Det som faller i ögonen först på detta torg, det är Palazzo Vecchio med sitt lustiga torn. Det hette tidigare Palazzo della Signoria, under tiden då florens var en republik. I samma hörn av torget, men på andra sidan gatan, ligger Loggia dei Lanzi med sina höga arkader (nere till höger i bild). Däremellan, i bakgrunden, men inte längre på torget, ligger uffizierna, de tidigare kontorslokalerna av Cosimo I de Medici. Denne står idag som ryttarstaty på torget. Det är för övrigt ett verk av Giambologna, som skapade det 1594. Men tillbaka till Loggia dei Lanzi. Den byggdes av Benci di Cione och Simone Talenti och blev klar 1382. Den skulle tjäna somn ställe för offentliga ceremonier, som till exempel mottagningen av sändebud, krigsförklaringar och fredsslut, etc. Under dessa arkader, liksom framför Palazzo Vecchio står det idag några av världens mest uppskattade konstverk.

Må så vara att några av dem idag bara finns att se som kopior, men tyvärr är mänskligheten ännu inte mogen för att den helt offentligt ska kunna få titta på originalen. Risken är uppenbar, att något av verken skulle göras ännu vackrare med hjälp av en graffito, eller skadas på annat sätt ... Jag kommer att visa de viktigaste skulpturerna på denna sida, medan jag berättar lite om stadens historia. Ty just Signorians torg hör nära ihop med den florentinska historien.

En icke helt obekant man skrev redan på 1500-talet "Istorie fiorentine" i familjen Medicis uppdrag, nämligen Niccolò Machiavelli. Men stadens antika historia är inte speciellt betydelsefull. Troligen grundades den av Romarna. Sedan belägrades den år 405 förgäves av östgoterna. 542 skedde en ny belägring, som visserligen också slogs tillbaka, men senare ockuperades Florens i alla fall av germanska stammar. På 700-talet var Florens huvudstad i ett av Langobardernas hertigdömen. Under medeltidens början profiterade staden från sitt läge, där den fanns på rutten mellan Rom och det romersk-tyska kejsardömet.

Neptunbrunnen av Ammannati från år 1575. I bakgrunden Palazzo Vecchio.

På 1000-talet var Matilda av Tuszien (Toskana) markgrevinna på borgen Canossa, där, som vi vet, Heinrich IV hade sitt utflyktsmål, för att där av påven befrias från den kyrkliga bannlysningen. I den följande investiturstriden mellan påve och kejsare, som gällde utnämnandet av kyrkans tjänare, stod Matilda på påvens sida och lär själv ha anfört arméer. Under denna tid utvidgade Florens sitt inflytelseområde genom offensivkrig (1107 Prato och 1125 Fiesolo). Vid den tiden uppstod även de första skråna, som efter Matildas död (1115) fick allt större politiskt inflytande tillsammans med de utvalda som satt i rådet. Florinen (guldmyntet) präglades här för första gången och skulle snart inleda ett segertåg genom Europa. Gulden (naturligtvis en avledning av guld) förkortades fortfarande "Fl." i Nederländerna, innan den avlöstes av Euron. Även den ungerska Forinten har ursprunget till sitt namn i detta florentinska mynt.

En kopia av Michelangelos David. (ca. 1501 - 1504)

1200-talet stod i inbördeskrigets tecken mellan de påvetrogna Guelferna och Ghibellinerna, som förfäktade kejsardömets övermakt. Framgångerna vägde fram och tillbaka, så att båda omväxlande hade hand om inflytandet. Skråna utnyttjade den politiska striden mellan de stora familjerna och byggde ut sin egen makt. De "goda männens" (buoni uomini) råd måste ge plats åt Signorian år 1282, som först bestod av tre och senare av sex skråledare. Republiken hade blivit ett köpmannastyrt herravälde. Trots inre stridigheter hade man nu även erövrat städerna Siena och Pisa och hade därmed ytterligare utvidgat sitt område. Florens var nu den enda stormakten i Toskana, även om motståndet gång på gång flammade upp. Kring år 1300 hade Florens drygt 100.000 invånare, hundra år senare dock bara lite mer än hälften så många, eftersom pesten 1348 tullade hårt bland befolkningen. Genom denna tillbakagång fanns det plötsligt mycket mer plats inom stadsmurarna och man hade råd att bygga med bättre kvalitet och inte minst vackrare.

Herkules övervinner Kakus - av Bandinelli från 1534.

Därmed lades inte minst en av grundstenarna till renässansen. Fastän staden objektivt sett genom avsevärd tid har varit en republik, var de interna bråken under hela tiden en central punkt i historien. Familjer mot varandra, storhandelsmän mot hantverkare, påvetrogna mot anhängare av kejsaren och så vidare. Den falangen som för tillfället hade makten skyggade inte för att brutalt slå ner allt motstånd och hellre utöva ett terrorvälde än åtminstone en demokratiliknande regim. Men Signorians sammansättning och författningen anpassades alltid till de rådande förhållandena, så att man formellt kunde hänvisa till det republikanska styret. 1406 underkastades Pisa på nytt, så att Florens äntligen kunde få en egen hamn vid havet. I övriga utompolitiska ärenden fanns nu krigen mot Mailand, som utkämpades med blandad framgång i olika etapper. Trots de höga krigskostnaderna förblev Florens dock alltid en välmående stad.

Perseus med Medusas huvud av Cellini (1554)

I början av 1400-talet började familjen Medici sin uppgång. Cosimo de Medici, kallad Cosimo den gamle, förvisades först från staden, men kom tillbaka året därpå och lade som folkpartiets ledare grunden till familjens maktställning. Hans barnbarn, Lorenzo, gick nästa steg mot despotism - han hade turen, men också modet att möta och bemöta samtliga fiender och deras intriger och kunde sålunda förstärka sin makt. Mot slutet av hans livstid kom Girolamo Savonarolas epok. Denne benediktinmunk predikade mot korruptionen i kyrka och stat och sökte skulden för sedeslösheten hos Lorenzos ledning av staden - och han fick anhängare hos folket. När Lorenzo dog 1492 blev hans son Piero hans efterträdare som "ledande person av republiken". Piero var dock för svag för att kunna regera och därför kunde Medicierna åter drivas bort från staden. Savonarola däremot fortsatte att predika svavelosande, även när han hade förbjudits att predika och blivit exkommunicerat av påven.

Sockeln av Perseus - ett utomordentligt konstverk i sig

	Rovet av sabinskorna av Giambologna (1583). Sockeln visar reliefer med stadsmotiv, som visar hur denna romerska attack mot grannstaden har gått till.

Höjdpunkten av Savonarolas förehavanden var väl "Fåfängans eld" i februari 1497 respektive 1498, då man här på Piazza della Signoria brände bål med böcker, bilder, spelkort och andra fördärvbringande föremål, men där också smycken och kosmetika, liksom musikmaterial och dyra kläder fann sin slutliga bestämmelse. Men redan i maj 1498 hade Florentinerna fått nog av honom - de drog ut honom ur klostret och dömde honom. Han hängdes på denna plats, där han även brändes efteråt. 1512 kom Giovanni och Giuliano de Medici i sällskap med en spansk armé till Florens - och i kraft av denna påtryckning återinsattes Mediciklanen i stadens ämbeten. Giuliano blev "regeringschef" och Giovanni valdes året därpå att sitta på den Heliga stolen som Leo X. Giulio de Medici följde honom 1523 som Clemens VII. Men ännu en gång svängde pendeln tillbaka - 1527 utvisades alla Medici på nytt ur staden och en ny författning antogs, som i mycket påminde om Savonarolas. Påven lyckades dock med hjälp av Kejsar Karl V av Habsburg, att få Medici åter i position år 1530.

Herkules och kentauren (1599) likaså av Giambologna

1532 avskaffades Signorian och Hertig Alessandro de Medici blev utnämnd som regent på livstid - titeln blev dessutom ärftlig. Därmed hade Florens förlorat sin "frihet" som republik. Men just därigenom blev det ett slut på stridigheterna och - liksom så ofta under välvilliga ensamhärskare - staden kunde se fram emot sin verkliga blomstringstid. Under Cosimo I blev Toskana ett storhertigdöme (1569) och Florens dess huvudstad. Cosimo var bara 17 år gammal, när man överlämnade makten åt honom. Men han var full av handlingskraft, så att hans ungdom ingalunda blev någon nackdel för honom. Efter kort tid beslutade han att överge Mediciernas privatpalats som bostad - han flyttade istället in i Palazzo Vecchio. Detta var ett oerhört steg, eftersom palatset alltid hade varit reserverat för stadens förvaltning. Men just med detta visade Cosimo vem som bestämde i staden nu. Han ryggade inte heller tillbaka för att hänsynslöst eliminera sina fiender. Sålunda avrättades 1537 under fyra morgnar fångar, som hade deltagit i Strozzi-upproret.

Menelaos med Patroklos döda kropp (romersk kopia efter grekiskt original)

Å andra sidan var det Cosimo som började med att ställa upp statyer här på platsen, liksom han även i övrigt utsmyckade och renoverade staden, inte minst Palazzo Vecchio tillsammans med Vasari som byggmästare. Familjen Medici härskade till 1737, sedan föll storhertigdömet till Habsburgarna. Franz Stephan von Lothringen, Maria Theresias gemål, blev den förste härskaren i den nya dynastin. Bortsett från sex års avbräck under den napoleonska tiden förblev Habsburgarna till 1859 i ledande position i Toskana. Sedan utvisades Storhertig Leopold II i en oblodig revolution. Några år senare var Florens för en tid till och med huvudstad i det unga Italien. Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009

Polyxenas bortrövande av Fedi (1866)