Wachau - Aprikoser, vin och historia

En båtresa på Donau

Vi börjar vår resa på Donau i Melk, efter att ha besiktigat det enorma barockklostret där. Det är redan efter högsäsongen, därför är det nästan inga andra passagerare ombord. Men det är ingalunda någon nackdel för vår färd på vattnet. På så sätt kommer vi nämligen åt den bästa platsen på båten, längst fram i restaurangen, där man har en fin utsikt åt båda sidorna genom de stora fönstren. Wachau, som för övrigt betonas på sista stavelsen, betecknar Donaudalen från Melk till Krems och är idag ett av UNESCOs världskulturarv. Eftersom Donau banade sin väg genom de omgivande bergen, omges landskapet runt omkring av kullar.

Dessutom kantas den av historiska orter och byggnader. Själva Donau, efter Volga Europas längsta flod, har här tillryggalagt ungefär en tredjedel av sin väg mot Svarta Havet och är redan en respektingivande flod. Dessutom är den den enda floden i världen, som rinner genom inte mindre än tio länder. Första sevärdheten, som vi åker förbi, är slottet Schönbühel. Namnet har byggnaden efter sin grundare Marchwardus de Schoenbuchele, som på 1100-talet byggde en fästning här på den fyrtio meter höga klippan. Fast troligtvis fanns det redan vid romartiden en fästning här, som en del av Limes, romarnas gränsskyddslinje. Kring 1400 övergick fästningen i familjen Schwarzenbergs ägo, som ägde den i drygt fyrahundra år. Ernst Rüdiger von Starhemberg var en av de viktigaste försvararna av staden Wien under stadens Andra Turkbelägring. Även idag är slottet, efter diverse försäljningar och kapningar, åter i privat ägo, nämligen hos familjen Seiler-Aspang.

976 blev Luitpold (Leopold) insatt som Markgreve i Ostarrichi, vilket samtidigt är den första historiska omnämningen av Österrike. Luitpold, från släktet Babenberg, sköt fram gränsen i öster allt längre, i kampen mot ungrarna, så att området kring Donau blev säker och redo för bosättning. Men tillbaka till Aggstein: Ett barnbarn till Markgreve Leopold kom på 1000-talet till området och förvärvade några lantliga egendomar, så kallade kungliga "Hufe" (som betyder ungefär centrum eller handelsplats), bland dem även Aggstein. Familjen, känd som Kuenringer, ägde borgen in på 1300-talet. Den blev, trots sitt läge, erövrat två gånger. Man tror dock att den inte blev besegrad, utan utsvulten. År 1429 fick Scheck vom Wald borgen i förläning och byggde upp den på nytt. I folkmun kallades han snart "Schreckenwald" (skräckwald), eftersom han utvecklades till stråtrövare. Han skulle få ta tull av skeppen på Donau, men istället berövade han dem på deras gods. Det hade Kuenringerna sysslat med redan före honom, genom att spänna kedjor över Donau och på så sätt "fånga" båtarna.

Det var även Scheck vom Walde, som uppfann Rosengärtlein (lilla rosträdgården), vars namn var rent och skärt hån. Det var nämligen en smal stenplatta utanför borgen, där Schreckenwald låste ut ovälkomna gäster. Sedan hade stackrarna valet att antingen svälta ihjäl där, eller att kasta sig utför klipporna, för att söka en snabb död. Till vänster passerar vi nu den lilla byn Willendorf. Hela kommunen har knappt tusen invånare, i själva Willendorf bor inte fullt sjuhundra människor. Ändå är denna kommun världsberömd. Det får man tacka Venus för. Åtminstone döptes hon till det i vår tid. När hon skapades hade inte en själ en aning om vem eller vad Venus var. Venus från Willendorf är en elva centimeter hög staty, som snidades i sten för ungefär 30000 år sedan. Därmed är den ett av de äldsta fynden av plastisk, eller skulpterad konst. Statyns normala vistelse är i Naturhistoriska Museet i Wien. Men vid speciella tillfällen lånas den ut och visas i andra museer. Den anses vara så värdefull att den förvaras i en tresor-vitrin. Slutligen finns det en händelse, som man kanske kan småle åt, men som icke desto mindre visar, att konstförståelsen i vår tid är en ren katastrof. År 2017 ställde en användare ett foto av statyn på facebook. Men bilden blev genast censurerat, eftersom man tyckte att den var pornografisk. Beslutet ändrades senare för all del.

Vårt skepp har nu nått bryggan i Spitz, och eftersom vi är på väg med dagens sista tur, måste vi byta här, för att vår båt ska åka tillbaka till Melk. Men det som överraskar, är att vi inte behöver gå i land för att byta, utan att vårt anslutningsskepp lägger till vårt nuvarande direkt i strömfåran, så att vi bara behöver gå över en land- eller kanske bättre skeppsgång för att komma ombord på den andra båten. Eftersom vi är i Wachau, har vi naturligtvis redan smakat på aprikosbrännvinet. På tyska heter frukten "Aprikose", men i Österrike kallas den för "Marille". Det är också är ett skyddad varumärke inom EU.

Så säger man i båda länderna till exempel "jag har hunger" istället för "jag är hungrig", formen som man även använder i Nordtyskland. Och vår Marille är gul - och gul på spanska heter "amarillo" ... I Österrike är Wachau en ideal odlingsplats på grund av klimatet. Det finns mer än hundratusen aprikosträd inom området. När de blommar på våren, är de också en turistattraktion. Vår resa går dock vidare och vi närmar oss byn Weißenkirchen. Där finns den befästa kyrkan St. Michael, som byggdes redan på 1300-talet. Den är urpastoratet i Wachau. På detta ställe fanns det förr en keltisk offerplats.

Men inte bara aprikoserna har präglat Wachau, utan även vinet. På kullarnas sydsluttningar ligger överallt terrasser, fulla med vinrankor. Där växer det fram kvalitetsviner, framför allt sorterna Grüner Veltliner (som ju är Österrikes eget märke) och Riesling. Möjligtvis var det redan Romarna, som införde Grüner Veltliner till Österrike. Nästa station på vår resa är Dürnstein, där det också finns en ruin efter en fästning. Här satt Rikard Lejonhjärta som fånge en gång i tiden. Anledningen därtill och mer om Dürnstein finns att läsa på en egen sida. Snart därefter närmar vi oss Krems, som är slutstationen för vår båtfärd.

Tillbaka till eller till av