JELTSIN OCH JAG

Den följande tiden var ganska lugn. Jag hade några veckors frist fram till jul, och jag levde i en konstig skenföreställning om att jag visserligen inte kunde undvika operationen, men att den ändå var mycket avlägsen.
Jag tvingade mig själv till att ta en promenad varje dag för att hålla kroppen igång, även om det blev täta pauser i promenerandet. Med vinterkylan som extra pålaga klarade jag inte mer än tvåhundra meter innan jag fick ont. Till affären är det 800 meter - och med en matkasse i handen förbättrades min prestation inte precis. Vid dessa tillfällen kunde det hända att jag såg fram emot operationen.
Jag fortsatte också med min faktainsamling - det blev en pusselbit här och en där, men de flesta var avskräckande. Jag upptäckte att man låg i respirator efter operationen, det var inte säkert att man skulle klara av andningen själv direkt efteråt (även om den tas ut så fort andningen är stabil, och det sker så tidigt, att flertalet - och bland dem skulle även vara jag - aldrig är medvetna om att de har respiratorn). Jag upptäckte att man efter operationen skulle ha "några slangar" i magen (tre stycken, närmare bestämt), bland annat för att leda ut eventuell vätska som kunde samlas efter ingreppet. Slutligen fick jag reda på att man även skulle ha en urinkateter under några dagar - fast det var närmast en lättnad för mig, då slapp man ju i alla fall "kissa i flaskan".
Självklart skulle man ha en del "nålar" instoppade; en vanlig nål i en ven på handen och på andra handen en nål i en artär, "just in case". Det ingen berättade var att man även fick en nål i sidan av halsen, även den i en (stor) ven, så att man kunde spruta in större mängder på kort tid, till exempel smärtstillande medel.
Även om jag insåg det nödvändiga eller nyttiga med alla dessa attiraljer, så bidrog det ju inte till att jag gladde mig åt det som skulle komma. Ändå blev det på något sätt för mycket för att bekymra sig eller oroa sig för. Jag lämnade den "tekniska" delen av operationen därhän, jag skulle i alla fall vara medvetslös under den tiden. Det var bara att finna sig i det och lämna sig hän åt läkarnas skicklighet.
Det fanns andra saker, som faktiskt oroade mig i långt större grad än de fysiska problemen. Jag fick höra att man kunde få minnesförluster, depressioner, och koncentrationssvårigheter efter operationen, dessutom skulle man bli lättretlig. Visserligen var det inte alla som råkade ut för det, många klarade sig till och med ifrån det mesta - men medan jag kan finna mig i manipulationer med min kropp, så tycker jag absolut att det roliga tar slut, när min hjärna påverkas. Fast det var ju till slut bara att inse att jag inte kunde ändra på det heller.
Å andra sidan fanns det saker som jag kunde göra. Jag insåg det vid ett av mina besök på lasarettet, där jag gjordes bekant med lokaliteterna av en syster. Hennes svar var kanske den största hjälpen i hela processen, när jag frågade hur folk brukade må efter operationen.
"Det är olika", sa hon. "Det beror väldigt mycket på vilken inställning man har. Somliga tycker efteråt att de nu har ett friskt hjärta och att det bara gäller att komma över efterverkningarna. Andra däremot tycker att de är jättesjuka för att de har gått igenom en svår operation."
Jag bestämde mig för att höra till dem som var friska, när operationen väl var över.
En annan positiv upplevelse fick jag, då jag fick titta på en grupp som hade sjukgymnastik efter sin operation. Jag häpnade när jag såg deras tempo och vad de kunde göra, fast flera var en bra bit äldre än jag.
Ytterligare en sak som hjälpte var att en bekant rekommenderade en bok, nämligen Marlo Morgans "Budskap från andra sidan". (Den svenska titeln är mycket dålig, boken har ingenting med andevärlden att göra, utan handlar om Australiens urbefolkning och deras holistiska levnadssätt. På engelska originalet heter den: "Mutant Message Down Under".)
Jag beslutade att förbereda mig mentalt för operationen. Varje kväll när jag lade mig tänkte jag igenom operationen, från det att jag somnade på operationsbordet tills jag var frisk igen. Jag "förberedde" min hjärna på att en hjärt-lungmaskin skulle ta över kommandot under en tid, men att det var oundvikligt och ingen fara - och framför allt ingen anledning till stress. Jag "uppmanade" hjärnan istället till att sköta kontrollen så gott det nu gick, samt att se till att underlätta allting som gjorde att jag blev frisk så snabbt som möjligt. Jag "såg" också framför mig hur bröstbenet växte ihop snabbt och utan komplikationer.
Ett resultat som jag märkte omedelbart var att detta hade en lugnande effekt. Jag kunde föreställa mig operationen, jag kunde tänka mig att jag skulle gå igenom den utan att bli hispig. Fast lugnet gick inte så långt att jag somnade bums varje kväll. Det blev många vakna timmar på nätterna under den tiden.
Jul och Nyår kom och gick - och en vacker dag i mitten av januari ringde telefonen. Det var Thoraxkliniken i Uppsala. Man hade fått ett återbud och undrade om jag hade lust att komma in i morgon.
Nej, det hade jag sannerligen inte, och jag kunde inte heller, av praktiska skäl. Jag måste ju förbereda saker här hemma, inför hemkomsten, som att handla hem tunga saker, städa, tvätta, osv.
Det var för all del inget problem, jag fick veta att jag så småningom skulle få en skriftlig kallelse med cirka en veckas varsel, och den kom mycket riktigt i slutet av januari.

webmaster@werbeka.com