle till Uppsala för en bypass.
"Kan du åka buss dit", frågade hon först.
"Ja, det tror jag väl", svarade jag spontant.
Då förklarade hon för mig att jag skulle få ersättning för resan, men att jag skulle se till att man på lasarettet fyllde i en speciell blankett, som fanns för detta ändamål, samt att jag skulle spara bussbiljetten och sen skicka in alltsammans till sjuktransportenheten.
Medan hon pratade på, kom jag att tänka på att jag hade en resväska att bära, när jag skulle dit. Efter operationen skulle vi ju få ha våra egna kläder, necessären tog en del plats, två, tre böcker och allt annat smått skulle nog fylla den.
Jag frågade om det fanns något annat sätt att ta sig dit - och det fanns det. Patienter, inlagda på Västerås lasarett, som skulle till Uppsala, fraktades av sjuktransportenheten med något slags ambulanstaxi. (Det borde rimligtvis finnas en och annan ledig plats i dem, tycker man.)
"Men du har ju sagt att du kan åka buss", sa hon, "då får du ta bussen."
Jag förklarade då att jag inte hade tänkt på att jag skulle ha en del bagage - då fick jag till svar:
"Nå, så tungt kan väl inte det bagaget vara!"
Då gick jag i taket. Hur kan någon sitta där och bedöma vad jag vill ta med mig? Och framför allt: hur kan denna någon bedöma mitt hälsotillstånd? När jag hade sagt vad jag tyckte, sa hon:
"Nu tycker jag att vi avslutar samtalet", och slängde på luren.
Jag åkte buss, och även om det regnade den dagen, och även om det var en bra bit att gå och inte minst att hitta rätt på det stora sjukhusområdet, och även om jag fick ont, så kom jag ju fram med livet i behåll.
Men ännu en gång: ska det vara nödvändigt att behandla folk så, när de är sjuka?

Till

eller till

webmaster@werbeka.com