Efter att ha lämnat Ruprechtskyrkan, står vi åter på Seitenstettengasse. Där hus nummer 1 står idag, stod förr i tiden Praghuset. Man har ingen aning längre, varför det hette så, men det finns två berättelser, som är värda att inte glömmas.
Kungen av Böhmen, Wenzel IV, tillbringade här femton månader i fångenskap (det är möjligt att namnet kommer därav). Han hade nämligen meningsskiljaktigheter med Kungen av Ungern, som var hans bror Sigismund. Sigismund lyckades att fånga Wenzel och han lämnade honom över till Hertig Albrecht IV av Österrike. Den 14:e november 1403 lyckades Wenzel dock att fly över Donau med hjälp av en fiskare.

Inom parentes ska nämnas att Wenzel var en despotisk och illa omtyckt kung. Den andra berättelsen spelar vid samma tid. Hertig Wilhelm av Österrike, en brorson till ovannämnda Albrecht IV, hade köpt detta hus år 1397. Dessutom hade han ett tamt lejon som husdjur (och bevakare av Wenzel IV?). Lejonet var mycket fäst vid honom och följde sin husse som en hund. 1406 ramlade Wilhelm av hästen under en jakt och dog strax efteråt i Praghuset. Därefter stannade lejonet bredvid dödslägret och vägrade att äta något mer, ända tills det dog. Men även huset nummer 2 har sett berömda personer. En skylt med hans relief upplyser om att Adalbert Stifter levde här mellan 1842 och 1848. En skylt av nyare datum påstår att han den 8:e juli 1842 härifrån har tittat på "den enda totala solförmörkelsen som har varit synlig i Wien under modern tid".

Det är inte riktigt. Han har beskrivit solförmörkelsen och säger själv: "Men, då den nu verkligen hände, då jag befann mig på en utsiktsplats högt över hela staden ..." Han torde ha sett detta naturens skådespel från taket på tornet som ligger runt hörnet. Vi ska också titta på det nu.

Innan vi nu går nerför Seitenstettengasse, går vi därför en bit tillbaka och sen till vänster, till trapporna som leder neråt till Fleischmarkt. Men vi behöver inte gå nedför trapporna, ty tornet som vi vill titta på ser man redan från långt håll. Det är det så kallade Kornhäusel-tornet, som byggdes 1825 - 1827. Dess byggmästare var arkitekten Joseph Kornhäusel - och legenden berättar att han hade en ytterst svartsjuk och grälsjuk äkta hälft. När han hade fått nog av påhoppen, ska han ha dragit sig tillbaka till sitt torn. Och skulle den bråkiga kvinnan ha följt honom även dit, gick han upp till översta våningen, drog upp stegen, som var den enda vägen att ta sig dit och stängde falluckan. Kornhäusel är även nära förknippad med Seitenstettengasse. Därför går vi på nytt tillbaka de få stegen och tar till höger, när vi kommer till kyrkan igen. Gatans namn kommer av stiftet Seitenstetten, som ännu idag äger mark här.

Även byggnaden till vänster har samma namn och heter Seitenstettnerhof. De flesta andra byggnaderna på denna gata har dock byggts av Joseph Kornhäusel, omkring samma tid, som han byggde sitt torn. Så uppförde han även den judiska synagogan, på nummer 4 av gatan. Här, liksom i hela "Bermudatriangeln", är det förresten förbjudet att framföra fordon. Men på dagen händer det inte så mycket här, krogarna är stängda. Därför går vi ner till Rabensteig, tar av till höger och sedan strax till vänster. Efter denna korta gata är vi tillbaka på Rotenturmstraße, som vi dock korsar. Efter bara några meter till vänster går vi åter till höger och har kommit till Griechengasse. I bakgrunden har vi här en vy mot ett gotiskt torn, som redan syns på en bild från 1483 och som därför måste vara äldre än så. Från början var detta ett torn i stadsmuren, men byggnaden används idag till bostäder.

Steyrerhof til höger på nummer 4 kan kanske konkurrera med tornet om åldern, eftersom vi vet att Ulrich von Steyr år 1412 köpte ett hus här, som fick hans namn. Men det blir ännu bättre: Visserligen står årtalet 1611 på huset, men det syftar endast till den senaste ombyggnaden. I slutet på förra århundradet har man knackat bort husets gamla rappning - och bakom den har man hittat formerna av det ursprungliga huset, som idag har inramets med vit färg. Det är svårt att få bra kort på denna smala gata, men denna fönsteruppsättning skulle nog uppmärksammas även i modern tid.

Till en del har man också återställt originalfärgerna och har delvis även låtit originalstenarna skymta genom den nya rappningen. På 1500-talet hade Steyrerhof blivit en fashionabel gästgivargård, som såg många högt uppsatta gäster. Men det fanns för all del även andra fester, liksom den år 1595. Officerarna i ett regimente som skulle upplösas firade händelsen på festvåningen en trappa upp. De enkla soldaterna, landsknektarna, samlades nere på gatan och gissade att man drack upp deras avlöning där uppe. De hotade med att slå in porten - då började man att skjuta på dem uppifrån.

Till sist kom en medborgarmilis och drev bort landsknektarna. Djungelns lag, den starkares rätt, hade återigen segrat. Tyvärr har - i grund och botten - ingenting förändrats sedan dess. I rättsstaten är det dock domstolarna som ger den starkare rätt. Till vänster passerar vi den grekisk-orientaliska kyrkan, på vilken det finns en skylt som förklarar att grekerna i Wien minns sin stora landsman Rhigas Velestinlis-Pheraios tvåhundrade dödsdag. Denne författare och revolutionär var en vägberedare av revolutionen 1821, som gav Grekland självständighet från Turkiet. Visserligen hade Rhigas avrättats redan år 1798, men hans frihetstankar levde vidare. Två år före sin död hade han varit i Wien, där han hade författat revolutionära sånger och texter. Han är idag avbildad på det grekiska 10-cent-myntet.

	Vi har nu nått det lilla torget framför Griechengasse 7. Madonnabilden på huset och lanternan framför härstammar från barockens tid. Griechengasse leder här i en båge till höger och vi följer den.

	Den blir nu jättesmal och vi ser en skylt på husväggen med en förordning från 1912, som åsyftar detta.
	Vid slutet av Griechengasse ligger Griechenbeisl, som inte minst är känd på grund av den "liebe Augustin", en stadsmusiker och sångare från 1600-talets pestepidemi. Artikeln om Griechenbeisl finns på en egen sida. Se länken.

Nu befinner vi oss åter på Fleischmarkt, vid vilkens början vi såg Kornhäusel-tornet. Vi tar av till vänster. Fast innan vi går kastar vi en blick på huset som ligger mittemot Griechenbeisl. I höjd med tredje våningen hittar man en hommage till Kejsar Joseph II: "Förgängligt är detta hus, men ej Josephs eftermäle. Han gav oss tolerans, och den gav (honom) odödlighet."

Det skriver jag gärna under på. Under loppet av åttahundra år har det naturligtvis funnits bättre och sämre regenter bland Habsburgarna - Joseph II hör definitivt till de förra. Tyvärr var han före sin tid och blev därför ofta missförstådd, men han var säkert en av de intelligentare härskarna. Det, tillsammans med hans uppfostran under Maria Theresia, färgade hans verk så att det verkligen till en del har blivit "odödligt". Nästa hus till vänster är åter en grekisk kyrka, den här gången dock den grekisk-ortodoxa. Skillnaden till den grekisk-orientaliska går tillbaka till år 451 och grundar sig på olika uppfattningar - nämligen om Kristus var människa och Gud samtidigt, eller inte. Spetsfundigheter? Vad hade väl Kristus själv sagt om detta? Kanske hade han till och med gett Joseph II rätt, när denne städade upp lite bland religionsutövarna?

Vi passerar nu Wolfen- och Drachengasse, benämnda efter en krog, respektive en herr Drach. Nu kommer vi till Postgasse, där vi böjer av till höger. Där hittar vi nästa kyrka. Det är den ukrainska grekisk-katolska kyrka St. Barbara. Den byggdes 1652 - 1654, fasaden förnyades dock tvåhundra år senare och romaniserades samtidigt. Tyvärr är porten låst, men genom glasfönstret lyckas jag ändå fånga en vy över dess inre. Den grekisk-katolska kyrkan hör till de unierade kyrkorna, som visserligen är ortodoxa till sin lära, men ändå erkänner påven som sitt överhuvud. I Ukraina försökte man under sowjettiden med tvång att fusionera dess medlemmar med dem från den ortodoxa kyrkan. Detta kunde naturligtvis inte lyckas, utan kyrkan försvann delvis under jord, delvis bort i exil. Först 1990 kunde man komma tillbaka. I Kiev bygger man på en katedral sedan år 2000.

Framför kyrkan förevigas Andrij Hnatyschyn, kompositör och dirigent, respektive författaren Iwan Franko. Egentligen ligger kyrkan på Riemergasse, som här i spetsig vinkel leder bort från Postgasse. Därför korsar vi gatan på nytt och går Postgasse fram till Schönlaterngasse. Nummer 13 kallades för "Dödsdoktorhuset", ty på 1400-talet levde här en Doktor Urssenbeck, som även var rektor vid universitetet. Han var en av de bästa diagnostikerna och räddade livet på Greve Auersperg, när man redan trodde att denne var död.

Detta kunde väl inte ha skett utan övernaturlig hjälp, därför förmodade man att den gode doktorn hade slutit en pakt med djävulen. När han kort efter Auerspergs räddning dog själv, antog man att han hade bytt sitt eget liv mot det av greven. Hur många "förmodanden" leder inte ännu idag till människors utstötthet och till förtal? På nummer 9 ligger "Alte Schmiede" (gamla smedjan). Konstsmideverksamheten avslutades 1970 och sedan dess befinner sig där en litteratur-rörelse, som har övertagit det gamla namnet. Där finns det ett galleri med europeiska litteraturtidskrifter och recitationer av nutida författare, som man kan övervara utan inträde. Inte minst har dock nyckeln som smedjans logotype bevarats och är utan tvekan ett blickfång i Schönlaterngasse.

I grannhuset, på nummer 7A, mellan två fönster på första våningen, gör en skylt uppmärksam på att Robert Schumann har bott där mellan oktober 1838 och april 1839. Skylten har man satt up den 29:e juli 1956, "tillägnat denne romantikens tondiktare med anledning av återkomsten av hans hundrade dödsdag".

Strax bredvid, på nummer 7, finns det återigen ett anmärkningsvärt hus, ty det omnämns redan 1212 för första gången, men är "till väsentliga delar i formen av 1600-talets byggnation". Men inte bara husets ålder framhäver det, utan det är det så kallade basiliskhuset. På bilden till höger återges legendens text på husväggen.

Mittemot, på andra sidan gatan, på nummer 6, finner vi ursprunget till gatans namn. Idag hänger där nämligen en kopia av den "vackra lanternan", vars original sedan 1971 finns att se på staden Wiens historiska museum. Kanske var detta original dock en röd lanterna, eftersom vackra kvinnor gärna ska ha visat sina behag i de anslutande fönstren ... Tillbaka på andra sidan gatan ser vi Heiligenkreuzerhof med St. Bernhards-kapellet, som har integrerats i de andra byggnaderna och idag används huvudsakligen till vigslar. Den invigdes 1679 och dess inre gestaltning i högbarock ska ha utförts av Martino Altomonte. Tyvärr är det för det mesta låst nuförtiden. Vi går in på gården av cisterciensstiftet Heiligenkreuz, som äger marken sedan drygt 800 år tillbaka.

De äldsta fundamenten är från 1170 och även väggen härstammar delvis från Babenbergarnas tid, vilket man kan se på de ställen, där man har tagit bort rappningen från 1600-och 1700-talen. En stor del av gården revs dock och byggdes på nytt mellan 1659 och 1676. Därför fick gården sitt utseende av idag först på 1700-talet. De tillhörande byggnaderna omfattar också ett hyreshus, som ofta betecknas som det äldsta hyreshuset i Wien. Vi går över gården, som på andra sidan mynnar ut i Grashofgasse. Här omnämndes en byggnad med detta namn redan år 1337.

I slutet av Grashofgasse tar vi av till vänster på Köllnerhofgasse. Naturligtvis har även den en historisk beteckning - här stod ett värdshus från 1200-talet, som hette just Köllnerhof och där handlarna från Rhendalen brukade ta in. På nummer 13 bodde även poeten Theodor Körner under åren 1811 - 1813. Köllnerhofgasse leder oss till Sonnenfelsgasse, där vi åter tar till vänster. Strax runt hörnet befinner sig Zwölf Apostelkeller, en vinkällare, i det så kallade Hildebrandthaus, som har fått sitt namn på grund av att fasaden från 1721 byggdes i Lucas von Hildebrandts stil.

Men inte ens i Wien är allt guld som glimmar. På huset nummer 15 står visserligen "hus med renässansport, byggt i slutet av 1500-talet", men den är ganska nergången. Inte bara att färgen på porten är rätt skamfilad - vad har de två skyltarna med "Garage - håll infarten fri" där att göra? En kulturell dödssynd. Nästa sevärda hus finns på nummer 19.

Tavlan på huset berättar att det handlar om det forna "Domus Universitatis", som byggdes 1628. Över porten står det att det har restaurerats år 1721. Två ytterligare skyltar berättar att första förslaget om att inrätta en vetenskapsakademi i Wien kom från Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 - 1716), respektive att reformatorn Ulrich Zwingli studerade i Wien 1498/99 och 1500. Under skulpturen, som visar en student, säger texten: "Detta hus tjänade fordom som universitets höga skola samt förvaltningsbyggnad och studenterna präglade Stubenviertels atmosfär." Vi befinner oss nu på Dr.-Ignaz-Seipel-platsen, den tidigare universitetsplatsen, som anslutar till Sonnenfelsgasse och som överskuggas av Jesuitkyrkan. Var vänlig och klicka på ovanstående länk för en beskrivning av kyrkan. Men nu vänder vi vår uppmärksamhet åter mot platsen.

Platsens östra sida upptas av det gamla universitetet. Byggnaden kom till under åren 1623 - 1627, då jesuiterna byggde det - fast universitet i Wien grundades redan 1365 av Hertig Rudolf IV der Stifter. I och med detta var det efter Prag det nästäldsta universitetet inom det tyskspråkiga området. När verksamheten flyttade tvärs över platsen på 1700-talet - där vetenskapsakademins hus finns idag (bilden) - inhyste det gamla huset under en kortare tid Wiener Sängerknaben. En skylt på väggen berättar: "I detta hus av det tidigare k.k. stadsinternatet besökte Franz Schubert mellan 1808 - 1813 det akademiska gymnasiet som pensionär och hovsängerknabe."

Varvid man med "pensionär" hellre torde avse helpension än ålderspension.
I universitetets nya hus skedde också urpremiären av Haydns "Skapelse". Bland andra gratulerade en ung man den då redan mycket gamla mästaren. Ynglingen föll på knä och kysste hans hand. Därpå ska Haydn profetiskt ha sagt: "Det jag har påbörjat, kommer han att fullborda." Han hade alldeles rätt, ty den unge mannen var Beethoven.

Nu tar vi av till höger på Bäckerstraße och ser strax till vänster, på nummer 16, ett blått barockhus, som i entrén har husets historia förevigat på en bronsplatta, under titeln: "Kort krönika av detta hus": 1000 - Här står två gavelhus från tidig medeltid, vars fundament ännu idag bär upp huset. 1340 - "Vordere Peckenstraße" (idag Bäckerstraße) omnämns för första gången i ett dokument, sedan dess har gatans förlopp inte ändrats. 1440 - Huset dokumenteras som del av universitetskvarteret. 1679 - Pesten kräver även i detta hus talrika dödsoffer. 1683 - Under andra turkbelägringen måste spåntaket tas bort, på grund av brandrisken. 1712 - Byggnaden får sitt utseende av idag i barockstil. 1947 - Skadorna efter andra världskriget repareras och huset återställs i gammal stil. Dr. Helmut Erd är sponsorn till denna platta. (1994) Tack för det!

Nästa sevärdhet hittar vi redan två hus längre bort, på nummer 12. Där fann man 1978 ett gammalt hustecken under restaurationsarbetena, det vill säga åtminstone en del av det. "Där kon spelar bräde" heter detta hus. Kons motståndare, en varg eller en räv, har tyvärr försvunnit under ett senare tillbygge, så att man idag bara kan se dess nos. Man har velat se detta hustecken som en symbol för stridigheterna mellan protestanter och katoliker under 1600-talet, fast jag tror inte riktigt på det. Jag tycker hellre att en gammal legend kan innehålla spår av sanningen, eftersom den kan förklara såväl ko som räv utan all symbolik. Det var nämligen en av staden Wiens domare, Hieronymus Kuh, som byggde sig ett hus på detta ställe. En av hertigens (Rudolf IV) rådgivare, Hans Kagelwidt, var en välsedd gäst i detta hus. Han kom nästan vaje dag för att spela en eller två partier bräde med husets herre.

Om värden ännu inte hade hunnit hem, öppnades dörren av Trude, domarens dotter. Så även denna dag. Herr Kagelwidt väntade på domaren i innergårdens trädgård och njöt under tiden av en rosbuskes dofter. Han böjde just en ros mot sig, när kvisten gick av - naturligtvis i samma ögonblick, som Trude kom ut ur huset. Rådet visste nu inget bättre råd än att han - tillsammans med en komplimang - fäste blomman på flickans klänning. Vid brädspelet efteråt var herr Kagelwidt mycket disträ, vilket även gästgivaren lade märke till. Men förklaringen kom rätt omgående, nämligen då rådet bad domaren om dotterns hand. Fadern hade inga invändningar, men han ville låta Trude välja själv, så han bad vännen att komma tillbaka nästa dag.
Trude var inte bara införstådd, utan även själaglad och smidde med detsamma planer för förlovningen. Men hon ville att man samtidigt skulle ge det nya huset ett namn, något som man hittills hade försummat. Hon bad fadern och den blivande brudgummen att tänka ut ett namn. Fast när de bägge inte kunde hitta på något lämpligt, gav hon själv tipset om brädspelet. Herr Kagelwidt var med detsamma eld och lågor och lovade att han skulle ta hand om saken.
Rådet hyrde in en målare, som ivrigt började arbeta, men som skyddade sitt verk bakom en ställning. På söndagen hade dagen för förlovningen äntligen kommit och det väntades många gäster. Men före festmåltiden skulle målningen avtäckas. Ryktet därom hade naturligtvis spridits, därför var hela Bäckerstraße full av nyfikna, som trängdes kring huset. Slutligen fick målaren ett tecken och drog i ett snöre - och en skrattsalva fyllde gatan. "Kon vid brädet", ropades det från den ena till den andre - men domaren var inte speciellt glad och även Trudes ansikte mörknade märkbart. På ett nytt tecken av Herr Kagelwidt drog måleren dock i ett annat snöre och den vilseledande duken föll ner och öppnade blickarna mot målningen som fanns bakom, där spelplanen var kringgärdad av rosor. Nu kom det många bifallsyttringar från åskådarna, som blidkade domaren och Trude igen. Fast av folket kallades huset även framledes för "där kon spelar bräde".
Det förklarar naturligtvis inte, varför vi idag åter kan se kon där, men en hygglig gissning är att en av Herr Kagelwidts efterkommande har låtit måla bilden på nytt och dessutom tillägga den gamle förfadern som räv.

Precis mittemot leder en liten tvärgata tillbaka till Sonnenfelsgasse; det är Windhaaggasse, som har sitt namn efter Enzmüller Baron Windhaag. Han ska ha varit så skrupellös att han tvingade upp till 40.000 människor att konvertera till protestantismen, vilket naturligtvis inte gjorde honom speciellt omtyckt. Det finns en berättelse, enligt vilken hans mor en natt var tvungen att gå över en kyrkogård, när plötsligt ett skelett hoppade på hennes rygg (en ställning, som kallas för "huckepack") och tvingade henne att bära hem det - till Bäckerstraße 9. Nio månader senare föddes sedan Enzmüller enligt sägen ... En annan version berättar också om skelettet, men att kvinnan bar med sig det för att befria en stackars själ. Dock oavsett vad som än hände, hette huset sedan dess "Huckepackhuset". I grannhuset, på nummer 7, ska det finnas en vacker renässansgård med en madonnastaty, men tyvärr var porten låst.

Vi hittar istället en annan, barock Madonna bara en liten bit längre fram, vid Bäckerstraße 2. Strax bredvid finns det en gångväg till parallellgatan, Wollzeile. I denna gångväg finns restaurangen Figlmüller, där det finns Wiens "berömdaste" schnitzel. Tunnare (och därför större) schnitzlar är sannerligen svåra att hitta, de täcker oftast mer an bara randen av tallriken.

Å andra sidan är de så tunna, att man ibland bara känner smaken av paneringen - och ingenting av köttet. Jag föredrar absolut en schnitzel på en genuin wiensk krog ute i distrikten istället ... Ändå är lokalen här oftast smockfull. Men, det är klart, alla turister vill väl ha ätit en schnitzel hos Figlmüller någon gång. Under tiden har vi kommit fram till Lugeck. Det är också en mycket gammal plats, redan 1257 betecknas den som Luogeckhe. Det tyder naturligtvis på ett ställe, från vilket man kan hålla utkik, men det finns inget torn eller liknande, som är eller var känt här. Däremot var det en viktig handelsplats, där köpmännen från många nationer träffades. Här stod även Regensburger Hof, där huvudsakligen folk från Bayern övernattade. 1896 revs den, men vid återuppbyggnaden bemödade man sig om att hålla sig nära originalet.

Här firades även representativa fester, till exempel träffades Kejsar Friedrich III och Ungerns Kung Matthias Corvinius här. På grund av det är kejsaren än idag förevigad på fasaden. Förr i tiden fanns det även ett jättestort hål här, mitt på platsen, det så kallade Marcus Curtius-hålet, om vars ändmål man bara kan ha gissningar idag.

En del tror att man har gjutit den första Pummerin i detta hål (Pummerin är Stephanskyrkans största klocka, som idag dock i princip bara används för att ringa in ett nytt år).
Marcus Curtius var en romersk soldat, som kastade sig i full rustning, med häst och vapen in i en springa på marken, som hade öppnat sig mitt på Forum Romanum. Augurerna hade nämligen förkunnat att hålet inte skulle stängas förrän man offrade vad som var det viktigaste för att Rom skulle kunna vidmakthålla sitt stora inflytande. Nåväl, tänkte Marcus Curtius, det måste vara en romersk soldats tapperhet. Och sannerligen gick springan på Forum ihop efter detta offer.
Varför eller hur hålet i Wien fylldes igen, det förblir dolt i historiens dunkel. År 1900 restes statyn av Gutenberg här, på en sockel, vars latinska inskrift säger: "Apollo över molnen". Solen befinner sig till hälften i havet. Om man tittar på Apollons trötta utseende, måste det vara en sol som går ner, eller också var Apollon extremt morgontrött.

Tillbaka till eller till av