På semestern ett år senare gjorde vi återigen en av Henriette Mandls stadspromenader. Utgångspunkten är åter Stephansplatz, men denna gång vänder vi oss först mot norr och går in på Rotenturmstrasse. Namnet är urgammalt - på Babenbergarnas tid fanns det verkligen ett rött torn, som var en del av försvarsanläggningen vid Donaukanal. Kring detta torn finns det en historia att berätta: En gång i tiden hängde man upp en fläsksida uppe i tornet och meddelade att den skulle få den, som hemma inte var någon toffelhjälte och som kunde hämta ner den.

Nåväl, det var inte alltför många som ens ville pröva - tills det kom en skomakare som försäkrade att han helt säkert var herre i sitt eget hus. Han tog av sig rocken och gjorde sig beredd att klättra uppför tornet. Men plötsligt hejdade han sig och gav upp företaget. "Min fru kommer inte att vara glad, om jag skiter ner mina byxor", förklarade han, innan han åter försvann i mängden. Men tillbaka till Rotenturmstrasse: strax till höger hittar vi ärkebiskoparnas palä, som byggdes omkring 1630 och 1640, möjligtvis efter en ritning av Giovanni Coccapani. På bilden ser vi ornamenten ovanför den gamla ingångsporten till byggnaden, som hade biskoparna Anton Wolfradt och Philipp Friedrich Graf von Breuner som byggherrar. Wien blev först 1722 ett ärkebiskopssäte, dock hade alla biskopar efter 1631 fått riksfurstetiteln av Kejsar Ferdinand II.

Det rekommenderas att även ta en titt på gårdarna i ärkebiskoparnas palä - dagens ingång befinner sig dock om hörnet, till höger i Wollzeile. Däremot är de för allmänheten endast tillgängliga, om man ber dörrvakten att öppna. Denne är dock en erfaren man, som redan vet vad man vill, när han ser boken i enda handen och en kamera i den andra ... Och med några skämtsamma ord inbjuds man att se sig omkring på gårdarna. Redan på första gården har man en häftig vy mot Stephansdomens båda torn och man kan föreställa sig mycket bättre hur kyrkan väl skulle te sig, om även det norra tornet hade fullbordats. När man kommer in på andra gården lägger man först märke till arkaderna, som är omgivna av murgröna, innan man ser statyerna, som pryder den vägg som ingången befinner sig på. Här hittar vi två förgyllda herrar, liksom en uppsluppen dam, som sitter i mitten.

Den senare är Temperantia, måttligheten eller avvägdheten, förklarar vår bok. Visserligen svingar hon glatt en bägare, men ur hennes kruka rinner ju bara vatten. De båda "gyllene" är beväpnade med var sin spira och var sitt riksäpple, men vi hittar inga närmare uppgifter. Därför frågar vi den vänliga portiern, när vi är på väg ut. Han är rätt övertygad om att det rör sig om två Ferdinand, men han tvekar om ordningstalen. Nåväl, under tiden har jag fått reda på att det rör sig om kejsrarna Ferdinand II och Ferdinand III. Medan vi står där, ger ett ord det andra och till slut har vi pratat bort en hel halvtimme.

Vi lämnar till slut ärkebiskopspalatset och går på Wollzeile de få stegen tillbaka till Rotenturmstrasse. Där går vi först till höger och tar sen genast till vänster, in på Lichtensteg. Det är en mycket kort förbindelsegata, som leder till Hoher Markt. På vägen passerar vi först Kramergasse. På dess hörn fanns en gång i tiden "Bretzneck", där man redan sedan 1391 sålde kringlor (bagarnas skråtecken). En bit längre fram hittar vi på andra sidan gatan apoteket "Till röda kräftan". Även det har gamla anor och står här åtminstone sedan 1500-talet. Man var även hovleverantör och förresten även det första apoteket, som sålde homeopatiska läkemedel. Namnet påminner om fiskmarknaden, som fanns här i anslutningen och om en tid, då de kokta, röda kräftorna fortfarande räknades som delikatesser.

Strax efter apoteket kommer man till Hoher Markt, som förmodligen är det äldsta torget i Wien. På detta ställe fanns det på Romarnas tid fältlägret "Vindobona". Om detta påminner idag Romartidsmuseet, som absolut är värt ett besök. Av utrymmesskäl finns dock beskrivningen av det på en egen sida - var vänlig och följ länken ovan. Om man, liksom vi, kommer ut på Hoher Markt från stadens centrum, ser man först Ankeruret till höger. Det beställdes av försäkringsbolaget "Der Anker" och tillverkades av Franz Matsch mellan 1912 och 1914. Det speciella med uret är att varje timme är tillordnad en person, som sedan bär upp denna timme från 0 till 60 minuter. På bilden är klockan alltså femton minuter över ett. Vid middagstid och midnatt ser man alla tolv figurerna passera förbi i en procession. Dessa figurer är historiska personer och kommer i kronologisk ordning.

Medan den romerske kejsaren Marcus Aurelius drar förbi mellan klockan ett och två, är det en timme senare Karl den Store. Sedan följer Hertig Leopold VI den Ärorike, Walther von der Vogelweide, Kung Rudolf von Habsburg, Hans Puchsbaum, Kejsar Maximilian I, Borgmästare Andreas von Liebenberg, Greve Rüdiger von Starhemberg, Prins Eugen von Savoyen, Kejsarinna Maria Theresia och Joseph Haydn. De senare tre regenterna följs åt av sin respektive gemål. Under uret finns det en förklaringstavla.

Denna säger: Här, på Wiens äldsta plats, i vars närhet romarlägret Vindobonas befälscentrum (praetorium) låg, lät det år 1858 grundade, allmänna försäkrings-aktiesällskapet DER ANKER under åren 1912-1914 bygga huset Ankerhof - samtidigt skapade framstående konstnärer Ankeruret. Det tillägnas befolkningen i Wien.

Kanske behövs också några förklaringar till personerna: Walther von der Vogelweide var en medeltida minnessångare, Hans Puchsbaum var byggmästare vid Stephanskyrkan och har ritat dess norra torn. Liebenberg var borgmästare under den andra turkbelägringen av Wien, Starhemberg ledde stadens försvar vid den tidpunkten. Prins Eugen slutligen förföljde turkarna över hela Balkanhalvön och slog dem i slag efter slag. Joseph Haydn behöver väl ingen presentation? De övriga var regenter av Österrike, respektive av det som en gång skulle bli Österrike.

Platsen omnämns redan på 1200-talet som "Hoher Markt", men redan då refererar man till den som "den gamla marknaden". Utan tvivel var det dock även på den tiden en central punkt i stan. Idag märks framför allt "bröllopsbrunnen", som står någotsånär mitt på platsen. Kejsar Leopold I hade år 1702 avlagt ett löfte, att han skulle bygga ett minnesmärke åt den helige Joseph, om hans son, den senare Kejsar Joseph I, skulle överleva belägringen av Landau och komma hem som segrare. Brunnen byggdes 1706 av Johann Bernhard Fischer von Erlach i en version av trä och av hans son Joseph Emanuel i dagens form. Fast Leopold hade dött redan ett år tidigare - därför fullbordades löftet av sonen Joseph. Det här visade bröllopet ska återspegla det mellan Joseph och Maria. Den först versionen hade tjugofem år senare redan lidit svårt av väder och vind, så att Kejsar Karl VI lät uppföra brunnen på nytt i "malm och marmor".

På Hoher Markt stod fram till 1440 även "die Schranne", tingshuset, på hörnet till Tuchlauben. Där förkunnades domarna från fritrappan och inte sällan fullbordades de omedelbart. För detta ändamål fanns det även en galge på Hoher Markt - hästar för att fyrdela de dömda kunde man väl få tag i var som helst på den tiden.

När man rev die Schranne 1855, hittade man på baksidan av klockan en inristning: "Denna klockar klämtar inte för någon lycklig." Även skampålen befann sig här, där man kunde sitta av de mindre ogärningarna. Fram till 1710 fanns "Narrenkotterl" mittemot rätten - det var några burar, i vilka man satte syndarna till offentligt påseende. Men inte bara rättsväsendet fanns här. I kvarteret mellan Judengasse och Marc-Aurel-Strasse stod redan på 1200-talet en enda byggnad - Berghof. Man beskrev den som den äldsta byggnaden i staden, varifrån den övriga bebyggelsen spreds. Berghof revs på 1600-talet. En notis på dagens byggnad påminner om detta. Under skråväsendets tid stod flera skråhus runt denna plats, bland annat skomakarnas, linnevävarnas och ljusstöparnas.

Platsen användes även till fester - så till exempel till Johanniselden, som talas om 1481, men som förbjöds 1524, troligtvis för att utsvävningarna hade blivit för våldsamma. Huvudsakligen såldes dock fisk här. Men fiskhandlarna var tvungna att vara medborgare i staden, samt att ha "ett äkta fruntimmer", för att få sälja fisk här. Sedan mitten av 1500-talet fanns det en brunn här, som levererade vatten från Hernals (som på den tiden var en förort till Wien), så att fiskarna hade tillräckligt med färskvatten att plaska i. Och eftersom vi just pratar om mat: korvkiosken ska ses som en bit wiensk kultur, den på Hoher Markt har även tradition. Idag är de flesta moderniserade, men jag minns min barndoms träkåkar. Ändå fanns det även då redan stekt korv med en bit bröd eller en Semmel (den oefterhärmelika småfranskan från Wien). Söt eller stark senap till, fast på den tiden ingen ketchup - den blev modern först genom den amerikanska utvattningen av vår kultur ...

Fast öl hörde till redan på den tiden - även om dagens frekventa "Sechzena Hüsn" ännu var okänd, eftersom ölet inte såldes på burk ännu. För icke-wienare måste det förklaras att nämnda öl motsvarar en burk Ottakringer. Ottakring är det sextonde distriktet i Wien och hylsan (Hülse) är en uppfinningsrik omskrivning av en burk. Jag har ätit varmkorv eller annat "fastfood" i många länder, men för mig finns det inget bättre än en mörk "Waldviertler" eller en "Käsekrainer" - en annan österrikisk uppfinning. Man äter stående vid korvkioskens sidor - helt demokratiskt - oavsett om det rör sig om en byggnadsarbetare eller om direktören för försäkringsbolaget i bakgrunden, som kommer förbi på en snabb lunch. Det i sin tur kan natürligtvis - mellan två tuggor och för det mesta i all vänskap - leda till rätt intressanta diskussioner, till uppbyggelse av eventuella andra matgäster.

Men nu har vi pratat tillräckligt om Hoher Markt, det finns ju en del mer att se i Wien. Vi tar av in på Judengasse och ser där den heliga Barbara, som vid fassaden vakar över huset nummer 4. Huset självt är av yngre datum, medan Barbara redan smyckade äldre generationer av denna byggnad. Förmodligen till och med redan Lazenhof, som befann sig på detta ställe till 1852. Ännu idag påminner en skylt på väggen om detta namn. Wolfgang Laz eller Lazius föddes här år 1514. Han var mycket mångsidig - rektor vid universitetet, livmedicus hos Kejsar Ferdinand I, myntverkets direktör och slutligen hovets historiker. Vi kan tacka honom för den första nedteckningen av Wiens historia, nämligen "Chronika oder historische Beschreibung der weitberühmten kaiserlichen Hauptstadt Wien in Österreich" (Krönika eller historisk beskrivning av den vida berömda kejserliga huvudstaden Wien i Österrike). Även om den inte var helt felfri, var den dock grunden till att man började leta efter det gamla romarlägret Vindobona.

Wolfgang Laz är för övrigt begraven i Peterskyrkan, inte så långt härifrån. Alldeles vid Lazenhof hittar vi på andra sidan gatan åter en bit levande historia. Här ser vi ett exempel på gamla låsbommar med de snedställda järnstängarna. Förr i tiden höll de judiska andrahandsbutiksinnehavarna till här, som måste skydda sina affärer mot plundringar. Tatuerings- och piercingstudion, som idag är där belägen, behöver väl inte direkt denna barrikad, men på så sätt transfererar man åtminstone historiska fakta. Mindre historiska och knappast vackra är alla grafitti-signaturer ... Vi tar av till vänster och kommer in på Sterngasse, där vi redan på nummer 1 hittar en bar, som kallar sig "Zum Stamperl". Här är det åter dags för en övningslektion i wienska. Ett "Stamperl" är ett litet snapsglas, som tar högst ett par centiliter.

Min ordbok i gammal-wienska talar om för mig att Stamperl kommer av Stumpf, Stumpen eller Stummel, för att det är så litet. (Tänk på ord som Baumstumpf - stubbe, eller Zigarettenstummel - fimp.) Öl dricker man i Wien förresten ur en Krügerl (0,5 liter) eller en Seidel (0,3 liter). I "ein Glaserl mit einem Henkel (ett glas med ett handtag)" ska man dock ha vin, som en gammal wiensk sång konstaterar. Fast innan vi blir alltför törstiga, går vi ett hus vidare, där vi hittar Wiener Neustädter-Hof, som byggdes 1734. Där på väggen har det kedjats fast en sten och en skylt förklarar: "Anno 1683 Iahr den 20 Iuly ist diser Stein aus einer Mörser von den Dyrckh aus der Leoboldstatt herein geworffen worden. Wegt 79 Pfundt. (Den 20 juli 1683 har denna sten kastats hit från en turkisk katapult i Leopoldstadt. Den väger 79 pund.)" Leopoldstadt, Wiens andra distrikt, ligger en bra bit bort, det fanns åtminstone en Donauarm och åtskilliga byggnader emellan.

Vi går tillbaka den lilla biten i Sterngasse och kommer nu till Ruprechtskyrkan. Men innan vi tar itu med kyrkan går vi nerför trapporna bakom den. Strax till höger om trappan står några romerska stenbumlingar upptravade, som man hittade 1962 vid rivningen av huset Sterngasse 5. De kommer från romarlägrets badanläggning, som tavlan inunder förklarar. Tillbaka uppför trappan, sen går vi in på Seitenstettengasse, för att komma till kyrkans sidoingång. På nummer 6 stod här ett hus från 1100-talet, som man dock - liksom många andra hus - har rivit vid stadsförnyelsen under 1800-talet, utan att bekymra sig om historiska värden. Här vid Ruprechtsplatsen börjar också den så kallade Bermudatriangeln av Wien. Den kallas så för att det finns en krog bredvid nästa och för att det efter en lång natt har rapporterats att folk har försvunnit här - åtminstone tills de var nyktra igen.

Kyrkan sägs vara Wiens äldsta och den ska ha grundats kring år 740. Säkert är att kyrkan omnämns i ett gåvobrev från år 1200, i vilket Heinrich II Jasomirgott överlämnar bland annat även Ruprechtskyrkan åt Schottenstift. Kyrkans namnpatron, St. Rupert är skyddshelgon av Salzburg, respektive av saltskepparna. Eftersom de sistnämnda förankrade sina båtar vid det nära liggande Salzgries, är det naturligt att kyrkan fick detta namn, om den inte till och med grundades av saltskepparna. Vidare finns det källor som påstår att man i kyrkan även distribuerade saltet, som på den tiden stod mycket högt i kurs. Från början bestod kyrkan endast av långhuset, det södra sidoskeppet byggdes till senare, kanske efter branden år 1276, när även tornet höjdes med en våning.

I dess inre försiggår just en musikrepetition - kyrkan har som avsikt att förena tro och konst, liksom att bemöda sig om ekumenik. Mycket riktigt hittar vi också några arabiska(?) biblar i de bakre bänkraderna. I korets mittfönster befinner sig det äldsta målade glasfönstret i Wien, dess båda övre delar härstammar nämligen från 1200-talet.

		Kyrkan har ytterliga två sevärdheter, som man inte ska glömma att titta på. På emporväggen finns årtalet 1439 och det gåtfulla AEIOU inristade.
	Hurså fjortonhundra, det liknar dock hellre en tvåa eller en åtta! Men faktum är att man förr i tiden kunde skriva fyran som en halv åtta - och att vår tryckta "4", som är sluten på ovansidan, fortfarande är samma symbol, om man vrider den 45 grader till höger. Så var det också hos romarna, där femman (V) var en halv tia (X).

Därav kommer också det tyska talesättet: Du kan inte lura i mig ett X för ett U. Om man nämligen, till exempel på krogen, köpte "på krita", var det lätt för värdshusvärden att med samma krita förlänga V:ets linjer nerat, så att det blev ett X av det hela.
AEIOU är Kejsar Friedrich III (1415 - 1493) valspråk, vars betydelse dock har förlorats. Det vill säga, egentligen har den inte gått förlorad, men idag är det svårt att hitta den verkliga betydelsen - bland alla de mer än trehundra tolkningarna som finns. "Austria erit in orbe ultima" är den vanligaste versionen, som - fritt översatt - betyder: "Österrike kommer alltid att fortbestå", eller om man översätter ordagrant: "Österrike ska på jorden vara det (land) som är kvar". Denna tydning har också fördelen att man kan översätta de fem vokalerna till tyska - med samma innebörd: "Auf Erden ist Österreich unsterblich" (på jorden är Österrike odödligt).

Jag kommer strax till den andra sevärdheten, men vi ska först prata lite om St. Ruprecht, för att hålla oss till rätt ordning. Han står som staty bakom kyrkan, med en (salt)bytta och en kedja som attribut. (Den andra handen med kräklan (biskopsstaven) har han mist under århundradens lopp.) Som ledsagare till Nikolaus är Knecht Ruprecht, respektive Krampus - i sydtyska områden, liksom i Ungern, Tjeckien och delar av Italien och Kroatien - likaså försedd med dessa attributer. Kring Berchtesgaden i södra Tyskland betecknas Krampus till och med som "Buttnmandl" (gubben med byttan). Dock hur St. Ruprecht kom att bli till Krampus, som ju har en djävuls utseende, vet jag inte. Biskop Rupert (namnet härleds från Hrodbert, Hruedprecht eller mellanformer av detta) kom från Worms och blev Salzburgs förste biskop. Han grundade klostret St. Peter där - som idag är Österrikes äldsta kloster, liksom nunneklostret på Nonnberget, det äldsta kvinnoklostret i Alpernas region.

Han var missionär och grundade också många kyrkor i Salzburgs omgivning. Av hertigen fick han även rätten till att bryta salt. Han ska ha känt till sin dödsdag (Påsksöndagen år 718) och därför ha återvänt till sin biskopsstad för att utse sin efterträdare. Det var St. Vitalis - och här kommer vi till nästa sevärdhet. I glaskistan på bilden ligger nämligen ett skelett, som ska vara den helige Vitalis relik. Under barocktiden har man satt kläder på honom. Men hela skelettet härstammar faktiskt från barocktiden - det är utom all tvivel att detta inte är biskop Vitalis, som ligger här.

Det finns för all del även ett litet rör med blod - kanske är detta den verkliga reliken och skelettet har endast placerats där "till förtydligande" ... Men kanske har man också blandat ihop skeletten för 300 år sedan, när man skulle klä på "Vitalis"?

Vår stadsvandring fortsätter, men av utrymmesskäl kommer nästa del på en ny sida, i del 4.

Till

Tillbaka till eller till av