JELTSIN OCH JAG

Undersökningen

Jag kan inte påstå att jag blev glad över det jag hade läst om kärlkramp. Resolut drog jag ner cigarettkonsumtionen till tre om dagen. (Nåja, det blev gradvis mer igen, ända upp till åtta, strax före operationen, men det var ändå en hygglig begränsning.) Jag bestämde mig för att ta en promenad varje dag, så vinter det höll på att bli. Vad maten beträffar, beslutade jag att hädanefter skära bort fettkanterna på köttet, men jag tyckte att jag hade ganska hyggliga kostvanor i övrigt.
Sent ska syndaren vakna.... Jag hade ändå någonstans i mig en irrationell förhoppning om att "det skulle bli bra", bara jag skötte mig nu.
Efter bara ett par veckor fick jag kallelsen till hjärtkliniken på lasarettet och jag fick mitt första tillfälle att prata med en hjärtspecialist. Det han sa, var inte så upplyftande. Han tyckte att jag var ganska ung för att ha så "häftiga" avvikelser i mitt arbets-EKG.
Därför tyckte han absolut att jag skulle gå igenom en koronarangiografi, en undersökning där man med hjälp av kontrastmedel kunde se var kranskärlen var förträngda. Kontrastmedlet sprutade man in med hjälp av en sond, som man förde in i en artär vid ljumsken och sen körde upp i hjärtat.
På min fråga, hur man behandlade kärlkramp i allmänhet, svarade han undvikande att det fanns alla möjligheter från medicinering till operation. Men vi skulle avvakta undersökningen, innan vi pratade mer om det.
Det var inte så mycket annat att göra än att gå hem och vänta på undersökningsdagen. Under tiden hade jag fått blodförtunnande medicin, samt en så kallad beta-blockerare för att sänka hjärtfrekvensen. Det var en rätt intressant upplevelse, för både min puls och mitt blodtryck sjönk kraftigt under första tiden (fast det var ju meningen). Men sällan hade jag känt mig så "lätt i huvudet", som under dessa dagar. Mina övriga provvärden var bra, inget högt kolesterolvärde, blodvärdena och blodtrycket hade också varit o.k. Nåväl, alltid något.
Jag, som inte var van vid ingrepp, tyckte nog att det lät lite kymigt med en sond, som man skulle köra upp genom halva kroppen och in i hjärtat - men "en riktig karl låtsas väl inte om sånt", därför behöll jag mina betänkligheter helt för mig själv.
Och det fanns ingen anledning till oro. Det var faktiskt bra mycket värre att sätta fast den obligatoriska droppnålen i en ven. Tre sköterskor försökte på handryggen och handleden, innan de slutligen fick fast den på insidan av armbågen.
Själva angiografin görs med lokalbedövning i ljumsken, så att man är vaken och kan följa händelserna på en monitor.
"Nu sticks det lite", sa doktorn, men medan jag väntade på att det skulle sticka, såg jag att sonden redan var på väg upp mot hjärtat. Det kändes absolut ingenting. Jag såg däremot hur kontrastmedlet bildade svarta strimmor utmed mina kranskärl, varje gång hjärtat pumpade ut det. Jag försökte se något onormalt, men det lyckades jag inte med. Inte ens när doktorn efteråt spolade tillbaka inspelningen och visade mig en förträngning, var jag säker på att jag såg någon avgörande skillnad.
Eftersom man hade fört in sonden i en artär fick jag ett tryckförband vid ljumsken, som jag fick ligga med i några timmar. Det var inga problem. Det var värre att man försökte få mig att dricka så mycket som möjligt, för att spola kontrastmedlet ur kroppen. Att dricka var ju heller inget problem i sig, det var värre att återbörda vätskan i den flaska, som jag hade fått för det ändamålet.
Som barn hade jag lärt mig att man inte kissar när man ligger i sängen - och den lärdomen satt tydligen i. Med all vilja i världen kunde jag inte plåga ur mig mer än några droppar - fast jag samtidigt höll på att spricka. Tro mig att det var en lättnad, när den psykiska barriären till slut gav vika och naturen äntligen fick ha sin gång.
Efter lunch tog man bort tryckförbandet och på sena eftermiddagen dök en läkare upp. "Ditt hjärta är bra", började han och gjorde mig något förvirrad med denna utsaga. Varför var jag då här? Men han fortsatte: "Det är starkt och slår jättefint och regelbundet. Men det finns tydliga förträngningar. I morgon kommer det en specialist från Uppsala, han och jag och doktorn som gjorde angiografin ska titta på filmen en gång till. Kan jag ringa dig imorgon eftermiddag?"
"Javisst", tyckte jag. Sen fick jag åka hem.
På bussen träffade jag en gammal bekant och jag berättade givetvis, vad jag just hade varit med om.
"Tja, det är ingenting att oroa sig för", sa han. "Jag var där förra året. Jag hade en tre centimeter lång förträngning, men de gjorde en ballongsprängning och sen dess har jag mått bara prima. Det var det bästa jag har gjort."
"Hur är det att göra en ballongsprängning", undrade jag.
"Det är ingen sak alls", sa han. "Det är ungefär sama sak som du gjorde idag, bara att det sitter en ballong i toppen av sonden, som man kan pumpa upp och därmed vidga stället där det är trångt. Du får nog åka till Uppsala för att göra det, men det går fort. Dagen innan läggs du in, sen gör de ingreppet och dagen efter kan du åka hem igen. Det är ingen sak, ska du se."
Det lät ju lovande.

Till

eller till

webmaster@werbeka.com