JELTSIN OCH JAG

Jag hade en dryg vecka på mig, från det jag fick kallelsen tills jag skulle åka till Akademiska Sjukhuset. Men jag hade också mycket att göra. Det gällde ju att förbereda allting, så att det skulle bli så enkelt som möjligt, när jag kom hem igen. Jag handlade alla tunga saker, som jag kunde komma på: öl, socker, konserver, ris och makaroner körde jag hem i massor. Jag hörde mig också för om hemkörning i min butik. Joda, det skulle ordna sig, för 30 kronor extra.
Lägenheten skulle städas, jag skulle ju inte ens få dammsuga efteråt.
Jag tog reda på busstiderna och bekräftade per telefon att jag skulle komma på utsatt tid. Samtidigt passade jag på att fråga, när jag skulle bli opererad.
"Du kommer in på torsdag", svarade telefonrösten. "Om det bara finns en möjlighet, så opereras du på fredag. Men du är ju inget akut fall, så att vi kan inte lova det. Det kan också bli på måndag eller tisdag."
Jag frågade då, om jag i så fall fick åka hem över helgen, och det skulle gå alldeles utmärkt.

Säg den olycka, som kommer ensam. På lördagskväll åt vi kyckling och jag gnagde av ett ben, när plötsligt min ena framtand gick i fyra bitar. Kvar fanns bara en liten rest uppe vid tandköttet. Jag tycker inte om att gå till tandläkaren i vanliga fall, nu däremot längtade jag bara efter att få komma dit, för att ordna till det på något sätt. Typiskt att en sådan sak händer på en lördag dessutom!
Jag hade inte ont, därför beslutade jag att vänta tills på måndag i alla fall, för att om möjligt komma till min egen tandläkare. Jag ringde tidigt på morgonen och han kunde fixa en tid åt mig redan samma dag, liksom han fixade en ny tand på en halvtimme. Han byggde upp den på den lilla rest som fanns kvar, och även om han inte lovade att den skulle hålla för evigt, var det dock ett bra provisorium så länge. Och hittills, två månader senare, sitter den ju kvar.
Tvätten sparade jag till nästsista dagen, det gällde ju att ha så mycket som möjligt rent. Fast nu var det stortvätt, med sängkläder och allt. På kvällen firade jag med pizza och öl på kvarterskrogen.
Samma dag hade jag fått ett telefonsamtal från en läkare på Akademiska. Hon höll på med en undersökning om förkammerflimmer, något som en tredjedel av bypasspatienterna drabbades av inom några dagar efter operationen. Hon frågade om jag ville bli försöksperson. Det skulle innebära att jag fick en bandspelare fastsatt, som skulle ta ett kontinuerligt EKG under 24 timmar före operationen - och sen under fyra dygn efteråt.
Tja, det lät ju inte så farligt - och vad gör man inte för vetenskapens skull? Allvarligt, jag tyckte att om denna lilla insats skulle kunna komma andra tillgodo, så måste jag göra det. Därför gick jag med på det utan tvekan. Det doktorn inte upplyste mig om, var att man också skulle ta extra blodprov varje dag under den tiden.... Fast det skulle nog inte ha ändrat mitt beslut ändå.
Det beror väl delvis på att jag inte är så rädd för lite nålstick, men tillsammans med de ordinarie rutinproven blev det ju en del sedan, så att det blev svårt att hitta ställen att sticka i. Samtidigt måste jag erkänna att samtliga sköterskor på Akademiska var helt suveränt bra på att sticka, några av dem i absolut världsklass. En av dem plockade fram några provrör med blod ur en ven, som var så tunn att den knappt gick att se.
Men allt detta visste jag dock ännu inte om, när jag gick med på att bli försöksperson. Jag fick dock en bonus på stående fot också. Doktorn talade nämligen om för mig att jag inte stod på tur på fredag, utan att jag skulle få vänta till nästa vecka. Jag skulle däremot komma in på torsdag i alla fall - för inskrivningen. Det var ju bra att veta. Jag blev väldigt upprymd, det kändes som om jag hade fått några dagar till skänks. Inte minst bidrog det till att jag kunde ta det lugnt sista dagen och även sova lugnt under natten till torsdagen.
En annan fördel med att komma dit och få åka hem igen var "akklimatiseringen", det vill säga att få reda på hur det såg ut där - och att sen kunna smälta intrycken hemma.
Det första intrycket jag fick var ett av besvikelse. Jag hade ju väntat mig ett toppmodernt sjukhus med stora, ljusa utrymmen. När jag väl hade hittat fram till ingång 40, låg den dock i en rätt gammal byggnad, som säkert hade stått där i ett drygt halvsekel. Det fanns ingen reception heller, men jag letade mig i alla fall fram till en hiss och hittade sen avdelning 40 A redan i andra försöket.
Den bestod av en lång korridor (cirka 70 meter, närmare bestämt - jag skulle så småningom få tillräckligt många tillfällen att stega upp den), från vilken det ledde ett antal dörrar mot patientrummen, som alla låg åt samma håll. På motsatta sidan låg trapphuset och i övrigt fönstren mot gården. (Jag bör nog flika in här att byggnaden verkligen var från 30-talet, men att avdelningen under det närmaste året kommer att flyttas till helt nya lokaler.)
Jag såg väl lite allmänt vilsen ut, tills en förbipasserande sjuksköterska noterade:
"Jaha, och här har vi en herre med en resväska. Sätt dig så länge, jag kommer snart tillbaka."
Jag satte mig alltså på en av stolarna som stod i korridoren och väntade.
Strax därefter kom det en patient ut från ett av rummen. Han hade något slags gåstol till hjälp, en hög ställning på små hjul, där det i brösthöjd fanns ett mjukt stöd, som man kunde vila armarna på och skjuta fram den.
På nedre delen av denna hjälpreda dinglade en påse, från vilken det ledde en slang in under lasarettsskjortan, som mannen hade på sig. Och när han kom närmare såg jag i kragöppningen av skjortan även den övre delen av ärret efter operationen.
Det var en mångfald av känslor, som rann igenom mig under dessa få sekunder: det var skrämmande verkligt - om några dagar skulle jag själv se ut så där och inte kunna mer än stappla fram. Jag kände också avundsjuka på honom - han hade ju redan klarat av det värsta. Jag kände en beundran, att han trots sår och urinpåse hade vilja nog att gå upp och motionera. Och slutligen fanns det också en känsla av förtröstan i mig: han var ju ett levande bevis på att man klarade av operationen.
"Så, kom, jag ska hjälpa dig att installera dig", sa en röst bakom mig. Sjuksystern hade kommit tillbaka och log emot mig.

webmaster@werbeka.com