Personalia:
Fakta: Hera är ironiskt nog äktenskapets beskyddarinna, men på grund av Zeus eskapader är hon bitter och hämndlysten (inte minst mot hans älskarinnor och oäkta barn). Hon är också barnafödselns gudinna och tillbads främst av kvinnor. Hon tillbads i hela den grekiska världen, men främst i Sparta och i Argos, där kanske även hennes ursprung ska sökas. Hon sägs vara koögd och framställs som muskulös kvinna, men är ändå så vacker att hon tävlar med Pallas Athena och Afrodite om att vara vackrast. Hennes djur är påfågeln och kon. Hennes romerska namn är Juno. Myten: Vintergatans ursprung tillskrivs Hera. Man måste dock utgå från det utomlands vedertagna namnet "Mjölkgatan" (Milchstraße, The Milky Way), för att begripa sammanhanget: Den som hade diat vid hennes bröst blev odödlig. Zeus ville gärna göra sin oäkta son Herakles odödlig, men han visste att Hera hatade denne och inte skulle ge honom en chans i medvetet tillstånd. Därför väntade han tills Hera sov och lade sedan Herakles till hennes bröst. Det blivande underbarnet hade dock ingen respekt för sin tillfälliga amma, utan bet till ordentligt, så att Hera vaknade med ett vrål. När hon såg barnet, stötte hon bort det, så att gudamjölken sprutade i vid båge över himlen. En annan myt berättar om hur Heras förhållande till Zeus började och som kan vara en förklaring till varför äktenskapet sedan inte fungerade alltför väl. Zeus hade uppvaktat henne under en tid, men hon var inte intresserad. Därför hittade Zeus på en list och förvandlade sig till en sårad fågel. Hera tyckte synd om den, plockade upp den och kramade om den - och då passade Zeus på att utnyttja situationen. Sen gick Hera med på att gifta sig, för att inte stå där med skammen. Scenario: Det är ju helt otroligt. Istället för att vara av med den där odågan till Casanova, som jag är gift med, hänger jag nu här mellan himmel och jord, som en annan fågel. Min tröst får väl vara att han åtminstone använde handbojor av guld, för att låsa fast mig här.... (Ropar) Hör du, karlslok, ska du inte ta lös mig snart? Nu har jag hängt här i en dryg timme redan. Nej, han lägger dövörat till. En sån galning till karl. Mina händer domnar ju bort - om jag åtminstone hade något att stå på, för att avlasta armarna. Nej, jag borde ha gjort mig av med honom för länge sen. Det var så nära att det hade lyckats idag. Det började så bra. Det var inte så svårt att övertyga Poseidon att han lika gärna kunde få herraväldet över himlen och jorden, istället för att ständigt simma där i vattnet. Han hjälpte mig så gärna... Och Zeus drack så snällt sin kvällsnektar med sömnmedel i. Allt var ju klart. Lite skraj blev jag för all del, när "pappas lilla flicka", Athena, kom in - jag trodde aldrig att hon skulle hjälpa oss. Men konstigt nog var hon genast med på noterna och hjälpte oss binda fast Zeus i soffan.... Men nu börjar det bli kallt här också! Logiskt, det är ju redan mitt i natten. Jag får väl göra till mig lite, för att beveka gubbstrutten. (Ropar) Gulleponken, tänk på vad vi två skulle kunna hitta på, om du släppte lös mig nu. Vi kunde ha gudomligt skönt. Kom nu, gullet, vi kan väl göra så där, som du tycker om - du vet nog vad, eller hur? Nehej. Ett sånt äckel, han lyssnar fortfarande inte! Fast det är Poseidons fel, att det blev så här. Vi hade ju kommit överens om att skicka Zeus ner till underjorden, så att han kunde umgås med Hades därnere. Men sen ändrade sig Poseidon och skulle nödvändigtvis kedja fast honom under vattnet - "så att han minsann skulle få se vad jag måste stå ut med". Och för mig hade det väl gått lika bra, även om jag tyckte att det var lite hårt. Men då tog det ju eld hos Athena, som inte ville vara så grym mot sin farsa. Och medan vi stod där och diskuterade fram och tillbaka och ingenting hände, kom Thetis och Aigeus upp och skar lös Zeus i rummet bredvid. Och vi grälade så att vi inte hörde eller såg någonting innan han kom inrusande alldeles rasande. Och då var det ju kört. Men nu är det inget roligt alls längre, jag blir ju ledsen. Stel är jag och frysa gör jag och ont har jag - jag orkar inte längre. Titta! Där åker redan Eos i öster... (Ropar snyftande) Du, jag är ledsen, det var fult gjort av mig. Jag lovar att jag aldrig ska göra om det! Men snälla, kom och befria mig nu, medan jag ännu lever. Oh - tack och lov, där kommer han äntligen, jag hade inte orkat en sekund till! © Bernhard Kauntz, Västerås 1998 Tillbaka till  eller till  |