De egeiska kulturerna kallas den minoiska, den kykladiska och den helladiska. I södra Grekland ligger Franchtigrottan som har bebotts under tidiga stenåldern för ca 20000-30000 år sedan. Där vilar paleolitiska, mesolitiska lager direkt på varandra. För ca 8000 år sedan uppvisar både Kreta och Cypern bosättningar. Den minoiska eller kretensiska kulturen infaller under stenåldern men den ”riktiga minoiska” tiden börjar först ca 2000 år f. Kr. De små öarna inom Kykladerna, Amorgos och Naxos norr om Kreta uppvisar en slags skulptur från 2500-1100 f. Kr, som skiljer sig mycket från de övriga samtida, men påminner om vissa mycket äldre figurer. De har kommit att kallas för Idoler. De varierar mycket i storlek från små till normalstora. Kroppen är till utseendet lång och smal och huvudet en form av en sköld med inga anletsdrag, endast näsan antyds. Det verkar som om de varit var mans egendom. Kanske var storleken beroende av hur mycket man hade råd att beställa en figur för. Efterlämningarna har hittats i stengravar. De flesta fynden har gjorts på största ön Amorgos.

Delos

Ön Delos sägs vara Apollons och Artemis födelseort och var också medelpunkten för Apollonkulten, som utvecklades på 600-talet f. Kr. Där fanns åtminstone tre tempel helgade åt honom. Ön hade stor religiös betydelse. Här förvarades också Athens skattkammaren. Ön erövrades av romarna, men återlämnades till Athen 166 f. Kr. och blev ett viktigt handelscentrum med handelstorg. Här blomstrade näringslivet. Senare blev Delos en viktig slavhandelsplats. År 88 f. Kr. plundrades ön och åter år 69 f. Kr. av sjörövare.

Kreta

Den minoiska kulturen och dess välstånd uppstod ca 3000 år f. Kr. Två tredjedelar av landets yta upptas av berg. Det mest kända är Ida – där man säger att Zeus föddes. Grottorna i bergen var viktiga kultplatser och i berget Ida har man funnit många keramikföremål som uppkallats efter grottans namn – Kamare. Många av dessa föremål är polykromt (flerfärgade) dekorerade vaser. Därför har dessa kommit att kallas för kamarevaser. De tycks ha varit ämnade för offergåvor.
Vas och krukdekorationerna är ofta bilder hämtade från naturen. Inte direkt avbildande utan gjorda med frihand och säker blick. Konsten på Kreta är överhuvudtaget lekande lätt i stil och motiv. Den ger ett avslappnande intryck av fritt skapande och glädje. Kretas kultur, den minoiska, har fått namnet efter sagokungen Minos. Det var en fredlig kultur med högt utvecklat levnadssätt, vilket också berodde på deras sjöhandelsförbindelser. Här fanns utbyte med kulturerna runt Medelhavet.

Palats byggdes i åtminstone fyra städer, varav tre är Knossos, Faistos och Mallia. I Knossos ligger kung Minos palats, som täcker en yta av 22 000 kvm och troligtvis innehöll 1500 rum. Det var ett palats med talrika portiker, trappuppgångar och ljusbrunnar, som gav en öppen och luftig verkan.
Det tros vara från 2000-talet f. Kr. och grävdes ut på 1890-talet av Arthur Evans. Han trodde sig ha grävt fram kung Minos palats och kallade därför Kretas bronsålder den minoiska. Byggnaden bestod av solida murkonstruktioner med kolonner av trä. I väst fann man en öppen gård, som man kanske använt till tjurspel och andra skådespel. Palatset innehöll bostadskvarter, mottagningsrum, verkstäder, förråd, mm. Längre ner fann man reningsrum. Vattnet kom i lerrör från bergen. Arkeologerna har funnit sådana som varit omkring 10 km långa. I privatvåningarna fanns badrum och toalett. Vilka som bebott palatset förtäljer inte historien. Man har inte funnit några kungagravar, inte heller några skrifter som kan upplysa oss om det allmänna livet på Kreta. Här får fantasin flöda, med hjälp av arkeologernas fynd.

Omkring 1600 f. Kr. förstördes det äldre palatset under en naturkatastrof, som tycks ha varit en av många i området. 1450 f. Kr. kom en enorm katastrof, som förstörde Kretas kultur och samhälle och sänkte en stor del av ön norr om Kreta – Thera (Thira, Santorini). Där fanns en gång en civilisation likvärdig med Kretas. Det enorma vulkanutbrottet lade stan Akrotiri i ruiner under aska och en stor del av ön sjönk i havet. Nu finns det avvikande årtal när dessa händelser ägde rum och eftersom det inte var den enda katastrofen i området, är det väl också svårt att fastställa det exakt.
Det finns katastrofårtal från 1600 till och med 1250 f. Kr. Det sägs, att när vulkanutbrottet inträffade, blev det en sådan kraft i havet, att en flodvåg uppstod och svepte in över Kreta, vars kultur inte hämtade sig till vad den en gång varit. Vid den tiden skall Kretas kultur redan varit infiltrerad med den mykenska. Det fanns förbindelser mellan Kreta och Mykene på fastlandet redan under 1500-talet f. Kr. Under 1400-talet tog det mykenska herraväldet över. Folkvandringstider har ofta en viss påverkan, när det gäller kulturer. Det blir för ett tag ett hålrum, för att sedan förändras och omskapas i någon riktning. Det behövs tid för assimilering och integrering. Detta sker genom invandringar eller krig till exempel. Tänk att grannfamiljen flyttar in hos dig! Vilken omvälvning! Nu måste man helt enkelt börja anpassa sig till dessa nya människor och de till er. Gör man det inte, slutar det med att det blir öppet bråk eller att någon måste ta sin kasse och gå. Eller hemska tanke! Att någon måste underkuvas!

Inom parentes kan vi ju nämna att Thera är en av dessa öar, som har utsetts till Platons Atlantis. Den sjönk ju faktiskt i havet.

Agamemnon var kung i Mykene. Han var grekernas ledare i kriget mot Troja, men blev vid hemkomsten mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigistos. Där, i Mykene, har man (även här var det Arthur Evans) grävt fram Lejonporten, daterad till omkring 1250 f. Kr. och dessutom fann man guldarbeten. Ett av de mer berömda är den s. k. Agamemnonmasken i guld. Fast om det är Agamemnon är inte helt klart.

ARKAISK TID

Den grekisk-arkaiska tiden börjar i gängse mening omkring år 600 f. Kr. och övergår till den klassiska cirka 200 år senare. Till grekiska fastlandet kom människor från när och fjärran i folkvandringens tider och slog sig ner på Attika. De kom österifrån och kallades dorer. En större ledare vid namn Peisistratos på 560-talet f Kr. hjälpte till att få Athen välmående som stad. Förutom jordbruket omkring staden livnärde man sig på handel och sjöfart. Utbytet gjordes med länderna i Mindre Asien, Egypten och öarna i Medelhavet. Under denna period började konsten att blomstra.
Ett exempel är skulpturen av en kore, som trots sitt statiska utseende och hållning är ett mindre mästerverk. Hennes långa flätor hänger ner över axlarna och hon har det arkaiska leendet, som blivit ett kännemärke för den här tiden. Skulpturen kallas peploskoren och hänvisar till hennes klädnad. Den är lång och tvådelad, en tunika som fästs ovanpå axlarna. Med kore menas ung flicka/kvinna.

ETRUSKER

Ett annat folk man inte vet så mycket om och varifrån de egentligen kom, var etruskerna. De slog sig ner vid Tyrrhenska havet och upp till Po-dalen i Italien. De byggde befästa städer och var skickliga hantverkare och konstnärer. Befästningsmurarna byggdes av stora stenblock, som är bekanta från den mykenska stilen. Etruskerna anlade gravstäder, s. k. nekropoler, i sten med kupoltak. Gravens inre bar en likhet med bostäderna och föremål som använts i livet följde med i graven. Det var inga ”sorgens hus”, utan väggarna var målade med livfulla figurer. Liksom den minoiska, tycks den etruskiska livsstilen och konsten varit lätt och lekande. Gravarnas väggmålningar uppvisar en hel del likheter med de minoiska, fria och rytmiska rörelser. Jakt- och fiskemålningar kan som i Tarquinia även jämföras med egyptiska motiv. Ytterligare jämförelse tål att göras med den påmålade hudfärgen hos man- och kvinnoporträtten/skulpturer, där mannens färg är mörkare än kvinnans, i etruskisk såväl som egyptisk konst. Man räknar med att kulturen från 600-talet var ungefär samtida med den grekiska. Likheter finns helt klart i respektive skulpturer. Som till exempel denna jämförelse mellan egyptisk, grekisk-arkaisk och etruskisk. De två sistnämnda är ungefär samtida, medan den egyptiska är ca 2000 år äldre.
Den etruskiske Apollon med den något kantiga kroppen och de muskulösa extremiteterna. De långa flätorna (lockar) som hänger ner över axlarna och de något sneda ögonen, samt leendet. Skillnaden är rörelsen! Ett hastigt steg har utförts. Från samma tid denna kuro (ung man), med den skulpturala kantigheten och väl utmejslade muskler som gör kroppen tung. Här finns också de långa flätorna, lätt sneda ögon, höga kindben och leendet. Det tredje exemplet bär på vissa skillnader. Skulpturen av farao Mykerinos med gemål är inte uthuggen ur stenen. Det skiljer visserligen 2000 år mellan denna och de övriga två, men det var ett vedertaget sätt för de egyptiska skulptörerna, att låta figuren vara kvar i stenen. Det är trots allt samma kroppsställning hos denna skulptur, rakt upp och ner, med ena benet något framflyttat, precis som hos kuros. De markerade musklerna finns även här. Men hos egyptierna finns inte något leende, som kan jämföras med grekernas och etruskernas modelleringar.
Detta är ju ett porträtt av en farao och skall präglas av värdighet. Gemålen bär en klädnad, men ändock har det kroppsliga framhävts. Upplevelsen ger, att tyget var mycket tunt.

Fram till 510 f. Kr. styrdes Rom av etruskiska kungar och de reste det första templet på Capitolium. På 200-talet f. Kr. hade etruskerna, som aldrig bildade en enad stat, förlorat sin självständighet till Rom.

GREKLAND – ATHEN

Grekerna hade ganska dålig nationalkänsla, stadsstaten var det viktiga. I Athen ansåg man att utanför stadsstaten utbredde sig barbarernas rike. Stadsstaten bestod av en begränsad yta, staden plus den omgivande livsmedelsproducerande landsbygden. Athen var uppdelad i demer, genom att olika stammar hade slutit sig samman. Man föddes i dem, liksom man genom födsel var medborgare i stadsstaten. Inflyttade fria medborgare kallades metoiker och var utan politiskt inflytande. Kvinnorna liksom slavarna var helt utestängda från politiken. Aristokrater hade sin maktställning som jordbruksägare. Det klassiska exemplet är Sparta medan Athen var merkantilt utåtriktat.
Den man, som grundlade Athens storhet, var Perikles, som kom till makten med demokratiska partiet. 431 f. Kr. utbröt det peloponnesiska kriget och strax därpå pesten. Perikles avled i sjukdomen 429. I 30 år var han med kortare avbrott athenarnas ledare. Det var de grekiska stadsstaternas ekonomiska, politiska och sociala förhållanden, som gav möjligheten för de stora filosoferna Platon, Aristoteles, Leukippos och Demokritos (om atomerna) och många fler att kunna verka. Här frodades vetenskap, konst och bildning. Platon var elev till Sokrates och efter dennes död och en flykt från Athen kom Platon tillbaka och bildade Akademin. Där förde han regelbunden undervisning.
Det var mellan 448-432 f. Kr., som grekerna genom arkitekterna Iktinos och Kallikrates lät bygga Parthenon på Akropolis. Templet var helgat åt gudinnan Athena. Denna storslagna byggnad i vit marmor är ett exempel på dorisk arkitektur. Templet har trappstegspostament med bärande kannelerade kolonner (kannelyr är de utmejslade vecken), som slutar med doriskt kapitäl. Det bär upp entablementet med arkitrav, fris med metop och triglyf och en gesims med tympanon. I byggnades cella (heliga inre) fanns en stor staty av Athena. Byggnaden är enorm, som detta till trots ser balanserat elegant och smäcker ut. Man skulle kunna göra en jämförelse med Poseidontemplet i Paestum, Italien, byggt omkring 460 f Kr. Även det har postament av trappsteg. Kolonnerna är tjockare, med mer omfångsrik entasis (utbuktande) och avslutas med kuddliknande kapitäl. Templet är mycket mer robust och tungt, men det gör det inte mindre imponerande.

Snart blir skulpturerna alltmer avslappnat fristående och är då inne i den klassiska perioden ca 450 f. Kr. Figuren är alltjämt ”stillastående” men har en kroppslig S-kurva och ena benet har flyttats ett längre steg bakåt eller framåt. Hållningen är mer avslappnad än i de tidigare skulpturerna. Ställningen med den lätt sidoförskjutna höften, S-kurvan, kallas för kontraposto. Benet, som figuren vilar kroppstyngden på, kallas stödben, medan det andra är friben. Genom att skulptören använder sig av denna kroppsställning har de givit skulpturen en större möjlighet till ett rörelseschema. Hos den döende Niobe har konstnären tagit ner figuren knästående. Med en lätt böjning bakåt och höjd arm, som sträcker sig mot ryggen, försöker hon få ut den dödande pilen. Niobes 7 flickor och 7 pojkar dödades av gudarna, sedan hon tråkat Apollon och Artemis med alla sina barn och vid sin egen flykt skjuts hon med en pil. Lätt stingsliga och grymma var dom, gudarna. Det sägs att Niobeskulpturen är den första stora nakna kvinnofiguren i grekisk konst.

Den hellenistiska tiden avser den grekiska kulturens spridning. Filip, kung av Makedonien och överbefälhavare över armén, intog Athen år 338 f. Kr. Han var far till Alexander den Store, som förde med sig den grekiska kulturen i sina erövringståg. Alexander var också elev till Aristoteles. Erövringarna sträckte sig till Mindre Asien, Mesopotamien, Egypten och bort mot Indien. I Egypten grundade han 332 f. Kr. staden Alexandria vid Nildeltat. Här förläggs det stora bibilioteket och på ön Faros bygger man ett av världens sju underverk: fyren. Alexander dog i Babylon 323 f. Kr.

En av de stora skulptörerna på 300-talet var Praxiteles; den kanske mest kända statyn av honom är den knidiske Afrodite.

I Pergamon i Mindre Asien lät Attalos I uppföra minnesmärken, som är minst lika häpnadsväckande vackra, över sina segrar över gallerna (vi läste det i avsnittet om kelterna) och ett av dessa var ”den döende gallern”. Omkring år 180 f. Kr. lät Attalos son bygga ett stort altare på en kulle ovanför staden till minne av dessa segrar. Altaret blev utgrävt av tyska arkeologer och västfasaden har rekonstruerats på Pergamonmuseet i Berlin. Det har en monumental trappa upp till en rektangulär gård. Altarets bas täcks av en stor fris med skulpterade figurer. Det känns fel att säga ”relief” eftersom figurerna nästan är helt uthuggna ur väggen.
En annan skulptur från ca 200-talet f. Kr., som är värd att nämnas, är Nike från Samothrake. Man kan nästan känna vinden från havet där hon rusar fram, med klädnaden smetad mot kroppen. Bakom henne breder vingarna ut sig. Det är med dessa, som skulptören gjort den fantastiska balansakten. Ett av hellenismens mästerverk. Lika betydande och berömd är Laokoongruppen, som antas vara gjord under sent 100-tal. ”Det gudomliga straffet som dömde Laokoon och hans söner, vilka förvarnade Aeneas om Trojas fall och fick honom att fly från staden. Straffet blev ormarna, som biter och kramar Laokoon och hans söner till döds.” Skulpturen kan jämföras med den döende gallern och Niobe, i den inre psykiska kampen mot våldet och fysiska övergrepp. Den dynamiska kraft som långt senare finns i Michelangelos skulpturer.

ROMARRIKET

En av de äldsta resenärerna och berättarna i denna gamla tid var Herodotos. En annan var Pytheas, som sa sig resa långt norrut till landet Thule. Ingen vet med bestämdhet var Thule låg, dock gjorde han en resa långt norrut, kanske till Norden. Det är tack vare romarnas berättelser, deras iver att nedteckna sina förehavanden, som vi kan veta så mycket om deras verksamhet och sociala liv. Ytterligare en av de stora skribenterna var Cicero och inte att förglömma Caesar.

Alexander den Store dog i Babylon 323 f. Kr. Han hade då lagt under sig ett stort rike. Ett av hans mer berömda slag som skildrats i målningar och mosaiker är ”Segern över Darius”, då Alexander intog Persien. Efter hans död delades hans riken mellan hans generaler, bland andra Ptolemaios i Egypten.

Republiken i Rom upprättades ca 510 f. Kr. och det romerska imperiet tog sin början. Vid romarnas erövringar av städer gjordes befolkningen till medborgare, men utan rösträtt. En sådan stad kallades municipium. Ibland skickades romare dit och tog jord i besittning. En sådan besittning kallades colonia. Senare slöt man förbund med erövrade städer, s. k. socii, men de var tvungna att överlämna en tredjedel av sin jord och ställa invånarna till förfogande som soldater. Romarna tillät varje stad att behålla sin inre självständighet, men krävde att de skulle hålla fred. De fick inte gå i strid med varandra, utan varje tvist skulle hänskjutas till Rom och senaten.

År 443 f. Kr. tillsattes Censorämbetet som hade hand om folkräkningen, skattelängd, utarrenderingar, mm. Pretorämbetet tillkom 366 f. Kr., som hade hand om rättsvården. I kritiska lägen valdes en diktator som endast kunde väljas för 6 månaders perioder. Folktribunen var vald av plebejerna. (Plebejer mot patricier.) Dessa anlitades av senaten, när dess vilja trotsades. Efter kriget mot Pyrrhos hade romarna lagt sig till med de grekiska kolonierna i Syditalien 272 f. Kr. Sen Sicilien och senare Karthago. Efter Hannibals nederlag och freden år 201, vände de sig mot öster och intog Makedonien, Hellas och 133 f. Kr. Pergamon. Medelhavet blev ”mare nostrum”. I fråga om erövrade länder gick man annorlunda tillväga än med städer. De utsåg en konsul eller en pretor, med uppgift att styra landet. Sådana länder kallades provinsiae.

Några faktapunkter under hellenismen:

• man uppmätte jordens omkrets till ca 47 000 km (nu ca 40 000 km)
• man placerade solen i centrum av universum. I brist på bevis blev tesen utan betydelse.
• Man ”upptäckte” partiklar – atomer (under 400-talet f. Kr.)
• Läkekonsten utvecklades. Man dissekerade lik och Herofilos upptäckte nervsystemet, samt visade på hjärnan som nervernas utgångspunkt
• Läran om kroppsvätskorna
• Läran om de fyra elementen: eld, jord, luft och vatten, vilka ledde framtill olika upptäckter och filosofiska diskussioner.

Sådan var den grekiska/hellenistiska världen, som romarna erövrade. Ändå tillät de inte akademin att fortgå i Athen. Men som Polybios sa: ”Om några, är romarna snabba att uppta främmande bruk och efterhärma det bästa hos andra”.
De var i vilket fall fantastiska, vad gäller byggnader av vattenledningar – akvedukter, vägar, kloaker och valvslagning, liksom badhusen - thermerna. Det var inget lugnt rike, otaliga uppror och strider förekom under många år. Krig mot stammar och städer och i inrikesupproren begicks många mord.

Härföraren Sullas krig mot Mitradates VI stod Grekland dyrt. Mitradates ödelade ön Delos, som då var en romersk hamn för handel och bankväsende. Sulla plundrade Athen på konstskatter år 86, murarna runt staden revs och Pireus förstördes, för att göra hamnen oanvändbar. Plundring och förstörelse. Tillbaka i Rom tog Sulla till hämndaktioner mot Gaius Marius anhängare med folkmord och terror. Vad kan man säga om tiden då och tiden nu? Intet nytt under solen.

Caesar erövrade Gallien år 58. Kriget tog 8 år och bedrevs i mellersta och södra Frankrike och Belgien. Första försöket mot Britannien gick om intet, på grund av storm i engelska kanalen. Andra försöket gick bara något bättre. Han kom inte särskilt långt. Ett av det mer berömda slagen var, när gallern Vercingetorix togs till krigsfånge. Han fördes till Rom, där han avrättades. Det fanns ingen mildhet mot erövrad befolkning eller krigsfångar. Antingen blev de slavar eller slaktade och områdena plundrades för att bekosta Caesars uppstigande stjärna. År 44 f. Kr. mördades Caesar. Därefter utbröt tvisten mellan Octavianus, av Caesar utsedd arvinge, och Marcus Antonius, som liksom Caesar var Cleopatras älskare. Hon fick barn med dem båda. Octavianus gick till angrepp och Antonius och Cleopatra begick självmord.

År 79 e. Kr. skakades romarriket av en katastrof, närmare bestämt den 24 augusti. Vid 13-tiden på dagen ber Plinius den Yngres mor honom komma och titta på ett ovanligt moln. Detta berättar Plinius i ett brev till Tacitus. Utbrottet från Vesuvius hade föregåtts av jordstötar men dessa var inte ovanliga i Kampanien. Utbrottet blev, som vi vet, enormt och många lämnade sina hem och staden för sent eller inte alls, när stenar, aska och lava vräkte ner. Man tror att det var ett s. k. pyroklastiskt moln, som svepte ner över städerna. Plinius d. y. klarade sig, vilket inte hans far gjorde, då han åkt för att hjälpa en vän i Herculaneum. Städerna begravdes och det skulle dröja till 1700-talet innan någon började gräva djupare i dessa lager. Idag kan man läsa om städerna och promenera genom historiens gränder.
”Sådan, Marcellus, är den historia jag sjungande förtäljer på den chalkidiska stranden, där Vesuvius utspyr ett vanmäktigt raseri och sänder ut rök som skulle kunna tävla med trinadriska flammor. Fantastiskt men sant! Kommer framtiden att tro, då än en gång skördar gro, och dessa ödemarker åter grönskar, att städer och människor där ligga begravda, och att markerna rönt samma öde.” Skrivet av Publius Papinius Statius (epiker), samtida med Plinius d y.

I en bevarad annonsnotis kan man läsa: ”Suettis Centus gladiatortrupp kommer att ge en föreställning i Pompeji den 31 maj. Det blir djuruppvisning. Soltältet kommer att sättas upp.” Så kan vi låta de sedan länge döda komma till oss med bevis på att livet inte var så helt olika vår egen tid.

När 100 år av inbördeskrig (började 133 f. Kr.) var över, tog kejsartiden sin början. Caesars utsedde arvinge Octavianus tog tillnamnet Augustus, vilket betyder ”majestätisk”, eller den ”upphöjde” och försökte jämka samma sitt rike. Under Augustus och hans medhjälpare Agrippa uppfördes många byggnadsverk. Bland annat thermerna och Macellusteatern. Även Pantheon byggdes, men brann senare ner och återuppbyggdes inte igen, förrän kejsar Hadrianus kom till makten.
I Nimes byggdes det lilla templet som fått namnet Maison Carree. Byggnaden står på ett högt podium (vilket var en vanlig byggnadsgrund hos romarna), med trappor upp till en djup portik med tre öppna sidor, omgivna av kolonner med korintiska kapitäl. Kolonnerna fortsätter som halvkolonner runt byggnaden.
Ett viktigt monument var Ara Pacis altaret, det byggdes för freden. Altaret är i mindre format jämfört med Pergamonaltaret. Runt väggarna sträcker sig relieferna. Det finns ett rumsdjup i dessa. De bakomvarande figurerna är liksom instängda i stenen vilket ger ett intryck av att de står längre bort från frontfigurerna. Ett smart drag av konstnären, för att få fram illusionen av avstånd.
Augustus dog år 19 e. Kr.

Man skall ge romarna, vad romarna tillhör: de förvaltade den hellenska konsten och utvecklade arkitekturen. De viktiga inslagen var bågen, valvet och betongen. Byggnadens grund består ofta av ett högt podium. Valven har konstruktionen tunnvalv och korsande tunnvalv (kryssvalv). Man förstärkte också valven med pelare. Detta tillät dem att bygga stora innerum, vilket bl. a. utnyttjades vid badhusanläggningarna. Som betong användes kalk och pozzodana (vulkanisk jord) och som murbeklädnad sand och stenskärv, med antingen regelbundna eller oregelbundna stenar eller tegelsten. Som stuck hade de kalk, gips och limvatten.
Colosseum stod klart 80 e. Kr., rymde 50 000 åskådare och är en intressant byggnad. Den hade tunn- och kryssvalv med grekisk kolonnordning. Per våning är det doriska, joniska och korintiska kapitäl. En fullkomlig balans mellan horisontala och vertikala element. De s. k. äkta valven fanns redan hos etruskerna, vilket romarna fick ärva och utveckla.
Domus är ett enfamiljshus i gammal italiensk tradition. Det utmärkande draget är atrium, en fyrkantig eller rektangulär öppning i taket. Ibland fanns en motsvarande grund nedsänkning i golvet, en bassäng för upptagning av regnvatten.

År 122 började uppförandet av Hadrianusmuren i norra Britannien. Den blev 117 km lång och skulle hålla nordmännen (skottarna) borta. I muren byggde man fort, där soldaterna bodde och ständigt hade bevakning, samt indrivning av tull. Runt omkring muren uppstod små soldatsamhällen. Muren stod klar vid Hadrianus död år 138. Men vid år 410 kunde romarna inte längre ta sig an Britannien. De började känna av trycket från anglosaxerna, eller andra kolonier, de hade fått problem i själva Rom och 412 föll staden för västgoterna.

Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop