Mariahilfer Straße i 6:e distriktet


De flesta som kommer till Wien med tåg, kliver av på Westbahnhof. Österrike sträcker sig huvudsakligen västerut, från Wien sett, men även utlandsförbindelserna till Tyskland (och därifrån till Norden) och Frankrike, till Schweiz och vidare till Spanien avgår härifrån. Bara få vet idag, att Westbahn-linjen, som öppnades 1858, egentligen heter Kejsarinna Elisabeth-Westbahn. (Det är klart - hon kom ju därifrån, från Bayern.) I stationens nedre hall står än idag en staty av Sisi, som påminner om detta. Kejsaren själv hade också en järnvägslinje döpt efter sig - den heter än idag Franz Josephs-Bahn, men den är helt betydelselös för utlandstrafiken.

De flesta av dagens besökare lämnar förmodligen inte stationsbyggnaden, utan åker vidare med Schnellbahn eller tunnelbanan. Schnellbahn ombesörjer förortsförbindelserna till Wiens omnejder, som pendeltrafik, men tågsätten förs därvid även tvärs genom stan och betyder därför en stor avlastning på den övriga offentliga trafiken. Tunnelbanelinjerna U3 och U6 är underjordiskt integrerade i stationsbyggnaden.

Men om man lämnar Westbahnhof i riktning mot centrum, kommer man ut på Europaplatsen, som korsas av Mariahilfer Straße. På väg bort från centrum leder denna ända fram till slottet Schönbrunns slottsallé (spårvagnslinje 58), men in mot centrum är Mariahilfer Straße en traditionell shoppinggata. Förr i tiden överglänstes den bara av Kärntner Straße i centrum, idag hat den konkurrens i många distrikt, inte minst genom trendiga shoppingcentra.

 

Innan vi ger oss iväg, går vi snabbt på en kopp kaffe. Det gör vi i Café Westend, vid hörnet till Europaplatsen. Det finns för all del en mängd gatuserveringar som vi kommer att passera senare, men Westend är minst lika anrik som Mariahilfer Straße själv. Visserligen har såväl byggnaden, som caféet sett bättre dagar - ett eventuellt hål i skinnsofforna, där stoppningen tittar fram, överser man lämpligen med jämnmod - men istället serveras man fortfarande av kyparna i frack och inredningen är helt och hållet från "den gamla, goda tiden".

Mariahilfer Straße har sitt namn sedan 1862 efter Wiens sjätte distrikt, som just heter Mariahilf, fast gatan egentligen bildar gränsen mellan sjätte och sjunde distriktet. Den ursprungliga byn grundades på 1600-talet och fick namnet Mariahilf efter en helgonbild av Maria. Gatans längd från Westbahnhof till Ringstraße i centrum är cirka två kilometer, men leder nedför åt det hållet. Dess utseende har förändrats mycket genom årtiondena. Här gick det förr i tiden spårvagnar mitt i trafiken, sedan blev den helt fri från all trafik och är idag någonting mitt emellan - det finns ganska breda gångbanor, men biltrafik är tillåten.

Under andra halvan av 1800-talet började varuhus att etablera sig längs med gatan. Herzmansky och Palmers är väl bara den äldre generationen som minns, men Gerngroß och Stafa finns ännu idag, även om det trängs modeboutiquer och diverse fackhandel där, istället för den enhetliga affären från förr. August Herzmansky och hans medarbetare och senare konkurrent Alfred Gerngroß var de första som byggde sina varuhus utmed Mariahilfer Straße.

Herzmansky var på den tiden (1897) det största textilvaruhuset i hela den Habsburgska monarkin. I dagens bild av Mariahilfer Straße finns internationella märkesbutiker, som Esprit och H&M, eller jättelika elektronikaffärer blandade med små frimärksförsäljare eller tobaksaffärer, som på något sätt har lyckats att överleva.

Överlevt har även Spatzennest (sparvboet), som jag har en personlig relation till. Det var ju redan för 50 år sedan "mitt" dagis. Ännu mycket äldre är dock Mariahilfkyrkan på andra sidan gatan, i vilken man kan beundra den namngivande helgonbilden. Framför kyrkan står ett minnesmärke av musikgeniet Joseph Haydn, som avbildades av Heinrich Natter, hållande ett notblad i handen.

Sidogatorna till höger stupar nu mycket branta ner till floden Wien, som dock idag är övertäckt, och till Naschmarkt. Många av gatorna är så branta, att de måste klara höjdskillnaden med hjälp av trappor. Det är värt att nämnas att Fillgrader Stiege år 2004 korades till den fjärde vackraste i Europa.

"Är Wien annorlunda", som stadens egen marknadsföring påstår? Ja, kanske. Var annars hittar man blandningen av gammalwienska caféer och toppmoderna, fyra våningar stora bokaffärer; av hus 45, där Ferdinand Raimund föddes, som redan stod där 1790 och en modern glasfasad med en jättemosaik, som vi nyss har passerat på vår vandring? Och allt detta i harmonisk enhet inom ett komprimerat område.

Slutligen är även Museumsquartier, som ligger vid Mariahilfer Straßes nedre ände, ett typexempel för detta. I anslutning till de stora museerna vid Ringen, det naturhistoriska och det konsthistoriska museet, låg förr de kejserliga hovstallen. Man lät de gamla, barocka byggnaderna stå som fasad, men skapade inne på gården två supermoderna, nya museer och byggde på så sätt ett av världens tio största kulturarealer. Här finns det dessutom utrymme för festivaler, konstnärsateljéer, föreläsningssalar, ett område ägnat åt dans - och inte minst barer och caféer, som visserligen inte bär på traditionens ärg, men som fyller behoven av en tidsmedveten storstad mitt i de gamla byggnaderna från 1725.


© Bernhard Kauntz, Västerås 2006



Tillbaka till eller till av


sidan skapades den 6.4.2006 av webmaster@werbeka.com